Framgångens pris

Kajsa Ingemarsson skrev på sin blogg att hon fått en ny romanidé och började känna lust att än en gång ge sig i kast med skrivandet. Men så tänkte hon på ”allt det andra” och då svalnade lusten.

Med ”allt det andra” menade hon bland annat avtalsförhandlingar, förlagskontakter, upplagesiffror, strategier, recensioner, media, intervjuer, journalister, kritiker och topplistor – allt det som mindre framgångsrika författare kanske suktar efter och bara kan drömma om.

Jag är en av dessa mindre framgångsrika författare, men jag förstår precis vad Kajsa Ingemarsson menar. Jag tänker ofta på hur vansinnigt mycket reklam- och lanseringsjobb en författare, som vill synas och bli känd, får lägga ner. Jobb som inte har ett dugg med skrivprocessen att göra. Somliga kanske tycker om den delen av arbetet, andra kanske inte direkt gillar det men ser det som en nödvändig del av jobbet och accepterar det. Jag är faktiskt helt ärlig när jag säger att jag tycker synd om dem och är nöjd och trivs med min tillvaro som okänd författare. Då och då möter jag läsare i verkligheten (vilket är väldigt trevligt), annars mest via mejl. Men jag slipper PR-folk och förläggare, och journalisterna jag möter är oftast mina arbetskamrater (i min egenskap av redigerare).

Jag hoppas att Kajsa Ingemarsson kommer på andra tankar och tar tag i sin romanidé. I annat fall tycker jag att priset hon fått betala för sin framgång är alldeles för högt.

Här är länken till hennes blogginlägg: http://kajsaingemarsson.wordpress.com/2011/11/28/nej-inte-en-gang-till/

E-böcker

I går kväll kom jag ett steg närmare att bli klar med e-boksversionen av Sången om Camilla, min debutroman från 1984 (som då hette Och natten är lång och svår). Romanen handlar om några ungdomar i 20-årsåldern och utspelar sig på sjuttiotalet. Berättelsen är inspirerad av Anders F Rönnbloms platta Ramlösa kvarn från 1972 (som jag skrev om ett par inlägg längre ner).

Nu återstår lite pyssel, bland annat måste jag skapa blankrader för att få till en snyggare typografering på försättsblad i e-boken. Äntligen får ipaden tjänstgöra till det den var tänkt för, i alla fall i mina tankar, när jag köpte den. Till att testa hur det blir när ett stycke text konverterats till en epub-fil. Den var också bra när jag skulle läsa igenom manuset till min kommande roman. Om jag hade läst på papper skulle jag suttit med pennan och markerat allt jag tyckte var kasst, och därigenom stört läsrytmen. I stället gjorde jag snabbt en e-bok av den, vilket förvandlade mig till läsare i stället för kritisk författare.

Eftersom jag älskar pocketböcker har jag aldrig ens inbillat mig att jag skulle bli en stor anhängare av e-böcker. Men jag vill ju hänga med i tekniken, och kommer att göra e-bok av mina övriga romaner också. Den senaste tiden har jag gått ett steg till: jag har köpt några e-böcker.

Men det dröjer nog innan jag överger papper för den elektroniska boken. Även om det är praktiskt att kunna ligga och läsa i ett mörkt sovrum, föredrar jag tänd lampa och papper. Det enda som faktiskt är bättre men e-boken är att det finns inbyggd klocka i läsplattan, samt att jag snabbt får veta hur många sidor det är kvar av kapitlet jag läser. Utan att jag behöver bläddra.

Fast i grund och botten handlar allt om huruvida det man läser är bra eller inte. Om texten inte fångar mig spelar det ingen roll om jag läser på papper eller platta.

Stormvarning

Vinden dånar verkligen, och regnet hänger på tvären i tunna skyar. Ljusslingan i paviljongen försöker slita sig, än har den inte lyckats men den lirkar sig ut i blåsig frihet, stycke för stycke.

Självklart tänker jag på stormen Gudrun. Jag minns när jag kom ut från affären den där lördagseftermiddagen och upptäckte att det börjat blåsa rejält. I stället för att köra hem tog jag mig till Grötvik, ställde bilen och gick för att se när vinden kastade upp havet mot land. Skummet yrde, en och annan galning stod alldeles för nära, alldeles för utsatta, uppflugna på en stenmur, medan jag hukade bakom den.

Jag bodde i stan då, högst upp i en liten lägenhet med fönster åt alla håll. Jag gick från rum till rum och väntade på att vinden skulle ta sig in, krossa rutorna och slå omkull allt i sin väg. Det var otäckt, men inte mycket annat att göra än att vänta ut stormen. Fönstren klarade sig, några takpannor blåste av men på det hela taget stod det gamla huset pall.

