Försök till kirskålsattack

Jag har fruktansvärt mycket ogräs i min trädgård. Värst är kvickroten och strandgräset, som tar sig fram och upp överallt. Men kirskål är jag förskonad från. Ett par tre blad har dykt upp här och där men jag har snabbt varit framme och knipsat bort dem, så de har inte fått en chans att etablera sig. Men skam den som ger sig, tänker kirskålen och byter strategi. I dag hittade jag en hel kirskålsfamilj i en del av trädgården som jag inte bryr mig speciellt mycket om. En gång i tiden lade jag trädgårdsavfall där och kallade det kompost. Sedan blev det bara en stor hög, därefter började det växa olika sorters blommor på högen och nu låtsar jag att det är en naturlig kulle. I ena kanten av denna kulle stack kirskålsbladen upp trynet. Jag slet bort dem och vet nu med bestämdhet vart min dagliga trädgårdsrunda i fortsättningen ska förläggas. Kirskålen ska stoppas till varje pris. Kampen mot strandgräs och kvickrot har jag förlorat, men den här kampen tänker jag vinna.

Annonser

Annika Bengtsson

Bara ett kort inlägg om hur mycket jag tycker om Deon Meyers romaner. Jag läser Den sista safarin, som har första recensionsdag 5 maj, och tyvärr måste jag konstatera att det är ytterst få (om ens någon) svensk författare som kommer upp i den klass de bästa utländska författarna når. Bäst tycker jag om de brittiska deckarförfattarna, men jag gillar verkligen att läsa om Sydafrika ur Deon Meyers perspektiv.

Återkommer med recension när det är så dags.

View original post

Läsandets njutning

Bara ett kort inlägg om hur mycket jag tycker om Deon Meyers romaner. Jag läser Den sista safarin, som har första recensionsdag 5 maj, och tyvärr måste jag konstatera att det är ytterst få (om ens någon) svensk författare som kommer upp i den klass de bästa utländska författarna når. Bäst tycker jag om de brittiska deckarförfattarna, men jag gillar verkligen att läsa om Sydafrika ur Deon Meyers perspektiv.

Återkommer med recension när det är så dags.

I stället för att regntjura

Jag hann precis bli klar med min kompostbehållare innan regnet kom. Men jag hann inte måla den innan nämnda regn föll. Således står den nu under en presenning och väntar på tre dagar utan regnrisk.

Både den och jag ser ut att få vänta ett tag. Men det finns annat jag kan ägna mig åt. Jag har samlat in synpunkter och lektörsutlåtanden om manuset till nästa roman, och snart är det dags att börja redigera och skriva om.

Innan dess vore det en god idé att göra klart det där lilla sista på kåserisamlingen om Cayenne. Omslaget, exempelvis, som finns i en slarvversion men måste göras på riktigt. Ett förord – och sista kapitlet, det som jag ett tag befarade skulle sluta riktigt sorgligt. Men Cayenne blev frisk och nu är han tillbaka i gammalt gott slag.

Jag har inte suttit många minuter vid datorn de senaste veckorna. Men i dag, när regnet strilade stillsamt utanför rutan, tog jag itu med omslaget och gjorde klart nästan allt utom baksidestexten (jag sparar det svåraste till sist). Förordet ska jag putsa lite mer på och sista kapitlet ska färdigställas i morgon, om det fortsätter regna.

Trots att jag harvat på i trädgården och byggt kompost och kämpat, var det först i dag, efter ett par timmar framför datorn, som jag kände att jag gjort lite nytta. Jag är nog en typisk kontorsråtta.

Jag talar (inte) bra latin

När jag läser trädgårdstidningar får jag lust att lära mig latin. Jag läste om luktärter i Allt om trädgård, att det var en franciscanermunk, Franciscus Cupani, som skickade några frön till en engelsk odlare och orsakade luktärtskärlek i England. Detta skedde på 1600-talet, men sorten finns fortfarande kvar och lär dofta godare än alla andra. Den heter Cupani efter munken.

Grandiflorus är artnamnet på de luktärter som senare förädlades och fick större blommor. Det är när jag läser detta kursiverade namn som jag vill lära mig latin, och i förlängningen förstå växter bättre. Det är inte snobbigt att svänga sig med de latinska namnen, det är smart. Det talar om från vilken familj de kommer och vilka egenskaper de har.

