Nyårsfrossa …

… lider jag inte av. Men lika lite som jag uppskattar hetsen kring julen, lika mycket tycker jag om det där med att få vända blad och se fram mot ett nytt år. Om jag ska skaffa mig nya, bättre vanor måste jag göra det vid ett månadsskifte, bara för att få en klar gräns. Det är likadant med mina skrivprojekt. Den första september 1987 började jag skriva en roman som närmare tjugo år och minst lika många versioner senare blev utgiven som Kråkprinsessan. Den första augusti i år började jag arbeta om romanen som ska komma ut våren 2013. Första november inleddes arbetet med kåserisamlingen om katten Cayenne, första februari nästa år är det dags att under tre intensiva veckor göra pocketversion av just Kråkprinsessan och Glömskelunden.

Några löften inför nyår har jag inte på lut, definitivt inga jag tänker lufta offentligt. När det gäller skrivplaner tycker jag om att tala högt om dem, det är ett sätt att sätta press på mig själv. Men när det gäller mer privata tillkortakommanden föredrar jag att hålla dem för mig själv, och möjligen raljera om dem i efterhand. Det finns, som alltid, mycket att jobba med. Även om det sägs att man inte kan lära gamla hundar sitta ger jag inte upp än. En och annan bättre vana skulle jag gärna tillägna mig. Kanske återkommer jag om ett år och berättar om jag lyckats.

Att se tillbaka är inte heller något jag brukar ägna mig åt med någon större entusiasm. Jag kan ibland titta på någon nyårskrönika i teve, eller bläddra igenom tidningarnas obligatoriska tillbakablickar, men jag kan lika gärna låta bli. En sak vill jag i alla fall konstatera: 2011 var året då jag startade Grim förlag – ett eget litet bokförlag. Så här ett drygt halvår efter att första titeln, Snökupan, kom ut kan jag konstatera att det var ett av mina mer lyckade projekt. Kanske inte ekonomiskt (även om Snökupan inte är någon förlustaffär) utan allra mest en kick för egot. Jag minns med välbehag några veckor i somras då det dagligen droppade in mejl med beställningar på böcker. Vilken känsla! Den vill jag gärna vara med om fler gånger.

Just nu funderar jag mycket på hur omslaget till min nästa roman ska se ut. Jag har en idé, men än så länge har jag inte lyckats förverkliga den. Det finns gott om tid, inte förrän till hösten behöver omslaget vara så pass klart att jag kan använda det på eventuella reklamutskick.

Till hösten hoppas jag för första gången vara med på Bokmässan i Göteborg som utställare. Detta tillsammans med egenutgivarna, en alldeles ny förening som jag tror kommer att bli till både nytta och glädje för alla som vill finna andra vägar till utgivning än via de etablerade förlagen. Då kan jag förhoppningsvis ha fyra titlar i bagaget.

Så det finns en del att se fram emot. Och då har jag inte ens nämnt sådant som inte har med böcker att göra. Som att fylla mitt nya lilla växthus med tomat- och basilikaplantor, exemelvis. Hör ni hur det skakar i marken? Det är jag som otåligt trampar!

Mot Sherwoodskogen! Eller, rättare sagt, mot 2012 och nya friska insatser!

Ny och gammal teknik

Under några veckor i november och december har jag nästan enbart läst e-böcker på min ipad. Men under julhelgen återgick jag till pappersformat. Jag hade laddat upp med sex böcker, än så länge har jag två helt olästa och två där jag kommit till hälften. I dag, när jag återgått till jobbet, har jag varken pappersbok eller läsplatta med mig, i stället lade jag ner senaste numret av tidningen Skriva. Förra numret, det första, läste jag från pärm till pärm, ungefär som jag gör med Svensk Bokhandel och gjorde med Språktidningen, medan jag fortfarande prenumererade på den. Jag hade gärna fortsatt med det, men till slut upptäckte jag att jag knappt hann börja bläddra i den förrän nästa nummer var på gång.

Så vill jag inte att det ska bli med Skriva. Därför tog jag med den till jobbet, för att i bästa fall läsa några sidor under pauser i arbetet.

En sådan paus har jag redan haft. Jag läste en lång intervju med Jan Guillou. Inget av det som stod i reportaget var nytt, jag kände igen det mesta från hans Ordets makt och vanmakt, men det var ändå läsvärt.

