Upp i det blå

Jag är inte en sådan som alltid lyssnar på musik. I själva verket lyssnar jag alldeles för lite på musik. Det finns en anledning till det.

Jag plockar fram en skiva, eller surfar in på youtube och letar upp en artist jag tycker om eller en låt jag inte hört på länge. Mm, det är ju bra, jag fortsätter lyssna. Efter de två första låtarna undrar jag hur jag kan vara utan musik. Hur jag överhuvudtaget kan andas och existera. Musiken är ju – allt. Sedan tappar jag kontakten med verkligheten.

Känslor från alla håll och kanter anfaller mig, jag blir fruktansvärt ledsen och alldeles lycklig och fötterna når inte ner till marken och huvudet är uppe i det blå. Och när jag blinkar och undrar var jag är vet jag inte.

Det är därför jag inte lyssnar till musik så ofta. Jag vågar inte släppa kontakten med verkligheten mer än korta stunder då och då, rädd för att inte hitta tillbaka.

Annonser

2 thoughts on “Upp i det blå

  1. Jag måste antingen lyssna på musik på väldigt hög volym eller inte alls. Dessutom kräver jag ett fantastiskt ljud ur högtalarna. Så jag lyssnar inte på musik så ofta som jag skulle vilja, upplevelsen blir alltid förstörd. Men är förutsättningarna de rätta, då blir jag som du.

  2. Jag har mindre känsliga öron än du, har ingen fin musikanläggning. Men ibland, när katten är ute, drar jag på för fullt och njuter av att inte ha grannar så nära att de störs av musik på hög volym. Annars duger det gott med en ipod och hörsnäckor. När jag vågar. Jag vill ju inte vingla omkring på vägarna utan att hitta hem.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s