Grim förlag ett år

I dag fick jag två provböcker av Cayenne – kryddpojken med bett, som jag beställt från tryckeriet. Det är en trygghet att först beställa prov, då har jag möjlighet att korrigera och ändra innan jag beställer hela upplagan.

För drygt ett år sedan beställde jag första provboken. Den gången var det Snökupan, och efter lite trubbel med omslaget hjälpte tryckeriet mig att göra om. Sedan väntade jag ivrigt på första beviset på att Snökupan blivit en riktig bok. Leveransen blev något av ett antiklimax: jag fick omslaget för sig och resten i lösbladssystem.

Det gick naturligtvis att läsa korrektur, och jag hittade de där sista irriterande felen, men jag fick ingen känsla för hur boken skulle se ut när den var klar.

Ett år har alltså gått, och jag kan konstatera att jag har lärt mig en hel del. Jag har kommit ut med en ebok (Och natten är lång och svår) och två pocketböcker (Kråkprinsessan och Glömskelunden) sedan dess. Och nu sitter jag alltså med ytterligare en provbok – en riktig bok, inga lösa blad, och omslaget blev korrekt från början. Fast lite förändringar kommer jag att göra, nu när jag har chansen.

Ett år med Grim förlag. Det har varit ett spännande år med massor av nya erfarenheter. Ibland känner jag mig som den gris i motvind som är förlagets logo, ibland som en liten glad gris. Nästa stora grej är Bokmässan i Göteborg i höst. Där kommer Grim förlag att vara tillsammans med andra egenutgivare. I en turkos monter med nummer A02:52 ska vi sprida information om vår verksamhet, och förhoppningsvis träffa många mässbesökare. Till detta finns anledning att återkomma. Nu ska jag ta en närmare titt på Cayenneboken och se vilka förbättringar som jag kan göra.

Annat än redigering

Jag är glad att det inte finns någon deadline för min roman inom de närmaste månaderna, för redigeringen går inte fort. Manusbunten ligger på bordet och jag har börjat dissekera kapitlen och sammanfatta scenerna, men min koncentration ligger för tillfället på helt andra saker.

Egentligen skulle jag inte ha börjat jobba med manuset förrän till hösten men när jag inte har något levande skrivprojekt i gång mår jag pyton. Då är det bättre att ha ett som jag inte ägnar speciellt stort intresse för tillfället. Jag vet att det finns där, och jag vet att jag snart kommer att börja arbeta på allvar.

Än så länge är det trädgård som gäller. Jag har flera projekt igång, och är på väg att slutföra somliga, påbörja andra och ha några flytande. En liten äng, cirka tio kvadratmeter stor, har jag fixat till. Inte helt och hållet på egen hand, jag har anlitat hjälp för att gräva bort den gamla sand- och jordmassan, som mest bestod av sådant man inte vill ha i en äng, och nu ligger en blandning av jord och sand på plats, med en nysådd blandning lämpad för kalkfattig torräng.

En sumpväxtrabatt har jag också fått klar. Jag kom på det förra året, att jag skulle gräva en rabatt, lägga dammduk i botten, fylla på med jord och plantera sådana växter som egentligen trivs bäst i strandkanten där det oftast är fuktigt.

Och i dag har jag tömt min lilla damm, flyttat bort en stor iris till sumprabatten och väntar nu bara på att trädgårdsbutikerna ska få hem vattenväxter. Näckrosor, kaveldun och förgätmigej är planen. De två förstnämnda i dammen, den sistnämnda ska få sprida sig i sumprabatten.

Några ton byasten ska bort från uteplatsen, och ersättas av singel. Jag har åtagit mig att plocka bort stenen. Det är bra träning: varje sten väger fyra kilo, jag tar en sten i var hand, böjer mig, plockar upp stenen, reser mig och går till släpkärran. Uthållighetsstyrka, kallas det.

Sedan är det nog inga större projekt där jag är personligen inblandad. Jag har gott hopp om att hinna bli klar före maj månads utgång. I annat fall fortsätter förhoppningsvis livet även i juni, och jag får göra klart det jag inte hunnit med. Det måste finnas tid även för stilla kontemplation. Sådan sker med fördel i växthuset, där jag njuter av att se tomaterna skena iväg och bli kraftiga och fina.

På det hela taget mår jag rätt bra. Och till redigeringen av manuset återkommer jag.

Vårt dagliga bröd

Först glömde jag bort att jag måste baka bröd i dag för att ha till frukosten i morgon. Då blandade jag snabbt ihop en deg. Sedan glömde jag bort att jag hade satt deg till jäsning. Då hade den klättrat ända upp till kanten och var på väg att välla över.

Och slutligen var jag ytterst nära att glömma sätta brödet i ugnen. Vid det laget insåg jag att det var säkrast att sitta kvar i köket och titta på ugnsluckan medan brödet gräddades.

Nu återstår bara att dela brödet i bitar och frysa in. Om jag inte glömmer det. Risken är uppenbar, med tanke på att jag är både splittrad och trött. Helst skulle jag vilja gå och lägga mig, men brödet måste svalna först. Och jag måste se ett tv-program som börjar klockan tio, och som jag ska skriva tv-krönika om i morgon.

Det är ingen risk att jag glömmer att skriva krönikan, eftersom jag skrivit en stor lapp och lagt på köksgolvet.

 

 

Dissekering av romanmanus

Det första jag gör när jag ska börja redigera ett romanmanus är att plocka isär det. Jag sätter mig med pappersbunten framför mig och ett anteckningsblock bredvid. Så läser jag  igenom, numrerar och sammanfattar varje scen i några rader. På så sätt får jag, för första gången under arbetet med romanen, ett synopsis som berättar vad romanen handlar om. Ibland är det inte förrän då jag själv begriper vart jag är på väg och vad jag vill säga med min berättelse.