Nästa dag nåddes jag av rapport från Mellbystrand. En stor tall på min tomt hade brakat in mot grannens hus, slickat väggen och lagt sig utan att förstöra någonting. När jag kom dit var det helt stilla, ganska soligt. Vägarna var fyllda av grenar och kvistar, från alla håll hördes motorsågsljud. Jag är faktiskt tacksam att jag inte var i huset under stormnatten när trädet föll.

Och sedan vällde bilderna in. De ofattbara mängder skog som blev offer för stormen. Jag började fatta att det var en naturkatastrof och att jag befunnit mig i utkanten av den.

Jag inväntar den här stormen med allt annat än förtjusning. Måtte den inte bli så kraftfull som det varnats för. Även om det är några år sedan Gudrun och Per rev in över oss är jag stormtrött. Jag vill ha snett solljus och helt vindstilla, inte dånande blåst och sneda regnskyar.

Nostalgi och eufori

Det var en dag utan spår av produktivitet. Jag skulle skriva två kåserier, fel: jag skulle arbeta om två kåserier. Utöver det vanligt vardagspyssel; handla, sätta upp fler ljusslingor, plocka bort alla lampor ur fönstren och ersätta dem med stjärnor och ljusstakar. Hämta lådan med ekologisk frukt, svänga inom Systemet och köpa ett par flaskor vin och en flaska glögg.

Men först och främst skulle jag arbeta om två kåserier. En baggis. Klockan var över två på eftermiddagen när jag kom hem från stan och var beredd att börja detta arbete. Brevbäraren hade varit där. Det låg ett litet platt paket. Vad är det? tänkte jag med pannan i djupa veck. Aha, det måste vara cd:n jag förhandsbeställde för flera veckor sedan. Mycket riktigt.

Det var Anders F Rönnbloms Ramlösa kvarn, som kom ut 1972 och alltså firar 40-årsjubileum nästa år. Den har inte funnits på cd tidigare (skandal, säger jag). Ramlösa kvarn är den bästa svenska plattan genom tiderna.

Säkert finns det människor som har avvikande uppfattning, men jag vet att jag har rätt. Jag skrev min allra första roman, Och natten är lång och svår, (den kom ut 1984) med inspiration från den plattan. Jag har verkligen längtat efter cd-utgåvan och jag hann knappt få av mig jackan förrän jag laddat spelaren och började lyssna.

Alla orden kom tillbaka till mig, jag kunde varenda textrad, varenda paus, varenda – allt. Och sjuttiotalet sköljde över mig, på gott och ont eftersom det fanns både gott och väldigt ont i mitt personliga sjuttiotal. Jag ville skriva romanen igen. Jag ville in i den världen igen, den miljön, träffa de människorna.

Jag arbetar med att göra e-bok av Och natten är lång och svår, men vet inte riktigt när jag blir klar. Snart, hoppas jag. För sjuttiotalet vill inte vänta. Om det blir arbete med de två kåserierna håller jag öppet. Jag tror att jag vill lyssna på Ramlösa kvarn en gång till och då passar det bättre att jobba med e-boken. När den kommer är det under nytt namn, Sången om Camilla. För det är ju så det är. Boken om Camilla, Anders, Rickard och Jenny är i själva verket Camillas sång. Från världens bästa platta.

Telefonförsäljare

De uppträder i stim, dessa telefonförsäljare. Just nu är de sannerligen på hugget, trots att jag inte slängt ut något smaskigt bete åt dem. Jag köper ingenting av telefonförsäljare, jag byter inte heller elleverantör eller telefonoperatör eller försäkringsbolag via telefonförsäljare. Eller låter någon av dem ta hand om mina pensionspengar.

De är så oerhört tröttande. Värst är det nästan när det ringer och ingen finns i andra änden. Om ingen vill prata med mig när jag väl svarar, finns det inte heller någon jag kan förklara min ovilja att köpa något för.

Inte hjälper det att vara Nix-ansluten heller, förmodligen eftersom jag var dum nog att ange ett telefonnummer när jag registrerade företag.

Men det finns alltid de som har det värre. Jag tänker då främst på de stackare som är telefonförsäljare och tvingas ringa upp till människor som hatar dem. För egen del kan jag alltid tacka nej och gå vidare i livet, medan de tvingas ringa upp nästa sura människa.

