I stället för diamanter

Det sägs att diamanter är en kvinnas bästa vän. Men jag föredrar en praktisk transportkärra. I dag köpte jag en. Den ska rädda både min rygg och mina rosor, som framlever sitt liv i kruka och troligen mår ganska pyton just nu.

En präktig så kallad vedkärra har jag köpt, en sådan med två hjul och handtag, och en utfällbar bottenplatta. Tusen kronor, så när som på en femma. Det fanns kärror för en bråkdel av det priset, men jag fick tag i den här och förälskade mig i den. Jag rullade iväg den till en pristerminal för att kolla hur mycket den kostade, och när jag fick beskedet blev jag inte ett dugg förvånad. Inte ens chockad. Jag sade till mig själv: det skiter jag i, jag ska ha den.

Till våren får jag hem tvåtusen pocketböcker. Jag försöker räkna ut hur många lådor det blir. En sak är i alla fall säker: jag ska använda min nya fina kärra när jag flyttar dem från pall till bil till lagerlokal.

Vi går en fin tid till mötes, min kärra och jag. Diamanter? Nej, jag tror inte det.

Annonser

Kapitlet som försvann

Jag är nästan klar med e-boken. Det är mer pyssel än man kan tro, men nu har jag bara några kapitel kvar att fixa till, bland annat trolla fram de blankrader som ska vara mellan olika scener, som den konverterade epub-filen trollar bort.

För att se hur konverteringen fungerar laddade jag ner en version på ipaden. Av någon anledning tänkte jag strunta i att korrigera, jag inbillade mig att allt var rätt och riktigt. Men så bestämde jag mig för att trots allt läsa igenom romanen och se så att allt var okej.

Det var det inte. Jag hittade både stavfel och märkliga radbrytningar som inte skulle vara där. Men värre än det var att jag plötsligt tyckte att handlingen tagit ett omotiverat skutt framåt. Nåja, det går kanske att rätta till, jag kan alltid lägga till några rader och förklara vem den nya personen är, som plötsligt bara befinner sig mitt i handlingen, utan att ha varit där tidigare.

Kapitelslut, jag vände blad – och fick samma kapitel en gång till! Fast med ett annat kapitelnummer. Först fattade jag ingenting. Sedan insåg jag att jag helt enkelt lagt in kapitel sex två gånger och hoppat över kapitel fem.

I fortsättningen kommer jag att läsa väldigt noggrant. Om jag kan missa ett helt kapitel, ja då finns inga gränser för vilka fel jag kan åstadkomma.

I originalutgåvan hette romanen Och natten är lång och svår. När jag gav ut en ny version ändrade jag titeln till Sången om Camilla. Nu har jag gått varvet runt och ändrar tillbaka. När e-boken kommer ut är det under titeln Och natten är lång och svår – Sången om Camilla.

Och i början av februari ska jag åka till Malmö och lyssna till Anders F Rönnblom, som skrev låten, Camillas sång, som romanen är inspirerad av. Till dess ska e-boken vara korrigerad och klar. Hoppas jag i alla fall.

Dags för lektör

Manuset till min nästa roman har varit ”klart” ett tag. Två kompisar har läst, nu ska det iväg till två olika lektörer. Till den ena lektören gick manuset iväg via mejl. Den andra vill ha det med snigelpost. Jag skulle ha kunnat skicka det långt tidigare men det har blivit liggande, och när jag nu ser den i brunt omslagspapper inslagna bunten får jag ont i magen. Genom årens lopp har jag skickat mina manus till förlag efter förlag efter förlag … Och alltid har det efter några månader kommit ett tjockt brunt kuvert tillbaka.

Jag hatar verkligen tjocka bruna kuvert. Det bästa beslut jag någonsin tagit var att starta ett förlag. I och med det skulle jag slippa de tjocka bruna kuvertet, fyllda av brustna förhoppningar och ord som jag trodde hade ett värde för någon annan än mig själv. (Jag vet att mina ord har ett värde även för andra, däremot är de inte tillräckligt kommersiellt gångbara för att passa förlagen.) Hur som helst, här står jag nu med ett sådant där brunt kuvert igen, och känner obehaget. Fast när jag får det tillbaka den här gången är det i sällskap med ett omdöme, någonting att jobba vidare med. Det blir en stor skillnad. Och när jag skrivit om, fördjupat, strukit, lagt till – då bestämmer jag själv att det är värt en utgivning.