Jag är i början av det arbetet nu. Det är inte speciellt roligt, men jag har gjort likadant de senaste gångerna jag redigerat romanmanus, och insett att det fungerar bra. När jag ser scenerna i sammanfattning är det lättare att upptäcka om de har något berättigande. För de intrigen framåt (eller ska de strykas)? Ligger de på rätt ställe? Är de för flacka, behöver de fördjupas?

Det finns antagligen lika många olika metoder som det finns författare. Jag blir lika förundrad varje gång jag läser om författare som 1) hatar att redigera manus och 2) gör det snabbt och intensivt. Även om jag inte är speciellt road av just den här dissekeringen tycker jag att det är i redigeringen manuset får liv och blir en roman.

Och det får gärna ta tid. Jag planerar att hålla på med redigeringen genom sommaren och in i hösten. Bara för att det är så jag vill ha det.

Den sista safarin – recension

Deon Meyer: Den sista safarin
Översättning: Mia Gahne (Weyler)
Recensionen har varit publicerad i Hallandsposten
och Hallands Nyheter

Lemmer (som ogärna uppger sitt förnamn) är en vit privatdetektiv och livvakt med ett våldsamt förflutet. Han är bra på att läsa av andra människor, och om han inte behövt pengarna hade han tackat nej när Emma le Roux vill köpa hans tjänster. Lemmer är övertygad om att hon inte pratar sanning. Hon påstår sig ha sett sin bror på tv, trots att brodern varit försvunnen, och förmodat död, i tjugo år. Efter att hon ringt till polischefen i området där brodern varit synlig, misstänkt för att kallblodigt ha skjutit ihjäl några tjuvjägare, blir hon attackerad i sitt hem av tre maskerade män. Hon lyckas fly och är fast besluten att ta reda på om hennes försvunne bror, Jacobus, fortfarande lever trots att alla hon pratar med hävdar att mannen hon såg i tv omöjligt kan vara han.

Lemmer borde som sagt tackat nej, men gör det inte. Han är motvilligt imponerad av unga Emma, och har inget emot att tillbringa lite tid i hennes sällskap.

Deras färd tar dem till Krugerparken, och väl där börjar det hända saker som så småningom får Lemmer att omvärdera både Emma och sitt eget omdöme.

Den sydafrikanske författaren Deon Meyers nya thriller, Den sista safarin, är både spännande och intressant, inte minst för skildringen av ett Sydafrika med gigantiska problem och inre motsättningar. Apartheid är officiellt borta, men hatet mellan olika folkgrupper blommar alltjämt. Och frågan om vem som har rätten till land avgörs inte vid förhandlingsbordet, utan med betydligt blodigare metoder.

Förra romanen, Tretton timmar, utspelade sig mestadels i Kapstaden, i en jakt på tiden som var så brutalt spännande att det knappt gick att läsa. Den sista safarin är inte lika tempofylld, inte lika nagelbitaraktig, men inte mindre läsvärd. Meyer är bra på att mejsla fram karaktärer, han är kunnig och engagerad i det han skriver om och han ger oss västerlänningar en inblick i en värld och miljö som vi vanligtvis inte möter.

Och även om Den sista safarin definitivt inte väjer för våld är det inget frossande i blodiga detaljer och våld i underhållningssyfte, som det alltför ofta blir när framför allt amerikanska författare får fria händer.

Deon Meyer är tyngre och bättre.

Fascination x två

I dag fick jag hem sandblandad jord som jag ska ha som underlag till en blomsteräng. Jag har beställt och fått fröer som ska passa till tio kvadratmeter kalkfattig torräng, och i eftermiddags kom kranbilen för att tippa av jorden. Varje gång det kommer en stor kranbil vars skopa är fjärrstyrd blir jag grymt imponerad. Vilken precision! Till synes utan minsta problem lades jorden i små högar och jämnades ut, knappt en tesked jord hamnade utanför den grop som grävts för ängsprojektet. Jag stod kvar och glodde tills arbetet var gjort, oförmögen att flytta mig av ren fascination.

Sedan körde jag till affären för att handla, och då blev jag fascinerad igen, fast av helt andra skäl. I mina trakter av världen har det varit tre hyfsat varma dagar, men i dag har vinden varit kylig och solen hållit sig borta. Trots detta har många bestämt att nu är det sommar, nu är det varmt och nu är det dags att vara barfota i sandaler och vadlånga byxor. Vad händer om det blir ännu kallare? (Blåfrusna fötter?) Eller när det blir varmare. Vad händer när det verkligen blir sommar? Då är alla möjligheter att klä sig svalare redan uttömda. Vid en temperatur på knappt tolv grader. Jag blir lika fascinerad varje vår när jag ser folk gå lättklädda under riktigt kyliga vårdagar, bara för att det varit sol och varmt ett par dagar.

Men det är väl så: vi svenskar längtar så intensivt efter sol och värme att vi försöker tvinga fram den med hjälp av sandaler och shorts.

Olika typer av näring

Jag är nästan klar med kompostbehållaren. Det är bara ”grindbrädorna” som ska målas en gång till. Denna skapelse gör mig lika stolt som när jag skrivit klart en roman och äntligen håller den i min hand.

Varför? Skit som skit, tänker kanske den som är lite cynisk och inte intresserad av vare sig kompost eller litteratur. Själv tänker jag så här: en bra kompost ger näring åt allt som växer. En bra roman ger näring åt läsarens fantasi.