Tankar i rörelse

I går kväll satt jag på jobbet och tänkte att jag måste göra något åt det faktum att jag alltid är trött. Antingen får jag gå till hälsokosten och köpa något supermedel som gör att jag får vingar, eller också får jag acceptera att jag behöver lite mer sömn och lite mindre krav just nu. Jag bestämde mig raskt för det senare.
Så i dag vaknade jag utan krav. Jag hade ett enda önskemål: att ge mig ut och jogga. Efter att ha räknat ut att det inte är någon fara med skrivprojektet, det hinner bli klart även om jag inte jobbar med det de dagar jag har mitt normala arbete, släppte pressen och solen silade genom molnen som ett kvitto på att jag gjort ett vettigt val.
När frukosten var avklarad satte jag mig trots allt vid datorn en stund. Sedan drog jag på mig joggingkläderna och gav mig iväg.
Jag har som målsättning att jogga två gånger i veckan och styrketräna två gånger. Under några veckor i vintras lyckades jag nå målsättningen, annars är jag glad om det blir halva dosen. Oftast blir joggingturerna enbart sporadiska. Men det spelar ingen roll att de är som sällsynta gäster, de är varmt välkomna när de behagar dyka upp. I dag var det ljuvligt att komma ut och lufsa. Tankarna flyter så fritt i rörelse, som om de är gjorda för det.
Jag ser ut som en joggare, i löpartajts och tunn vindjacka, men jag kommer aldrig att bli något annat än lufsare. Det är gott nog. Det är gott nog att få in luft och syre i systemet, och all den där tröttheten som ligger över mig skingras. Tillvaron blir möjlig igen.
I morgon när jag vaknar ska jag inte heller ha några krav. Just nu är det bästa sättet att få någonting gjort.

En låda som känns bekant

Innan jag landade i tv-soffan för att titta på Vinterstudion gick jag ut för att sätta upp ljusslingan i paviljongen. När det var klart upptäckte jag att mer än hälften av ljusen hade gjort sitt. Det var en liten besvikelse eftersom slingan är av det moderna slaget, med LED-lampor. Tur i alla fall att jag hade en slinga till, i lådan med övrigt julpynt. När jag tog ner lådan från hyllan i förrådet fick jag en känsla av déjà vu – det är inte länge sedan jag packade ner allt pynt i lådan och ställde undan den. Mellan mig och nästa gång det fanns anledning att titta i lådan låg en evighet.

December månad kommer oftare än våren och sommaren, det kan vi nog slå fast.

Nu lyser i alla fall ljusslingan. En vecka för tidigt, men trädgården behöver varje liten ljusglimt den kan få.

Ledig lördag

Lördagsmorgonen har gått över i förmiddag, jag har nästan sovit ut, ätit frukost, tittat igenom tidningen och försökt massera bort den värsta smärtan i axlar och nacke. När den släpper framåt dagen glömmer jag att den finns, tills nästa gång den dyker upp. Smärta i axlar och nacke är sådant man får räkna med när man, som jag, suttit framför en dator nästan varje dag i över trettio år.

Jag har tänt stearinljus och, trots smärtan, satt mig framför datorn för att fortsätta arbetet med kåserisamlingen. Cayenne är ute och med jämna mellanrum går jag till dörren för att se om han vill komma in. Regnet hänger i luften, det är milt, i dag var det till och med en halv grad varmare ute än i växthuset.

Ett par timmar vid tangenterna, sedan får det vara nog. Om jag inte blir sittande med den kommande e-boken, Sången om Camilla. Det är mycket som ska hinnas med en ledig lördag.

Kåserisamlingen växer fram

Den 15 september nästa år kommer min kåserisamling om katten Cayenne ut. Då fyller han tio år. Arbetet med boken är i full gång, jag har letat upp alla kåserier jag skrivit om honom sedan han var liten, och nu jobbar jag om den en aning samt förser dem med kommentarer. De flesta kåserier har tidigare varit publicerade i Hallandsposten.

Det är intressant att uppleva hur många minnen som kommer fram. Jag hade glömt hur livlig Cayenne faktiskt var. Han är nio år nu och har börjat bete sig mer vuxet, även om han då och då studsar omkring som om han vore ung.

Nedan delar jag med mig av ett kåseri, skrivet i mars 2005, när Cayenne var två och ett halvt år.

Misslyckat pärlprojekt

Pärlor och svin hör inte ihop, det vet de allra flesta. Fast jag begriper inte varför man någonsin skulle komma på tanken att kasta pärlor åt svin, eller åt någon alls för den delen. Enda gången pärlor kastas är väl om snöret de är trädda på brister. Då far de likt ärter över golvet och skapar allmän irritation. Om pärlorna är äkta samlas de troligen mödosamt ihop och sparas tills man får tillfälle att trä dem på en starkare tråd, men om de kostat några tior och köpts i en butik för allmänt krimskrams kan hända att man kastar dem.