Jag har odlat kryddor sedan jag var tretton år och lärde mig de latinska namnen på alla kryddor jag hade. Tyvärr fortsatte jag inte med andra växter, men jag minns fortfarande namnen på kryddorna. Jag har precis köpt en planta Thymus vulgaris. Salvia officinalis, som är väldigt god i te, köpte jag två av. Det får bli en portabel kryddodling i fortsättningen eftersom kryddorna dör varje vinter och jag behöver ha dem i växthuset när det är som kallast.

Mina luktärter, för att återknyta till inledningen, artar sig fint. Tyvärr har jag ingen aning om vad de heter, jag köpte engelska fröer förra året och glömde att kolla på påsen. Men de var vackra, och rådjuren älskade dem.

En bunt recensioner

Jag har läst några böcker av egenutgivarkolleger och eftersom våra möjligheter att bli omnämnda i stora sammanhang är begränsade gäller det att stötta varandra och försöka nämna varandra i små sammanhang i stället. Små förresten, jag vet egentligen inget större sammanhang än internet. Fast då gäller det förstås att man har gott om besökare.

Första boken jag vill skriva några rader om är Desirée Fredlunds härliga feelgoodroman My, som författaren lät göra en inbunden version av och dela ut till läsvänner från norr till söder. Det går även att köpa en häftad upplaga av boken via nätbokhandel, utgiven av Desirées förlag Giggi Hill förlag.

My är en sådan där person som många av oss önskar att vi hade lite mer av inom oss. En sådan som vågar göra saker vi andra bara drömmer (mardrömmar) om. Hon flyttar in i ett hus på landet och snart börjar det hända saker. En polis blir en återkommande besökare hos My, han dyker upp både i tjänsten och frivilligt. Läsaren får vara med om både ålafiske, lammfödsel, en talande hund, spektakulära bokrecensioner och middagsbjudningar. Och romantik, en hel del romantik.

Romanen har ett bra driv, är svår att släppa (jag läste den samtidigt som jag lagade mat) och gör att man blir på gott humör. Den är inte trovärdig för fem öre och det är inte heller intentionen. Här erbjuds läsaren en stunds flykt från vardagen och det är bara att tacka och ta emot. Flera gånger under läsningen tänker jag på Marianne Cederwalls böcker om Hervor och Mirjam, det finns flera likheter.

Språkligt har boken sina brister, den hade mått bra av en rejäl omgång med en sträng redaktör. Förhoppningsvis får uppföljaren vara med om en sådan omgång: Desirée skriver på andra boken om My.

Som någon annan bäddar av Hanna Lans (Berghem förlag) är så långt från feelgood man kan komma. Den handlar om en kvinna som förälskar sig och gifter sig med en amerikansk man, får barn och bosätter sig (tillfälligt) i USA i väntan på att mannen ska avsluta sin utbildning så att de kan flytta till Sverige.

Snart upptäcker hon att mannen inte alls tänker uppfylla sitt löfte. Hon inser också att kärleken är över, men det är inte bara att ta ut skilsmässa och flytta tillbaka till Sverige med sonen. Mannen har inga planer på att släppa varesig henne eller sonen.

Det är en otäck skildring av en människa som hamnar mitt emellan två länders lagstiftning, en rävsax som det är näst intill omöjligt att ta sig ur.

Jag hade stora problem att ta mig in i berättelsen. Den är skriven på ett mycket avskalat sätt, nästan helt utan dialog och gestaltning vilket gör att jag känner distans till huvudpersonen. När jag väntat i över hundra sidor på att berättelsen ska börja inser jag att jag är mitt i den. Den är skriven så här, det finns en avsikt med det avskalade och bara för att jag inte tycker om det behöver det inte vara fel.

Slutet av romanen är fruktansvärt spännande och jag blev tvungen att offra några timmars nattsömn för att nå sista sidan.

Precis som Desirée har Hanna givit ut boken på eget förlag. I Desirées fall önskade jag mig en redaktör, här saknas en korrekturläsare. Jag stör mig på den stora mängden avstavningsfel, ofta flera på varje sida. Att Hanna löst problemet med så kallade horungar, ensamstående korta rader överst på en sida, på ett ovanligt sätt ser jag snarast som lite gulligt, även om en och annan typograf säkert skulle vänt sig i sin grav.

