Av klent virke

Sedan tidigare har jag bestämt att Cayenne blir den sista katten i mitt liv. Jag har aldrig haft hjärta att lämna någon av mina katter på pensionat när jag åkt bort, och det finns inte många människor i min omgivning som kan åta sig att passa en katt. Men i går kväll tänkte jag för första gången att kanske kanske kanske … jag skulle kunna vänja en liten kattunge vid att må gott på pensionat de gånger jag inte är hemma, det är ju trots allt inte så värst ofta jag beger mig iväg.

I dag när jag kom upp möttes jag inte av Cayenne. Han kommer ALLTID och möter mig, snor runt benen och kräver att få en portion kokt fisk. I dag låg han vid ett element i vardagsrummet, tittade inte upp, nosade inte på maten när jag bar fram den till honom.

Nej, jag ska inte ha fler katter efter Cayenne. Jag är av så klent virke att jag inte klarar av när de blir sjuka. Det är illa nog när han blivit biten av en annan katt, men då vet jag åtminstone var problemet ligger. När han är så här håglös och inte äter, inte dricker och inte spinner sätter jag mig i soffan och gråter. Jag klarar inte av det.

Så här vill jag att hans blick ska vara. När han mår bra, mår jag också bra.

Snabbmat

Jag har bättre disciplin med mat när jag jobbar. Då ser jag till att ha lunch förberedd så att jag snabbt kan värma. Innan jag kör till jobbet på eftermiddagarna rör jag ihop en sallad eller tar fram en soppa ur frysen. Som mellanmål äter jag frukt och senare på kvällen blir det ofta keso med frukt och nötter eller bara en fruktsallad.

När jag är ledig ser det helt annorlunda ut. Då står jag hungrig med vild blick och undrar vad jag ska äta när klockan passerat tolv på dagen. Jag måste ha mat NU! Då och då köper jag tio, tolv påsar snabbnudelsoppa, vilket räddat mig många gånger. Men människan kan inte leva på enbart snabbnudlar, så då får det till andra knep.

En av snabbrätterna jag ofta tar till är chilikryddad ost- och broccolisoppa. Den tar inte mer än tio minuter att tillaga och blir fruktansvärt god. (Kokt broccoli i buljong och röd chili, mixas, blandas med riven ost.)

En annan soppa som är som sänd från himlen är grön ärtpuré med creme fraice. Ärter kokas i buljong, blandas med creme fraiche och mixas. Salighet blir resultatet.

Och så har vi brysselkålsräddaren. Kokt brysselkål fräses några minuter, blandas med en hackad rödlök, lite rostad mandel och några bitar fetaost.

Jag tror att det får bli brysselkål i dag. Sedan ska jag gå ut och plantera påskliljor i balkonglådorna vid min rostiga smidespaviljong.

Första dagen

Jag tar min smörgås och min temugg och går ut i växthuset för att äta frukost. Det är något med oss svenskar, så fort solen visar sig på våren vill vi ut. Än är det för kallt att sitta på trappan utanför köksdörren, och i hammocken. Jag längtar efter morgnarna då jag kan sitta i hammocken och äta frukost samtidigt som jag stillsamt gungar min själ.

Växthuset duger gott tills vidare. Jag sitter på en caféstol, dricker te, tittar på den automatiska fönsteröppnaren (som fungerar på ett tillfredsställande sätt) och läser Bodil Malmstens nya bok, Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag. Egentligen har jag inte tid att läsa den nu, men när jag hittade den på jobbet i går kväll kände jag att det var just den boken som skulle bli min läskompis i växthuset.

Jag har två recensionböcker som väntar. Den ena har jag snart nått halvvägs in i, recensionen ska publiceras 3 april. Den andra var försenad från tryckeriet och har ingen första recensionsdag.

Sedan har jag några böcker av egenutgivarkolleger, som jag läser när jag inte har recensionsböcker. Jag tänkte samla ihop dem och skriva om dem, jämföra, peka på vilken bredd det finns, vilken kvalitet. Ett par av böckerna har jag läst ut, en är jag nästan klar med och en har jag nyligen påbörjat. Den sista ligger kvar på nattygsbordet, jag har kommit fyrtio sidor in i den men inte vidare. Kanske kan den bli mitt frukostsällskap i hammocken, jag tror att den behöver lite gung för att komma till sin rätt.

