Börjlind/Springfloden – recension

Cilla & Rolf Börjlind: Springfloden (Norstedts)
Även recenserad i Hallandsposten och Hallands Nyheter

Cilla och Rolf Börjlind är två av Sveriges mest kända manusförfattare i spänningsgenren. De har bland annat de hyllade tv-serierna Graven och Morden på sitt samvete, samt en lång rad Beck-filmer.

Nu är de aktuella med sin första bok, Springfloden, som också är inledningen till en serie om Tom Stilton och Olivia Rönning. (Frågan är om det behövs fler svenska spänningsserier.)

Olivia är en ung polisstudent som bestämmer sig för att lägga några sommarveckor på ett frivilligt elevarbete, ett så kallat cold case, som hennes pappa var med och utredde när det var aktuellt. En gravid kvinna grävdes ner levande i sanden, så att bara hennes huvud stack upp, chanslös när springfloden kom. Mordet iakttogs av en nioårig pojke, men klarades aldrig upp. Den mördade kvinnan kunde inte ens identifieras.

Olivias uppgift är att se om fallet skulle ha varit möjligt att lösa med dagens teknik, exempelvis dna. Eftersom hennes pappa inte längre är i livet försöker hon få tag i den andre polisen som utredde fallet. Men Tom Stilton är inte kvar vid polisen och ingen vill prata om honom.

Parallellt med Olivias sökande efter Stilton, och efter eventuella ledtrådar till Strandfallet, som det kallas, händer andra saker i huvudstaden. En affärsman tvingas lyssna till en ovälkommen inspelning om ett beordrat mord, en ung liga misshandlar och dödar hemlösa samtidigt som de filmar händelserna och lägger ut på nätet, och en ung pojke är på väg att råka riktigt illa ut i sin kamp för att tjäna pengar så att mamman inte längre behöver gå på gatan.

Det är många trådar och många personer att hålla reda på, till slut orkar jag inte bry mig om vem som är vem. Eftersom Börjlindarna kan sitt hantverk lyckas de trots allt få mig att hänga kvar i berättelsen och på sidan 151 kommer den definitiva vändpunkten som gör mig intresserad och engagerad på allvar. 20 sidor senare dyker Martin Becks granne upp i en grovsop, komplett med rödtonade glasögon och solkig stödkrage, vilket gör mig ännu mer positivt inställd. Sådana små blinkningar till publiken uppskattas!

Författarna skriver på en korthuggen effektiv prosa, mycket sällan utsmyckad med sådant som kan göra språket njutbart. Det fungerar väl, den här boken är skriven för spänningens skull och inget annat.

Det är ganska givet att den kommer att filmas. Min enda förhoppning är att Tom Stilton görs av en skådespelare som inte varit med i varenda svensk polisfilm de senaste 20 åren. Olivia Rönning kan med fördel spelas av Sofia Pekkari. Och ja, jag ser fram emot nästa bok i serien.

 

3 thoughts on “Börjlind/Springfloden – recension

  1. Nog är det ledsamt att recensenter av svenska deckare blundar för det uppenbara, en fullkomligt osannolik härva som får ett lika osannolikt slut. Ja, början på boken var hyfsad. Men sedan ett enda sammelsurium och då hjälper inte ett korthugget språk. Erbarmerligt.

  2. Ping: Börjlind – Den tredje rösten/recension | Annika Bengtsson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s