Det är gott att vara den som bestämmer.

Redigerarnas dag

Jag har jobbat på Hallandsposten i nästan hela mitt liv, de senaste 20 (?) åren som redigerare. Innan jag började på HP var min plan att stanna några månader på varje arbetsplats för att samla erfarenheter som jag sedan kunde skriva om. Efter två nio–tiomånadersbesök på fabriker fick jag ett vikariat på Hallandsposten. Och så var den planen grusad.

I dag, 17 januari 2012, firas redigerarnas dag för första gången. Initiativet kommer, om jag inte är helt felunderrättad, från redigerarna på Norrköpings Tidningar, och har snabbt spritt sig över landet.

Här på HP har vi i all hast beställt tårta, det tycker vi att vi är värda. Redigerarens jobb är att ta hand om materialet, text och bild, efter att reportrar och fotografer gjort sitt. Vi har en hel del städjobb, vi jobbar mot obönhörlig deadline och vi är dessutom ett så tåligt släkte att vi mycket sällan är sjuka. Under årens lopp har organisationen krympts så att vi nu ligger nära smärtgränsen.

Men vi härdar ut. Vi är tappra. Vi är de dolda hjältarna på tidningen. Och i dag är det vår dag.

Hurra för alla redigerare!

Trender och traditioner

Jag skulle behöva några fler julhelger känner jag. Några dagar då det enda som står på programmet är böcker. Fortfarande har jag en och en halv bok kvar att läsa ut från julhögen. Och nu, när tillvaron snurrar lite fortare igen, blir det bara ett par sidor lästa varje kväll innan jag släcker. Dessutom väntar jag på vårens första recensionsböcker, som gör att all annan läsning får läggas åt sidan.

I stället roar jag mig med att bläddra igenom inredningstidningar. Så här i början av året är de ofta fyllda av trendspaningar. Jag gillar inte trender. Å andra sidan är jag ingen rabiat traditionskramare heller, så det är lite oklart vad jag egentligen tycker. Kanske att man, i alla fall i inredningssammanhang, hittar sin stil och behåller den, tills man själv tröttnar på den (och inte för att någon annan talar om att den är otrendig).

Just nu är den vita avskavda stilen sakta på väg ut. Industristilen förstärks ytterligare: det är fint att vara arbetare, helst ska vi gå till jobbet med unicaboxen under armen.

Jag blir skitförbannad när jag läser och tittar på bilderna av utmärglade modeller med mörka ringar runt ögonen, plåtade i genuin miljö på ryska landsbygden, bredvid en äkta rysk babushka.

Är det verkligen så vi vill ha det? Nej. Vi ska bara låna stilen, ”leka” arbetare och fattiga bönder. Nästa säsong är det något annat. Då kastar vi ut skiten och satsar på något annat. Svensk högadel, kanske?

Sounds of silence

Tystnad har alltid varit ett nödvändigt attribut för mig när jag skriver. Jag fascineras och förundras (och rynkar på näsan i smyg) över alla som skriver till musik dunkande ur högtalarna. Nu kanske jag är där själv.

Det är dock helt ofrivilligt och jag skulle ge hur mycket som helst för att slippa.

Jag har jobbat i kontorsmiljö i stort sett hela mitt vuxna liv, och varje dag (kväll) tvingats sitta timme efter timme med ventilationstrummor och fläktar susande omkring mig. Vid midnatt stängs de av och öronen gör frivolter av lättnad.

Inne i mitt huvud fortsätter ljuden som fläktarna åstadkommit, lätt förvrängda till en variant av sockerdricka. Om ljudet varit tjutande förmodar jag att det kunde kallas tinnitus, men vad kallar man ljust sockerdricksväsande?

Den senaste tiden har de här ljuden plötsligt trängt fram och fyllt huvudet. Ibland kan jag bortse från dem, då tänker jag att de har försvunnit. Sedan lyssnar jag och inser att de är kvar.