Det är första dagen av min drygt nio veckor långa tjänstledighet. Jag ska avsluta ett projekt – kåserisamlingen, och fortsätta med ett annat – romanen som ska komma ut nästa vår. Men först och främst tänker jag njuta av våren och befinna mig i trädgården så mycket som möjligt. För första gången komma undan stressen över allt som ska göras när det plötsligt börjar grönska, och all tid jag inte har.

I år har jag köpt mig den tiden. Det blir nog bra. Jag ska läsa ett avsnitt till ur Bodil Malmstens bok, sedan börjar jag.

Upp i det blå

Jag är inte en sådan som alltid lyssnar på musik. I själva verket lyssnar jag alldeles för lite på musik. Det finns en anledning till det.

Jag plockar fram en skiva, eller surfar in på youtube och letar upp en artist jag tycker om eller en låt jag inte hört på länge. Mm, det är ju bra, jag fortsätter lyssna. Efter de två första låtarna undrar jag hur jag kan vara utan musik. Hur jag överhuvudtaget kan andas och existera. Musiken är ju – allt. Sedan tappar jag kontakten med verkligheten.

Känslor från alla håll och kanter anfaller mig, jag blir fruktansvärt ledsen och alldeles lycklig och fötterna når inte ner till marken och huvudet är uppe i det blå. Och när jag blinkar och undrar var jag är vet jag inte.

Det är därför jag inte lyssnar till musik så ofta. Jag vågar inte släppa kontakten med verkligheten mer än korta stunder då och då, rädd för att inte hitta tillbaka.

En liten teknikdjävul

Det sitter en liten teknikdjävul på min axel och flinar elakt åt mig.

Först gick teven sönder. Motvilligt köpte jag en ny. Den installerade sig själv medan jag tittade på. Dvd:n fungerade ihop med teven, digitalboxen likaså. Förälskelsen var ett faktum. Så gick digitalboxen sönder. Jag kom hem med en ny.

Jag följde instruktionerna, åtminstone i början. När jag inte fick det att fungera började jag flytta runt sladdar och kontakter, testade överallt där det fanns en möjlighet att trycka in en sladd. Det tog en och en halv timme innan teven och boxen fick kontakt och då var båda så förstummade att det inte kom något ljud ur dem.

Jag fortsatte att rycka och trycka i alla sladdar och i någon av alla de där sladdarna satt ljudet. Sedan försvann signalen och bilden och sedan kom den fram igen. Men tidigare fungerade teven utan digitalbox, och det gör den inte nu, vilket gör att förälskelsen har gått över och bytts i förakt.

Tekniken och jag, alltså. Jag avskyr verkligen teknik. Förr eller senare får jag vad det nu är att fungera, men jag har aldrig någon aning om hur jag bar mig åt, vilket innebär att jag aldrig kan lära mig hur jag ska göra.

I nästa liv ska jag vara analog.

Dubbelexponering utan skärpa

Recensionen har varit publicerad i Hallandsposten och Hallands Nyheter.

Suzanna Dilber: Dubbelexponering (Forum)

Två kvinnor, två män. En startbild, sjutton scener och en slutbild. Det är komponenterna i Suzanna Dilbergs debutroman ”Dubbelexponering”. Den handlar om kärlek och otrohet, om svek, sorg och självbedrägeri.

I den ena exponeringen hittar vi en kvinna som av en väninna får veta att hennes man är otrogen. När hon konfronterar honom kommer den verkliga chocken: mannen har träffat en annan, mycket yngre, kvinna i tre år.

I den andra exponeringen framträder en kvinna som är älskarinna åt en man som aldrig kan ge besked om han tänker lämna sin familj för att satsa på deras förhållande. Hon vet att de älskar varandra, så pass känner hon honom. Men räcker det? Flera gånger försöker hon förgäves göra sig fri, men det behövs inte mer än ett telefonsamtal förrän hon är fast igen.

Den bedragna kvinnan i första exponeringen lämnar sin man och flyttar till Gotland under några månader för att göra en omstart, få tid att tänka och återhämta sig från mannens svek.