Detta att Guillou skriver på maskin. Han säger så här: ”Med datorn är det så lätt att stryka och ändra, så man tror att det bara är att leka sig fram. Med skrivmaskinen blir det allvar. Jag skriver en manusversion, går igenom den på papper med pennan i högsta hugg och rättar, och skriver sedan alltihop en gång till. Jag tänker efter mycket mer noga än om jag hade jobbat med dator.”

Jag hade själv mina tvivel inför att lämna skrivmaskinen och gå över till datorn en gång i tiden. Och i mångt och mycket har jag fortsatt med samma arbetsmetod som då. Jag skriver en manusversion, går igenom den på papper med pennan i högsta hugg och rättar, och skriver sedan alltihop en gång till.

Ungefär som Guillou, alltså. Därmed inte sagt att det jag skriver blir lika bra som det han åstadkommer, men metoden är densamma trots att jag skriver på dator och han på skrivmaskin.

Det handlar nog mer om metod än om ny eller gammal teknik.

 

Den draktatuerade flickan

I går såg jag The girl with the dragon tattoo. Jag har inte läst böckerna, men jag såg den svenska tv-serien som bygger på romanerna, därför behövde jag inte bli besviken på deckarintrigens upplösning den här gången. Det är en högst konventionell deckare, i filmversionerna får man inte ens veta varför dessa män hatar kvinnor, men jag utgår från att det framgår i romanerna. Rooney Mara är väldigt bra som Lisbeth Salander; mänsklig, sårbar och samtidigt stark. Någon recensent har beklagat det faktum att hon blir ett offer när hon utsätts för en brutal våldtäkt, men det resonemanget har jag svårt att begripa. Min roman Glömskelunden inleds med en rå gruppvåldtäkt, och i en tidig version av romanen slarvade jag förbi den scenen. Sedan började jag fundera: hur skulle jag själv reagera i en liknande situation? Skulle jag kunna rycka på axlarna och gå vidare som om ingenting hänt? Sannolikt inte. Handlar inte all makt om offer och förövare?

När Lisbeth Salander stapplar hem efter den våldtäkt hon utsätts för och försöker tvätta sig ren i duschen (badkaret) tycker jag att det är en rätt naturlig reaktion. Men den scenen beklagas av recensenten (jag tror att det var i Svenska Dagbladet). Mer offer än hjälte. Mer människa än myt.

Det som stör mig i filmen, så pass att jag ibland har svårt att följa med i handlingen, är något som ingen annan lagt märke till. Åtminstone har jag inte hittat någon notering om det. De maffiga miljöbeskrivningarna av ett vintrigt och öststatsgrått Stockholm nämns i olika recensioner men ingen mer än jag irriterar sig på att årstiderna hoppar fram och tillbaka. Inledningen är iskall, med snö och näst intill ihjälfrusna aktörer. Strax därpå är det tidig höst, vi ser lite bruna löv på ett träd, en bit in i filmen är träden augustigröna, så är vi mitt i ett vinterlandskap igen och sedan är det barmark och avlövade träd. Första tvära skiftet köpte jag. Aha, det är västkustvinter, tänkte jag. Först svinkallt och sedan försvinner snön och det blir höst igen. Men när de gröna trädkronorna dök upp förstod jag att så inte var fallet. Träd med gröna blad som blir utsatta för svår kyla tappar sina löv. Det fullkomligt rasar ner löv dagarna efter en svår frostnatt. Och en bit uppåt landet är det sällsynt med löv på träden runt jul.

Det är väl inget att hänga upp sig på? Nej, säkert inte, men jag använder träden för att bestämma hur lång tid som förflyter mellan olika scener, och blir väldigt förvirrad när det hoppar så här. Kanske utspelar sig filmen under flera år, det är den uppfattning jag får, men i så fall tycker jag att det är märkligt att skådespelarna går omkring i samma jacka oavsett om det är vinter eller vår, och att det aldrig är sommar.

