Den som väntar

Och här sitter jag och väntar. Mina tvåtusen pocketböcker har fortfarande inte kommit fram. Enligt min kontakt på tryckeriet ska de komma i dag (egentligen skulle de ha levererats förra veckan), men jag har inte sett till dem än. Så fort jag hör motorljud lystrar jag, men inga lastbilar verkar ha något ärende till min gata.

Nyss ringde det. Eftersom tankarna kretsar väldigt intensivt runt bokleveransen trodde jag för ett ögonblick att det var chauffören som ville tala om att han var på väg. Eller inte var på väg. Jag vet att det inte fungerar så. I stället kommer de körande, ringer på, om ingen är hemma lämnar de ett meddelande att de varit där och sedan kör de sin väg och kommer tillbaka en annan gång.

Ändå ville jag att det skulle vara chauffören som ringde. I stället var det från någon sorts nummerupplysning. Kvinnan som ringde ville uppdatera uppgifterna som de hade i sin katalog.

Om jag inte avbrutit henne gång på gång med mitt mantra: ”Jag är inte intresserad av att ha några uppgifter i katalogen, ni kan ta bort alla uppgifter i katalogen” skulle hennes samtal ha mynnat ut i erbjudandet att jag kan få ha kvar uppgifterna i katalogen, och sedan skulle det kommit en faktura på cirka 4.000 kronor för den beställda annonsen.

Nej tack. Däremot skulle jag inte ha emot en bokleverans. Rakt in på min grusade infart. Men det är väl att begära för mycket.

Annonser

Stillsam lördag

Jag jobbar helg varannan vecka. Det innebär att jag arbetar fredag, från tio i två på eftermiddagen till halv ett på natten och söndag, samma arbetstid. Utöver det jobbar jag onsdag, torsdag, måndag, tisdag och onsdag. Men lördagen är ledig. Och helt ljuvlig. De veckor när jag jobbar både fredag och söndag vill jag helst inte göra någonting på lördagen. I dag har jag varit ute i växthuset en kort stund för att vattna sådden, i övrigt har jag suttit i soffan med datorn i knäet och teven igång. En stund var solen synlig och då tänkte jag vagt att jag borde gå ut och känna den stråla mot ansiktet.

Då och då loggar jag in på Elib och kollar försäljningsloggen. Det är på Elib min e-bok, Och natten är lång och svår, finns, och det är därifrån den laddas ner från bibliotek och nätbokhandel. Jag hade inte några som helst förväntningar på att boken skulle sälja eller lånas ut, men tack vare att den skyltas som ny på bibliotekens e-bokshemsidor är det faktiskt en och annan som hittat den. Varje gång det händer får jag påfyllning av självförtroendet.

Det gäller att passa på och glädjas, när det kommer nya e-böcker och min bok faller neråt på listan lär inte så många hitta den. Men det är kul så länge det varar.

Energibrist

Jag har drabbats av temporär energibrist. Jag skriver temporär, eftersom jag utgår från att energin kommer tillbaka. Bara inte just nu, just här. Jag är så trött, så trött. Behöver nog stå på ett ben och vila en stund (ungefär som en höna).

Tidigare i veckan var det sol ett par dagar och då vistades jag en del i mitt lilla växthus. Där samlade jag på mig lite energi, men när gråvädret var tillbaka sipprade energin ut och försvann. Jag försöker tänka tillbaka på stunderna i växthuset. Att kliva in där och mötas av nära trettiogradig värme och en svag doft av hyacint, det är en kick som heter duga.

Ett par gånger har jag tagit min tekopp och en tidning och fikat i växthuset. Och så har jag planterat om pelargonskott, sått basilika, luktärter och salvia. Samt satt potatis. Varje år grämer det mig att bönderna på Bjärehalvön skördar potatis så tidigt. Nu ger jag dem en match. Sex potatisar med små knubbiga groddar har jag lagt ner i två stora svarta hinkar. I början av maj räknar jag med att kunna skörda.

Men då måste solen tränga igenom molnen så att det blir varmt i växthuset igen. Då kanske min energi kommer tillbaka också.

