Triumfens ögonblick

Chariots of fire, eller Triumfens ögonblick, heter filmen där ett gäng blivande stjärnlöpare springer barfota i vattenbrynet längs en evighetslång strand. Soundtracket är Vangelis storslagna musik.

Musiken ljöd i mitt inre i morse när jag ÄNTLIGEN lyckades pilla filen till e-boken Och natten är lång och svår – Sången om Camilla igenom Elibs valideringsport. Jag är inte hundra procent säker på hur jag lyckades, men jag misstänker att ett av de tidigare felen kan ha varit så simpelt som ett filnamn med å, ä och ö i. Några typsnitt som låg och skräpade hade jag tydligen också lyckats städat bort, vilket också underlättade resan över gränsen till ebok-landet.

Det tar några dagar, sedan ska boken finnas tillgänglig att ladda ner. Priset blir lågt, jag gör det här mest för att det är roligt (även om frustrationen har varit gigantisk under resans gång) och för att min debutroman inte finns i pappersform längre. Den kom ut 1984, något år senare fick jag tvåhundra exemplar från förlaget – resten av upplagan skulle gå till makulatur, som brukligt är när böcker inte säljer som förväntats. Jag makulerade mina tvåhundra böcker genom att gräva ner dem. Där och då kände jag mig färdig med boken. Nu dyker den upp som en elektronisk resurs i stället.

Och jag går vidare till nästa projekt. I dag har jag gjort mallen för boken om Cayenne, och lagt in första kåseriet. Jag har även letat efter illustrationer som kan lätta upp på boksidorna, vektorgrafik med katter. Det ska bli väldigt roligt att få pyssla med det här under några veckor.

I nästa vecka hoppas jag få hem pocketböckerna. Då ska jag plocka upp de slumrande kunskaperna om hur man gjorde när man lade in titlarna i Bokrondellen, skickade till BTJ, och tog alla andra kontakter som måste tas. En sak som jag troligen aldrig kommer att lära mig är åt vilket håll jag ska vända etikettpapperet när jag ska skriva ut adresslappar på skrivaren.

Jag tar det inte så hårt. Jag vilar i triumfens ögonblick och konstaterar att jag gjort min första e-bok utan att behärska tekniken. Vad spelar det då för roll om en adresslapp hamnar åt fel håll?

Melodifestivalen inspirerar

De senaste tio, femton åren (kanske är det tjugo, tiden går ju så fort när man har roligt) har jag inte tittat på ett enda avsnitt av evighetsserien Melodifestivalen. Jag påstår inte att jag svävar i lycklig okunskap om allt som har med denna ”tävling” att göra, det går inte att undvika tidningarnas rapportering om högt och lågt.

I torsdags ondgjorde jag mig över Charlotte Perrellis skor, som fanns på bild i en kvällstidning. De kostade närmare 40.000 kronor, de var spetsiga åt alla håll och, i mina ögon, fruktansvärt fula. Hennes show lär ha gått loss på miljoner (kanske kvällstidningsöverdrift, vad vet jag) och det är rätt beklämmande att vi håller på med sådant trams när pengarna kunde ha använts till något mycket vettigare.

Men det är ju alltid lätt att sätta sig på sina höga hästar och bli moralens väktare. Strax efter mitt utbrott fick jag syn på en skoannons. Åh, vilka snygga skor! Det hör till saken att jag avskyr skor. Åtminstone är jag fullständigt ointresserad. Jag har ägt ett par pumps, och det är närmare trettio år sedan jag köpte dem. Nu satt jag plötsligt och dreglade över ett par röda skor i en annons.

Kan det ha varit Perrellis draktaggiga skor som inspirerade? Kanske är jag i hemlighet både skofetischist och Melodifestivalfantast. Eller kan bli.

Dagen därpå gick jag till skobutiken och en halvtimme senare kom jag ut med två par snyggskor. Som det kan gå.

Stående på ett ben

Just nu känns det som om jag står på ett ben i väntan på … någonting. Eller ingenting.

Jag har skickat beställning till tryckeriet på pocketböckerna, jag har tillfälligt fått ge upp tanken på att förstå mig på tekniken bakom en epub-fil och överlåtit till expertis på distributören Elib att lösa det åt mig (men jag har en plan för hur jag i framtiden ska kunna åtgärda ”typsnitt som ligger och skräpar”).

Det finns ingenting i min agenda just nu. Egentligen finns det ingenting där förrän i april. Men så länge orkar jag inte stå på ett ben, så jag gör raskt om i planeringen. Flyttar fram produktionen av kåserisamlingen om Cayenne, inleder arbetet med inlagan redan nästa vecka och bestämmer samtidigt att det ska få ta tid att göra inlagan.