Jag undrar om det beror på att jag bor omgiven av träd, som jag reagerar så här. Att jag dagligen iakttar träd, verkligen ser på dem och registrerar hur de ser ut. Som nu, när jag ser en stor björk tvärs över vägen och konstaterar att trädkronan är svagt lilafärgad. För ett par dagar sedan var grenarna mer svarta, och då dessutom pudrade med lite snö. Träd är mer än något som skymmer himlen, mer än en kuliss. Träd får man inte slarva bort så där. Då sänks betyget på en i övrigt helt okej film.

Julbalans

Ända sedan jag var sexton år och familjen drabbades av ett tragiskt dödsfall har jag haft ett mycket kluvet förhållande till jul. Första åren hade jag ångest enbart inför tanken på att fira jul, sedan testade jag olika sätt att hantera den där förhatliga dagen. Kom jag bara förbi julafton var jag räddad; till juldagen och annandagen har jag haft ett mer avspänt förhållande och verkligen kommit att uppskatta.

Under några år försökte jag omfamna julen genom att vara übertraditionell. Jag satsade stort på pynt, storstädning, julmat, julklappar – allt – och mådde dåligt hela vägen. Andra år gjorde jag så lite som möjligt av julen.

Nu har jag, sedan lång tid tillbaka, slutit fred med julafton. Men fortfarande har jag inte lyckats få ihop alla bitarna. Julklappar har vi slutat med, tidigare brukade jag köpa en eller flera till mig själv och noggrant packa in dem i julpapper, men nu tycker jag att det är onödigt besvär – jag köper några böcker, kanske dvd-boxar, och lägger i en hög nära läsfåtöljen, så får det vara bra med det. Vissa år städar jag ordentligt, pyntar, förbereder mat men lyckas inte förmå mig till att skicka julkort. Andra år är det pyntandet som får stryka på foten medan jag får iväg julkorten i tid alternativt skriver julbrev. Eller också blir det si och så med städningen, eller julmaten. Och stressen, den så – i mitt fall – helt onödiga slipper jag inte undan. Djupt inom mig inbillar jag mig att vissa saker måste vara klara till jul, annars går världen under.

I år har jag för första gången i livet hittat balansen som gör att jag känner mig lugn och harmonisk. Jag överdriver inte städandet, jag tänker inte förbereda en massa julmat, jag pyntar i lagom omfattning, det blir inga julkort men jag tänker skicka mejl till några få. Jag har letat efter en speciell whiskylagrad cheddar utan att hitta den och inser att det inte spelar någon roll om jag inte får tag i den. Jag ska börja fira jul 22 december, från den dagen ska jag bara läsa och läsa och läsa (och äta lite godis) och njuta av sex dagars ledighet. Ingen stress kan röra mig, ingen hets, inget julhat. Så här vill jag ha mina fortsatta jular – då kan vi bli riktigt goda vänner.

Bokbord

Varje år vid den här tiden tömmer kulturredaktionen på tidningen där jag jobbar sina hyllor på recensionsböcker och lägger dem på ett (eller två) stora bord. Alla läsintresserade får botanisera och försöka hitta godbitar ur den digra utgivningen. Eftersom det kommer ut fler böcker än vad som finns möjlighet att recensera blir det så här varje år. Nästan alla förlag skickar böcker till kulturredaktionerna, i hopp om att någon ska vilja läsa. Hos oss är det definitivt inte bara okända författare som hamnar på bokbordet. Liza Marklunds senaste hann knappt landa på bordet innan den fick vingar och försvann i armarna på någon, jag stod och fingrade på ett praktverk om regissören och filmaren Jan Troell, men överlät det till någon annan. Fyra böcker bar jag med mig: Arnaldur Indridason: Svart himmel, Gösta Unefäldt: Den röda nyckeln, Therese Bohman: Den drunknade och Jens Liljestrand: Adonis. Islänningen Indridason (ledsen att jag inte hittar strecket över sista ”d”) har jag bara läst ett par böcker av – gillat den ena men inte den andra. Vi får se i vilken kategori den här hamnar. Undefäldts serie om poliserna i Strömstad är trivsam underhållning, men den hamnar nog i bokhyllan tills vidare. Therese Bohmans roman vet jag inte mycket om, men jag ser verkligen fram emot att läsa den, och samma sak med Jens Liljestrands roman.

Och i natt när jag kommer hem från jobbet väntar jag minst en, kanske två, böcker i brevlådan. Bokhögarna hemma hos mig har inte en chans att krympa.