Vi får växelvis följa de båda kvinnorna och som läsare väntar jag på att exponeringarna någon gång ska gå ihop, bilda en fullständig bild. Visserligen anar jag ett slumpmässigt möte redan i den första scenen, men det måste väl komma något mer. Vad finns det annars för anledning att skriva på det här sättet, bygga en roman så?

Suzanna Dilber väljer att inte ge några svar. Eller åtminstone att lämna svaren hängande i luften, som tvätt på ett sträck mellan två träd på Gotland.

Jag föredrar avsnitten om den bedragna kvinnan, det finns en rörelse i skildringen av kvinnan som flyttar till Gotland och hamnar i ett fult smutsigt hus på en leråker vid en årstid som inte är smickrande för ”Öyn”. Avsnitten av kvinnan som är älskarinna är svagare. Beskrivningen av hennes känslor blir aldrig mer än just beskrivningar. Hon känner mycket, vassa stick i magen, hjärtat som far runt i kroppen. Men det blir bara ord och själv känner jag ingenting annat än trötthet. Jag saknar gestaltning och dialog.

Det finns drabbande scener i boken, små utsnitt av livet som lägger sig direkt på huden. Då ser jag skickligheten hos författaren, lyhördheten, iakttagelseförmågan. Men allt för mycket blir transportsträckor som jag snabbt passerar.

Så riktigt hela vägen når inte Suzanna Dilber med sin debut. Kanske gör hon det nästa gång?

Tung litteratur

Alltså det här med böcker. När jag i veckan fick hem mina pocketböcker landade de på vägen utanför huset i 39 lådor. Jag lastade dem på en kärra och körde fram den till huset, lyfte dem därifrån och in. Ett par dagar senare flyttade jag 25 lådor till mitt lilla lagerutrymme.

Mycket bärande blev det. För skojs skull räknade jag ut hur många kilo jag lyft när jag flyttat lådorna hit och dit. Jag kände av det i ryggen och ville försäkra mig om att det fanns anledning till det ryggonda.

1780 kilo. Närmare två ton. Och då har jag inte räknat de sju lådor med gamla böcker som jag tog med till förbränningsstationen. De var betydligt tyngre, inbundna böcker väger alltid mer än pocket.

Snart börjar trädgårdssäsongen. Då byter jag boklådor mot säckar med gödsel och jord. De är i nästan samma viktklass som tung litteratur. Det gäller att hålla sig i form.

Att recensera/uppdaterad

Jag har recenserat litteratur för Hallandsposten sedan mitten av åttiotalet och kan konstatera att mycket har hänt de här åren. Under några år skrev jag om nästan alla svenska debutanter, nu är det bara ett fåtal debutanter som får några recensioner överhuvudtaget. Antalet debutanter har mångdubblats samtidigt som intresset har minskat. Trist men sant. Och det gäller naturligtvis inte enbart ”min” tidning, de stora tidningarna har minskat sina recensioner mycket mer än de små.

Tidigare skickade i princip alla förlag recensionsexemplar till redaktionerna, nu är det vanligt att recensenter i stället beställer vilka böcker de vill skriva om. På sätt och vis är det bra, då blir inte överflödet fullt så tydligt på kulturredaktionens hyllor, även om det fortfarande kommer många obeställda böcker, och de flesta lämnas åt sitt öde.

En trist sak som jag upptäckt de senaste åren är att det där med beställningar inte alltid fungerar. Böckerna kommer inte, trots att de beställts i god tid och på korrekt sätt. Teknikstrul, får man ibland som förklaring när man beställer en gång till, ibland hjälper det inte att beställa igen – böckerna dyker helt enkelt inte upp.

Och då frågar jag mig om det verkligen är så ointressant för ett förlag att få sina romaner recenserade av landsortstidningar. Jag har hört att det oftare anses stjälpa än hjälpa en bok att ha ett citat från en landsortsrecension på omslaget, men jag vet inte om det är sant. I så fall har jag sänkt en och annan bok, och det har verkligen inte varit min mening. Knappast förlagets heller, skulle jag tro.

Alldeles nyligen hände det igen. Beställningen gjordes tidigt men boken dök inte upp. Jag gjorde en ny beställning, fick boken och konstaterade att jag skulle hinna läsa den före första recensionsdag. Nå, så blir det inte. På följesedeln stod: Nyhet! Ny f-recdag är 12 mars. Jag fick boken 15 mars. Det känns inte längre lika angeläget att läsa snabbt och effektivt.