Men hur länge jag än segar och gnetar och petar lär jag inte kunna hålla på med den längre än till april, när jag egentligen skulle ha jobbat med den. Så då flyttar jag väl fram det fortsatta arbetet med mitt nästa romanmanus, Mellan raderna, några månader också och börjar skriva om det, med lektörsutlåtanden och kompisläsaråsikter att stödja mig mot.

Någon enstaka dag är det skönt att stå där på ett ben och sova (höns kan stå på ett ben och sova, grisar i motvind har för många ben att hålla reda på för att klara detta) men det får verkligen inte vara stiltje för länge.

Nå, jag kan alltid läsa medan jag väntar. Jag har några böcker som jag bytt till mig av andra egenutgivare. Ett par har jag läst ut, en har jag kommit till mitten av medan den sista ligger på tur. Jag återkommer med mina synpunkter och intryck.

En gris i motvind ger inte upp

I går var jag frustrerad. Jag fick inloggningsuppgifterna till eboksdistributören Elib redan tidigt på morgonen och vid niotiden satte jag mig för att ge mig i kast med att överföra Och natten är lång och svår till dem. Det gick inte. Epub-filen gick inte igenom, och jag fick inget felmeddelande som kunde tala om för mig var problemet låg.

Sedan försökte jag hela dagen, med nya program, med felsökning via google, med att klara mig på ett äpple till lunch (frustration gör mig oförmögen att äta). Till slut började det lossna. Jag hittade en informativ sida på internet, följde steg för steg och kände att jag var något på spåren.

Då tvingades jag avbryta för att åka till stan och ställa upp i ett pubquiz (ett trevligt avbrott). När jag kom hem igen hade jag fått svar på ett mejl till en teknikkunnig person som tittat på min fil och hittat felet. Jag hade inte angivit titel och författarnamn, vilket gav en varning i felsökningsprogrammet. Allvarligare var att jag inte skrivit in ISBN-nummer någonstans när jag konverterade från indesign-fil till epub-fil. Det gav en felmarkering. Han lovade göra det och returnera filen.

I dag testade jag att göra epub-fil av ett kapitel. Och fick för första gången tummen upp från felsökningsprogrammet. Nu tror jag att jag vet hur man gör ebok.

Och så har jag skickat beställning till Scandinavian Book på tvåtusen pocketböcker, tusen vardera av Kråkprinsessan och Glömskelunden. Jag fick provböckerna i går och gjorde några småjusteringar på omslaget. Om ett par veckor räknar jag med att ha dem.

Första meningen

Mina bokplaner sträcker sig fram till nästa vår. Då kommer fjärde romanen, i en löst sammansatt serie, ut. Sedan vet jag inte mer. Kanske ger jag ut Snökupan i pocket? Kanske samlar jag ihop de noveller jag skrivit genom åren och gör något av dem? Kanske vågar jag ta steget att ge ut andra författares manus?

Jag vet inte. Det fanns en tid då jag hade uppslag och idéer till minst tio romaner. Så är det inte längre. Jag har visserligen en vag idé om en ny roman, men den är just vag. Och kanske helt omöjlig att skriva. Men jag tassar runt den, tittar på den, vänder och vrider och låter den skölja genom mig utan att ta den riktigt på allvar.

När jag åt lunch kom första meningen farande genom luften. Jag hämtade ipaden, öppnade appen Evernote och skrev ner den. Drömmen förde henne alltid till samma plats.

Så gjorde jag en anteckning: Miljöbeskrivning. Ljungheden, de döda träden, det grå huset. Stoppa där, resten kommer senare.

En del författare säger att man alltid ska stryka första meningen. Oftast har jag ingen given första mening, jag brukar skriva om inledningen gång på gång på gång på … I slutversionen av Kråkprinsessan fick jag tag i de första meningarna och visste direkt att jag hade något att jobba utifrån.

Hur det blir med Drömmen förde henne alltid till samma plats vet jag inte. Men jag tänker vänta ett tag innan jag stryker den. Det vore ju bra om det fanns n å g o n t i n g mer än en mening.

Hitta hem

När jag läser om min kollega Margareta Börjessons funderingar kring berättarperspektiv tänker jag på hur lång tid det tog innan jag hamnade rätt i romanen Kråkprinsessan. Det jag ville berätta var om en kvinna som tappar fotfästet och tar klivet bort från verkligheten.