Den ovillige resenären

Jag är en sådan som trivs bäst hemma. De allra flesta resor minns jag med välbehag, men jag skulle inte vilja göra om dem. Det spelar ingen roll om de är långa eller korta, när jag kommer hem är jag så trött att jag vill gå och lägga mig, oavsett vilken tid på dygnet det är.

Så klen får man inte vara. Tänk om jag vore en sådan författare som åkte runt och signerade böcker hela hösten, från söder till norr och tillbaka igen: jag skulle vara helt slut innan jag nådde halvvägs.

När jag kom hem i eftermiddags efter några dagar i Stockholm hade hälften av mina julstjärnor dött av uttorkning. Första omgången hyacinter var överblommade och resten står svalt i växthuset och har inte ens börjat slå ut. Sådant är också lite tröttande.

Jag dividerade med mig själv om jag skulle orka bege mig ut för att handla. Det som fällde avgörandet var att jag beställt ett paket, en eldtång, från Nacka Byggnadsvård, och det paketet hade kommit.

När jag kom till bensinmacken där jag skulle hämta paketet tog jag fram mobilen och började bläddra bland sms-meddelandena. Jag är en sådan som aldrig kastar sms. Det beror inte på sentimentala skäl, utan för att jag inte kommer mig för att göra det. Men meddelandet med löpnummer och annan nödvändig information var borta.

Sur, surare, surast tvingades jag lämna macken utan min eldtång. Jag kunde höra hur den skrek efter mig, hur den inget hellre ville än att hamna i min vård och i min kamin, men ett löpnummer är inget man leker med, än mindre ett förlorat löpnummer.

I affären, inte den jag brukar handla i, hittade jag inte hälften av vad jag hade skrivit upp på listan, vilket inte gjorde mig gladare. När jag kom hem kollade jag mina mejl för att se om jag kunde hitta ordern på eldtången, och få fram någon sorts löpnummer.

Och då, först då, insåg jag att det överhuvudtaget inte kommit något sms med bekräftelse på att mitt paket kommit. Jag hade fått ett mejl. Eftersom jag har en gammal raddig mobil (som jag tidigare älskat men nu börjat hata allt intensivare) har jag inte tillgång till mejl i den, vilket är anledningen till att jag inte kollade detta på macken.

Om jag inte vore en så ovillig resenär hade jag varit pigg och upprymd när jag kom hem och kunnat tackla resten av den här dagen på ett intelligent sätt. Nu blev det som det blev. Och eldtången ligger kvar på macken några dagar till.

Men annars är det bra, huvudet upp och benen ner, klackarna i taket och så.

Oväder och bakning

För två veckor sedan drog stormen in över hav och land. Och nu är det dags igen. Det är tjatigt med den här eviga vinden, men jag förmodar att vi ska vara tacksamma över att klimatförändringarna inte drabbar oss värre. För något galet är det definitivt med vädret.

Jag väljer att stanna inne i dag, är tacksam att jag kan välja. Kaminen är tänd och sprider en behaglig värme, i köket står en bröddeg till jäsning. Precis som vanligt finns det en hög disk i vasken och i hörnorna trivs dammråttorna. Jag begriper inte varför jag gärna bakar bröd men högst ogärna diskar och städar. Kanske handlar det om att arbetsinsatsen när det gäller bakning är liten i förhållande till vad slutresultatet ger, medan det är tvärtom med disk och städning.

Medan degen jäser ska jag sätta mig och skriva igenom ett kåseri. Jag är snart klar med första utkastet, ska fortsätta jobba med det i januari, och då hoppas jag ha ett material som kan förvandlas till en liten bok om en kryddstark kattpojke. Vi får väl se hur det går.

Boktipstider

Det är den tiden på året då det ska läggas platta paket under granen. Och även om man, som i mitt fall, inte har någon gran, skadar det inte att få lite tips om bra böcker. Eller ge. Två tipstexter ska jag leverera, den ena föredömligt kort, den andra lite längre.

I kväll har jag varit i Bokhandeln i Laholm, som bjöd in till boktipskväll med kaffe och julkakor (bland annat mandelmusslor och saffransskorpor – mycket gott) och ett svårt quiz med anknytning till Nobelpriset i litteratur.