Positiva ord om Snökupan

Desirée Fredlund, som själv är författare och bland annat har gett ut romanen My på eget förlag (Giggi Hill förlag), har läst Snökupan. Behovet av bekräftelse har därmed fått sig lite påfyllning. Jag har fått ganska mycket positiv respons på sistone, vilket får mig att lite skrämt fundera över om det snart är dags för en rejäl käftsmäll. Är det typiskt svenskt, detta att inte våga glädja sig fullt ut av rädsla för att bli straffad? Eller är det bara den del av mig som i likhet med åsnan Ior är en smula pessismist som tittar fram?

Hur som helst, jag gläds åt Desirées ord om Snökupan:

Skrivet om Kråkprinsessan

Det finns författare som påstår att de aldrig läser recensioner, och aldrig googlar sitt namn. Det finns också författare som minns vartenda ord som skrivits om deras verk. Och så finns det massor av författare däremellan.

Jag har titlarna på mina romaner (och mitt namn) anslutna till en tjänst på Google, och varje gång det skrivits något där namn eller titlar förekommer får jag ett mejl med en länk. Ni kan själva räkna ut hur ofta mitt namn förekommer, och nittioåtta gånger av hundra handlar det om någon annan, mestadels om Liza Marklunds romanfigur Annika Bengtzon.

I dag hittade jag i alla fall en länk som handlade om Kråkprinsessan. Det var en fin start på dagen. Alla människor behöver positiva omdömen ibland för att må bra.

Så här skrev Malin om Kråkprinsessan

Konsten att kunna ta och ge kritik

I dag fick jag mitt andra lektörsutlåtande på romanmanuset till Mellan raderna, som jag planerar att ge ut nästa vår. Medan den förra lektören (jag lämnade manuset till två olika lektörer för att få så många synpunkter som möjligt) gav ganska många tips och råd och mätte manuset mot en checklista på ett effektivt sätt, var det andra utlåtandet nästan mer som en essä. En del av de synpunkter och formuleringar som fanns kommer jag att plocka fram när mitt självförtroende är som sämst: vem blir inte upplyft av att få höra att man sällar sig till en skara författare ”utan vilka vår litteratur skulle vara betydligt fattigare” och att ”manuset är mycket väl genomarbetat och språket ypperligt” … att ”det är skickligt gjort, så som bara en erfaren skribent förmår.”

Det finns mer av samma sorts omdömen. Och så kommer det negativa, det som jag hela tiden väntade på. Dialogen är övertydlig och ibland högtravande. Det är intressant: dialogen hör till sådant som jag ofta fått uppskattning för i andra romaner. Här finns något att jobba med. Jag ska läsa hela manuset högt och känna på varenda ord som läggs i munnen på någon.

Första gången jag läste igenom utlåtandet gjorde jag det i etapper. Alla positiva omdömen blev på något sätt overkliga och jag hade svårt att ta dem till mig. Kritiken mot dialogen sög jag däremot i mig ögonblickligen. På något märkligt vis har jag lättare för att hantera det negativa, eller, som i det här fallet, den konstruktiva kritiken – viljan att ge ett råd till någon som i grunden har gjort ett gott jobb, men kan göra ett ännu bättre jobb.

Vid de skrivarkurser jag gått har vi fått lära oss att ge och ta kritik. Det är inte lätt. Jo, ibland är det lätt – om man tycker om det man läser, då är det lätt att även ge kritik på det som är mindre bra. Men om man tycker att texten är omöjlig, då är det fruktansvärt svårt.

Det är inte mycket lättare att vara den som får ta emot kritiken. Man hör bara det negativa och hamnar ofrivilligt i försvarsställning. Det positiva kommer man inte ens ihåg.

Nu har jag både det positiva och det negativa på papper. När jag blir för kaxig ska jag komma ihåg att min dialog är högtravande. Eller att jag undviker hinder för mina romanfigurer. Jag får aldrig någonsin tro att jag är något. Vi bor trots allt i Janteland.