Sedan vore det förstås bra att kolla en extra gång innan man argar sig. Recensionsdagen är INTE flyttad. Det är bara jag som har svårt att läsa datumnotering.

När skuggorna får liv

Recension av Helene Turstens nya deckare. Texten har tidigare varit publicerad i Hallandsposten och Hallands Nyheter.

Helene Tursten: I skydd av skuggorna (Pirat)

I Norge är det tradition att dra till fjälls under påskhelgen med väskan fullastad av deckare. Här i Sverige är vi antagligen hellre ute i trädgården, eller, om vi trots allt drar till fjälls, kanske i baren på en after ski.

Piratförlaget gör i alla fall sitt bästa för att hålla liv i påskdeckartraditionen. I år är det Helene Turstens I skydd av skuggorna som får bära titeln Årets påskdeckare. Som vanligt står kriminalinspektör Irene Huss och hennes familj i fokus. Maken Krister, kock till yrket, har nyligen tagit över en restaurang, paret har lämnat sitt hus och flyttat till en lägenhet i Göteborgs innerstad, döttrarna artar sig väl och tillvaron kan knappt vara ljusare.

Men så börjar skuggorna röra på sig och allt förändras.

Det börjar med att ett pizzabud blir vittne till hur en brinnande man stapplar ut ur ett hus i Göteborgs övergivna hamnkvarter och dör inför ögonen på honom. Byggnaden har tillhört ett av stadens kriminella gäng och polisen befarar att ett krig mellan de olika grupperingarna är under uppsegling.

Familjen Huss firar att Krister blivit restaurangägare. Men glädjen förbyts i fasa när en bomb under familjens bil detonerar utanför restaurangen. Bomben är av samma typ som de kriminella gängen använder. Är det ett misstag, eller är bomben verkligen avsedd för Krister och hans familj? Varför, i så fall? Krister tiger, men Irene anar att han döljer någonting.

Snart står det klart att familjen svävar i livsfara. Och att det finns en läcka i den innersta kretsen hos polisen.

Helene Turstens  deckare är otäckt aktuell. Vad händer när vanliga människor hamnar i vägen för de kriminella gängen, när de hamnar i skuld och tvingas se sina drömmar gå upp i rök?

Ofta känns det krystat när huvudpersonen dras in i själva mordintrigen och blir delaktig på ett personligt plan. Men den här gången fungerar det väldigt bra. Just restaurangbranschen ligger väl till när det handlar om exempelvis beskyddarverksamhet.

Medan jag läser undrar jag hur Irene ska kunna rädda sin familj, och jag kan inte i förväg lista ut lösningen, ser den inte komma förrän den uppenbarar sig. Möjligen en aning lättköpt, med facit i hand, men jag tycker ändå att Tursten lyckas övertyga.

I skydd av skuggorna är en utmärkt deckare att ta med sig på en eventuell fjälltur. Eller läsa hemma i favoritfåtöljen.

Postleveransstress

Böckerna anlände. På en pall, nästan mitt på vägen, eftersom chaufförens handtruck inte förmådde forcera en grusad infart. Där grusades min förhoppning om att slippa bära lådorna så långt.

Fast jag köpte en proffskärra, en transportkärra på två hjul med utfällbar hylla längst ner, i höstas. Den var ovärderlig när det gällde att snabbt flytta lådor från pall på vägen till veranda i huset.

Sedan fick jag lite ångest. Alla dessa lådor. Fyllda av böcker. Hur ska jag lyckas bli av med dem? En strategi behövs. Jag drog några djupa andetag när jag kommit till jobbet, och bestämde mig för att så snabbt som möjligt köra lådorna till lagret och bara behålla åtta lådor hemma. Dessa åtta lådor innehåller drygt fyrahundra böcker. Okej, fyrahundra böcker, det låter mycket. Då låter jag bli att tänka så. Jag tänker åtta lådor i stället. Åtta lådor, innehållande böcker, ska på olika sätt skingras. Ut ska de, bort. Somliga säljas, andra skänkas.

Åtta lådor. När de är tömda hämtar jag hem åtta lådor till och gör om proceduren. Pocketböcker har ett långt liv. Och jag har många böcker.