En sak jag lärt mig senaste veckan är att inte kasta pärlor åt Cayenne. Han uppskattar inte pärlor. Han ser på mig, och sedan på pärlorna, innan han går sin väg.

Det började med att han gick till sin toalåda väldigt ofta. Alldeles för ofta, enligt min mening. Varje gång han gick därifrån hade han efterlämnat en liten grusinkapslad pöl.

Aj aj aj, tänkte jag och mindes hur det var första gången jag själv hade urinvägsinfektion. Det gör ont ända upp i hårrötterna när jag tänker på det. Jag började iaktta kattstackaren extra noga. Han sprang till lådan, jag sprang efter, han kissade en liten liten skvätt, som jag noga undersökte, sedan sprang han tillbaka till matrummet och fortsatte leka, varpå jag sprang efter och tryckte min näsa mot hans nos för att känna efter om den var kall och lite fuktig.

Förresten tycker jag att det är märkligt att han fortfarande beter sig som en kattunge, och bär omkring sina plastade ståltrådar som om de vore sylfidlika möss.

Nåja, tänkte jag, det är nog inte så farligt. Han ser inte ut att ha ont.

Sedan blev det fredag, och tredje dagen med småkissande. En sak som jag upptäckt är att katter ofta blir sjuka eller skadade lagom tills helgen, när ens ordinarie veterinär har stängt. Den här gången hade jag i alla fall tur. Jag fick tid samma dag, och besked att Cayenne eventuellt skulle sövas så att de kunde tömma honom. Allt jag läst om urinsten och annat elände flimrade förbi. Sjuttiotvå timmar, sedan finns ingen räddning, om inte katten kan kissa ordentligt.

Vad ont det gör i både själ och hjärta när djuren blir sjuka. Även om de inte uppvisar andra symptom är smärre kissproblem. Av ren nervositet började jag själv känna det som om jag fått en slängt av blåskatarr.

Någon överhängande fara verkade det inte vara med Cayenne. Han fick en smärtstillande spruta som skulle förmå honom att slappna av, och en tid för återbesök på måndagen, då med urinprov.

Hur tar man urinprov på en katt? Sträcker fram ett rör och ber honom pricka rätt?

Inte då. Jag fick med mig ett kit för katturinprov. Det bestod av plastpärlor som katten skulle kissa på, en pipett att suga upp kisset med och ett rör att hälla ner det samma i.

Okej, med tanke på hur ofta han sprungit i lådan skulle det inte bli något problem. Trodde jag.

Den där smärtstillande sprutan visste var den tog. Cayenne återgick till normalt kissbeteende, det vill säga en gång per dygn. På söndagskvällen när jag kom hem från jobbet flyttade jag bort hans ordinarie låda, där han precis skvätt ur sig en rejäl pöl, och ersatte den med en mindre låda där plastpärlorna glimmade som små förrädiska hagelkorn.

På morgonen hastade jag dit och kollade. Lådan stod fullkomligt oanvänd. Under förmiddagen betedde jag mig som Saltkråkans Stina när hon försökte få Hoppiland-Kalle att säga ”Far ända in i baljan”.

– Du kan väl göra det en gång. Bara en gång, det är väl inte så svårt!

Men Cayenne såg på mig, på pärlorna och sedan gick han sin väg. När jag placerade honom i lådan hoppade han jämfota därifrån.

Till slut tvingades jag ge upp och sätta tillbaka hans ordinarie låda. Jag vågade inte riskera att han skulle dö av sprängd blåsa bara för att han inte förmådde kissa på pärlor.

Det tog en minut innan han gick dit och uträttade sina behov. Noggrant sprätte han över innan han travade tillbaka till sina plastklädda ståltrådar. Han bar fram sin favorit, en svart, till kyl- och frysskåpet, och med en välriktad skjuts med tassen förpassade han den in under skåpet. Uppfordrande tittade han på mig och överlät åt mig att med hjälp av en linjal fösa fram den igen.

Det råder ingen tvekan om att maktpositionerna förskjutits i familjen. Så går det när man kastar pärlor åt katter.

Frusna fötter

Jag har varit ute och räfsat/krattat löv ett par timmar och nu fryser jag om fötterna. Vintern är verkligen på väg, det har inte varit mer än några få plusgrader i dag, trots sol. Är det för tidigt att längta till våren? Jag förmodar det, med tanke på allt jag ska hinna innan dess.