I en version inledde jag berättelsen före andra världskriget, i en annan lät jag huvudpersonen möta sig själv. Jag testade olika ingångar och vinklar, laborerade med allt utom själva berättarperspektivet. I var och en av de otaliga versionerna skrev jag om Solbritt i tredje person. Och kom henne aldrig riktigt nära.

När jag till slut, efter femton år eller så och otaliga refuseringar, gav upp och bestämde mig för att lägga ner projektet, kunde jag ändå inte släppa det helt. Jag bestämde mig för att skriva en novell och en gång för alla bli av med den. Av någon anledning skrev jag de första raderna i jag-form. Och jag visste redan då att jag äntligen hittat rätt.

Det blev inte lätt. Jag tvingades gå in i kvinnans, Solbritt, hjärna och se tillvaron ur hennes perspektiv. Efter skrivpassen var jag totalt slut, hade ingen aning om var jag befann mig eller vem jag var. Tre veckor efter att jag började skriva den sista versionen var jag klar. Av alla tusentals manusblad hade jag 86 sidor kvar. De enda sidor som behövdes. De enda ord som inte kunde plockas bort. Ett par sidor hade hängt med hela vägen, resten var utbytt. Jag hittade hem med berättelsen. Men jag har inte skrivit fler romaner i jag-form eftersom jag i grunden inte tycker om förstapersonsperspektivet. Jag tycker att det begränsar, samtidigt som det är förföriskt enkelt. Bedrägligt enkelt – kanske väldigt svårt.

Det här med att hitta hem gäller för övrigt inte bara manus och sätt att skriva. Jag köpte en lampa en gång, till ett fönster i en stor lägenhet med högt i tak. Den var jättefin. Men det var inte förrän jag i fönstret i en liten lägenhet som lampan sträckte på sig och visade att den hamnat rätt.

Och så har vi frysboxen, den lilla tappra boxen som hängt med sedan mitten av nittiotalet och de senaste elva åren har stått som en tjock klump i köket i mitt lilla långsmala kök. Jag bar ut den till förrådet. Tittade förundrad på den och insåg att den äntligen har hamnat på exakt rätt plats i sin fyrkantiga tillvaro.

Ibland tar det lång tid, ibland vet man direkt.

Ny succéförfattare

Jag fick sommarkatalogen från ett av de stora förlagen i dag. I maj kommer ”svensk kriminallitteraturs nya röst” ut, en debutant vars förstlingsverk sålts till över 25 förlag över hela världen och ska filmatiseras i Hollywood, och detta innan boken ens kommit ut.

Vi har hört det förut, läst det förut, sett det förut. En ny succéförfattare. Exalterade förläggare brukar utbrista: ”det här är det bästa jag läst!” Sedan kommer boken och bubblan brister.

Men kanske den här gången. Författaren, Alexander Söderberg,  har en bakgrund som manusförfattare, redaktör och dramaturg. Och så bor han på Österlen (vad det nu har med hans författarskap att göra – förlaget tycker tydligen att det spelar roll), och på bilden som breder ut sig över ett helt uppslag står han med fötterna i den skånska myllan.

Jag minns en annan debutant för ett par år sedan, vars roman sålts till 17 länder innan den kommit ut. Den utmålades som fullständigt enastående. När den äntligen kom ut rynkades det på näsan och vi har inte hört så mycket mer.

Kanske är det något fel på mig, men jag blir misstänksam och tappar lusten att läsa böcker som sålts till massor av länder innan de kommit ut. Jag har fortfarande inte läst Stieg Larsson (fast jag har sett filmerna, både i svensk och amerikansk tappning). Lars Kepler kämpar jag med, har nått en bit in i Paganinikontraktet utan att riktigt ryckas med.

Min håg står till de brittiska deckarförfattarna. Förra året läste jag Reginald Hills Hämnden med stor behållning. Det blir inte fler böcker av honom, han dog för en dryg månad sedan, men hans produktion var så stor att det säkert kan komma översättningar i många år framöver. Stephen Booth är en annan favorit; Elly Griffiths och Ann Cleeves ytterligare två. Alla har de det gemensamt att deras intriger är relativt stillsamma, miljöskildringarna är utsökta och människorna som befolkar romanerna känns äkta.

Jag har tröttnat på imponerande actionscener och intrignät som sträcker sig över hela kontinenter.

What you see is a goat

I går eftermiddag blev jag klar med mina pocketböcker och mejlade iväg de fyra filerna (två omslag, två inlagor) till tryckeriet för provtryck. Än har jag inte fått någon orderbekräftelse, men jag hoppas att allt är okej och att filerna jag skickat är okej.