De sitter i vägen för mitt skrivande och jag behöver något som distraherar. Så jag letar fram mina Klassiska mästerverk, samlingsplattor för alla som inte begriper sig på klassisk musik men tycker att det kan vara vilsamt att lyssna till. Jag har några stycken, och nu prövar jag att ha dem på i bakgrunden medan jag skriver. Kanske kommer sockerdrickan att rinna ut ur mitt huvud till slut, samtidigt som musiken tränger in och tar över.

Jag har hellre Albinonis Adagio i huvudet är väset från åratal av fläktar. Albinonis Adagio finns med i Kråkprinsessan. Där färgar den luften blå och gör Solbritt förvirrat lycklig och sorgsen på en gång. Själv hörde jag Adagio första gången en fredagseftermiddag när jag gick i högstadiet. Jag såg ut genom ett fönster, och luften var blå.

Att bita i det sura äpplet

I våras fick jag ett stipendium som gav mig tillräckligt mycket pengar att köpa en ny madrass. Det blev en med så kallat memoryskum (tempur). Bara det borde ha gjort mig misstänksam. Jag trodde att den skulle innebära höjden av komfort, hade hört så av flera människor som jag litar på. Det blev precis tvärtom. Nu har jag haft madrassen i cirka fyra månader och mitt hat till detta döda ting växer. Snart orkar jag inte gå in i sovrummet längre.

I början tänkte jag att det inte fanns något alternativ till att behålla madrassen. Tio år ska jag väl stå ut, tänkte jag och kände mig tapper. Sedan började jag vackla. I december fick jag tillbaka på skatten. Det hade jag definitivt inte räknat med, jag trodde att jag skulle få blygsamma femhundra kronor i kvarskatt.

Då började jag leka med tanken på att trots allt köpa en annan madrass och i bästa fall sälja den jag inte gillar – få tillbaka en del av vad jag lade ut.

I dag körde jag till sängvaruhuset för att titta på en bäddmadrass. Bara titta, jag sade det till mig när jag gick från bilen: jag ska INTE köpa någon madrass, bara känna på en, se om de har den på rean. Tanken var faktiskt att köpa en på Ikea. Men ibland blir det inte som man tänkt sig. Det kom en försäljare i vägen för min plan. Fy för försäljare! Ibland vet de precis hur de ska agera. Vi började prata datorer. Någon hade stängt av hans dator och han bad om ursäkt för att det tog lite tid innan den startade igen. ”Det är bara för att det är en pc”, sade jag, ”hade du haft mac hade det gått fortare”. Sedan avrådde han mig från att köpa en bäddmadrass (jag hade nämnt att jag helst ville ha en kontinentalsäng men eftersom mellandelen, dvs resårmadrassen, inte säljs separat och Ikea inte säljer i den bredd jag vill ha slog jag det ur hågen) och satsa på en ny kontinentalsäng i stället, till obetydligt högre pris än en bäddmadrass.

Jag var inte intresserad. Jag vill bara sova bekvämt, helst så billigt som möjligt. ”Vi har kampanjpris på sortimentet från en sängtillverkare. Prova!”

Det var som att lägga sig i en dröm. Jag började nästan gråta när jag insåg hur mycket jag ville ha en sådan säng. Sådan fluffig komfort.

När jag funderat en lång stund, till och med fått en kopp kaffe, blev jag tvungen att bita i det sura äpplet och slå till. Jag köpte en ny säng. I min värld gör man inte sådant. Man håller till godo med vad man har. Jag vet inte varför det är så. Jag har bytt datorer åtskilliga gånger de senaste åren, och varje dator har kostat mer än min nya säng. Jag köpte programvaror till datorn förra året för närmare tjugotusen kronor utan att blinka. Men en ny säng – när man precis har gjort ett misslyckat madrassköp och resårbotten inte är mer än elva år gammal.

Just nu är jag väldigt nervös. Tänk om alltsammans faktiskt var en dröm. En fluffig dröm som aldrig blir verklighet.

Fast jag har betalat handpenning. Och försäljaren sade att han skulle försöka skynda på tillverkaren så att jag får den så fort som möjligt. Han insåg allvaret när jag förklarade hur mycket jag hatar min tempurmadrass.

Om man vill sticka kniven i sin madrass – då är det på riktigt.