Bokhandeln i Laholm ordnar ofta författarträffar. Hela hösten har det varit program var och varannan vecka. Det är ambitiöst och, tror jag, ganska ovanligt. Men jag är övertygad om att det är så den fysiska bokhandeln måste göra, eftersom den inte kan konkurrera med nätbokhandeln när det gäller priset på böcker. Om man får en relation till sin lokala bokhandel är sannolikheten större att man går dit och köper böckerna än att man klickar hem dem via nätet. I alla fall är det så jag fungerar.

Jag fick ett par böcker med mig hem och några tips på böcker som jag antagligen köper vid ett senare tillfällen. Speciellt en thriller, Mörk jord, av Belinda Bauer, som Diana i bokhandeln talade varmt om, blev jag mycket nyfiken på. Det är härligt med böcker. Och med människor som tycker om att prata om böcker.

Vikten av att ha testläsare

I dag åt jag lunch med en kollega som läst manuset till min nya roman. Det är ovärderligt att ha testläsare, att få diskutera manuset, berätta hur man tänkt, ta emot kommentarer, suga i sig beröm och fundera över eventuell kritik och hur man bäst kan förvalta den.

Min första testläsare tyckte mycket om manuset. Jag vet att det kan vara svårt för någon i bekantskapskretsen att vara ärlig, och att beröm därför är svår att värdera och ta på allvar. Men jag känner att jag vågar lita på henne, och i detta skede är det härligt att få positiv respons, det får mig att tro att jag är på rätt väg. Nu ska manuset läsas av ännu en kollega, hon har dessutom ytterligare en roll. Det var med henne jag reste till Cornwall förra sommaren och eftersom halva romanen utspelar sig där ska hon leta felaktigheter kring min skildring av Cornwall och Penzance.

Efter dagens lunchträff var jag så nöjd att jag gick och köpte ett par nya skor. Jag är ingen skomänniska, och ska jag vara ärlig är det mer låga kängor än skor, men jag tyckte att jag var värd dem. De gamla jag hade, nästan exakt likadana, har börjat bli utslitna och värmer inte lika mycket. Nu har jag varma fötter, nöjt sinne och snart ska jag sätta tänderna i ett svenskt äpple från Kivik, som får mig att inse att all världens exotiska frukter egentligen inte kan mäta sig med smaken av ett gott svenskt äpple.

Översättare

I dagarna har bästa branschtidningen Svensk Bokhandel kommit ut med sitt vårnummer, med alla tusentals nya böcker som når marknaden under våren. Det är både inspirerande och en smula deprimerande läsning. Jag känner ungefär likadant när jag är på Bokmässan: alla dessa böcker, varför ska jag belasta marknaden med mina? Men självklart blir jag mer inspirerad än deppig, och i vårens nummer finns tre av mina egna titlar med: Kråkprinsessan och Glömskelunden blir pocket, och Snökupan är fortfarande så ny att den förtjänar en plats i Grim förlags lilla annons.

Vårnumret innehåller inte enbart en massa nya böcker utan även intressanta artiklar. Speciellt en som handlar om hur översättaren kan sätta sin prägel på en text. Camilla Läckberg kritiseras nästan alltid i Sverige för sitt språk, medan hon utomlands ofta får beröm för språket. I SvB görs en jämförelse mellan den svenska originaltexten och den franska översättningen av Olycksfågeln, och det visar sig att den franska översättningen ”har inneburit en språklig förbättring”, enligt Johanna Hedenberg, översättare (dock inte till Olycksfågeln).

Likadant är fallet i den engelska översättningen av Stieg Larssons Män som hatar kvinnor. ”Visst är det ett annat driv i översättningen men jag skulle nog ändå välja originalet. Det här småpratet och tråkigheten har en slags charm ändå”, säger Inger Johansson, som på SvB:s uppdrag studerat översättningen.

Översättarna har alltså plockat bort lite klumpigheter och strukit omständliga formuleringar, vilket givit ett bättre driv i romanerna.

Där ser man. Det är väldigt intressant att få en liten inblick i översättarens arbete. Tidningen innehåller fler artiklar i samma ämne, jag har inte hunnit läsa dem än, men jag ska göra det, var så säkra!