Det gick betydligt fortare än beräknat att producera de båda böckerna. Texterna var klara sedan tidigare, men jag har gjort nya inlagor med de klassiska pocketmåtten 110 x 178 millimeter. Omslagen är också nya jämfört med originalutgåvan. Och så har jag korrekturläst och gjort enstaka justeringar i texterna.

När jag i höstas började förvandla min allra första roman till e-bok gick arbetet långsamt, och jag har under resans gång stött på en del tekniska problem. Den färdiga epub-filen ska köras genom ett program och godkännas, men när jag gjorde det fick jag felmeddelanden som jag inte förstod. När jag körde filen genom ett annat så kallat valideringsprogram fick jag beskedet att inga fel eller varningar kunde hittas.

Vad ska man tro?

När det här med att göra tidning och böcker på skärm var relativt nytt, och jag har varit i tidningsbranschen väldigt länge, fanns det ett begrepp: ”what you see is what you get”. Luttrad som man blir i alla branscher där det finns teknik inblandad, lät ramsan annorlunda när vi sade den: ”what you see is a goat”. Under en tid arbetade vi i ett italienskt system, där det drällde av getter. Det var en mardröm att jobba i detta system, som att ha händerna bakbundna och tvingas peka med hakan genom en glasruta, för att ge datorn kommando.

Att jobba i det program jag använt vid produktionen av pocketböckerna är en dröm. Vad jag ser på skärmen är vad jag får (alltså ingen get). Riktigt så är det inte med e-böcker. Det går inte att styra hur flödet på sidorna ser ut, jag har inte lyckats få till några avstavningar vilket gör att vissa rader har v-ä-l-d-i-g-t luftigt mellan orden. När jag kollat i andra e-böcker ser jag samma fenomen där.

Och jag har fortfarande inte lyckats publicera e-boken. Eller ens försöka. Men det beror på att avtalet från distributören inte kommit än. Det ligger på vd:ns bord och väntar på underskrift. Lite lustigt, tycker jag, att en elektronisk bok inte blir möjlig förrän ett analogt avtal gått den analoga vägen hem till mig.

Nöden är uppfinningarnas moder

När jag eldar i kaminen i vardagsrummet blir det varmt och skönt, men värmen når inte alltid ända in i hörnet i biblioteket där jag sitter och jobbar vid datorn. Framför allt är det om handlederna jag fryser. Jag vill inte påstå att jag befinner mig i nöd, men jag saknade handledsvärmarna som jag har på jobbet. Först tänkte jag leta upp värmare på nätet och beställa, sedan slog innovationslusten till: jag har ju massor av så kallade termostrumpor med hål på häl och under foten. Ett par av dem tvättade jag i går, de låg fortfarande på torkställningen, torra, rena och trasiga.

Jag fick fram saxen och klippte av foten på dem, trädde dem över handlederna och blev genast varm och snäll.

Härmed vidarebefordrar jag tipset till alla stillasittande människor som fryser.

Medan jag skriver det här blogginlägget sitter jag i vardagsrummet och tittar på grannen tvärs över gatan, som kör sin snöslunga. Jag har aldrig sett en snöslunga i aktion tidigare, och när jag nu ser en fattar jag ett snabbt beslut att aldrig kasta lystna blickar på en sådan. Det ser jättefånigt ut och verkar inte vara det minsta effektivt.

Till slut, innan jag återgår till korrekturläsningen igen (de sista 50–60 sidorna kvar) konstaterar jag att Cayenne, även om han längtar till barmark och vår, inte mår direkt dåligt. I själva verket har han det ganska bra.

Järnladyn och Sherlock

I kväll var jag på bio och såg Meryl Streep briljera som Margaret Thatcher i Järnladyn. Jag tyckte inte att filmen var speciellt bra, det var som om den inte ville något. Åtminstone ville den inte mig något, den lyckades inte få mig engagerad eller berörd. För att handla om en kvinna som på sitt sätt förändrade världen var det en förvånansvärt händelsefattig film. Jag hade absolut väntat mig mer.

Sedan körde jag hem och väntade på att veckans höjdpunkt, Sherlock, skulle börja. Kvällens avsnitt handlade om den världsberömda Baskervilles hund och var kanske inte seriens bästa. Ändå var det bättre än det mesta på teve just nu.

I morgon ska jag fortsätta att korrekturläsa mina båda pocketböcker. Nästa vecka ska de gå till provtryckning.