Jakten på den perfekta puben är titeln på Kristina Svenssons bok (GML förlag). Det är en fartfylld skildring av författarens årslånga sejour i Wales, där hon arbetar, dricker ale och utforskar omgivningarna. Hennes namne, deckarförfattaren Kristina Ohlsson, vill att läsarna ska få mycket pang för pengarna. I Kristina Svenssons bok är det mycket ord, många upplevelser, anekdoter och ale för pengarna. Det är lättläst, vilket är lite problematiskt eftersom man snabbt slukar lite för många sidor och får sin hjärna sprängfylld med både värdefullt och värdelöst vetande.

Boken  är välskriven, rapp och humoristisk, och skulle jag önska mig något vore det en begränsning av flödet. Å andra sidan behöver man inte läsa mer än vad man klarar av på en kväll, även om boken inbjuder till det. Däremot är jag inte övertygad om att jag skulle vågat ta med mig boken som en reseguide – då är risken uppenbar att jag skulle hamnat helt vilse. Fast pubar finns det gott om så jag hade knappast riskerat att bli torrlagd även om jag hamnat på en helt annan pub än dem Kristina tipsar om.

Joanna Björkqvists debutroman Nära dig är utgiven på egna förlaget Ordvändan förlag. Det är en stillsam skildring av ett år i Sagas liv. Som nybliven mor får hon tre dagböcker av sin moster. Dagböckerna har skrivits av Sagas mamma, som dog när Saga var femton år, och skildrar första året i Sagas liv, från tre månaders ålder och framåt. Mötet med mamman, och sig själv som bebis, är först enbart sorgligt och tungt, men efterhand förstår Saga att hon och mamman hade mycket mer gemensamt än vad hon kunnat ana, och i de dagliga stunderna med dagboken hittar hon både lugn, styrka och goda råd.

Som sagt, det är en stillsam skildring, stundtals på gränsen till stillastående, men om man ger sig själv, och romanen, tid och tålamod är den väl värd det. För nyblivna mammor kan den säkert bli en ny bästa vän, och även pappor i motsvarande situation kan må bra av att läsa. Mycket mat är det på sidorna, mycket trivsel och värme, men svärtan finns som en  ton i bakgrunden och skapar nödvändig friktion. Det är bra språk och inte fler korrekturfel än vad som är acceptabelt.

Kompostbyggare

Den här helgen ska jag bygga en kompostbehållare. Jag har köpt virke, fått det kapat i lagom längder, laddat skruvdragaren och när jag inhandlat träskruv sätter jag igång. Speciellt billigt blir det inte, och jag är inte övertygad om att det blir världens snyggaste bygge, men varje gång jag lägger trädgårdsavfall i behållaren gör jag det medveten om att jag själv har byggt den.

Ungefär så känns det att skriva en roman, sätta inlagan, göra omslaget, skicka till tryckeriet och få tillbaka en bok som man själv har byggt.

Stolthet, helt enkelt. Fast det är kanske dumt att ta ut någon stolthet i förväg. Tänk om jag lyckas sabba hela bygget.

En listig typ

Jag är en listig typ. Inte så att jag tror att jag är smartare än någon annan, utan mer det faktum att jag gärna låter mig styras av listor. Efter att ha varit tjänstledig i tre veckor och mest irrat omkring och duttat lite här och där i trädgården tog jag till ett beprövat knep och skrev en lista över vad som ska uträttas varje dag.

Lugnet var omedelbart. Allt blev konkret, det var bara att följa listan och stryka efterhand som jag blev klar. I dag finns bara tre punkter på listan och den första (och viktigaste) har jag redan klarat av. Medan jag suttit inne och skrivit veckans tv-krönika har molnen börjat skingras och solen, lite blek om nosen men trots allt en sol, har visat sig.

Nästa punkt på listan är att fylla släpkärran och köra till tippen. Sedan ska jag plantera tomater och kryddor. Och sedan? Kanske skriver jag till ytterligare något litet på listan. Som att skriva sista kapitlet i boken om Cayenne. Eller samla ihop mina åsikter kring de fyra böcker av mina egenutgivarkolleger som jag läst, och göra en bloggpost om.

När dagens lista är avverkad får jag se vad det blir.

Annan dygnsrytm

Jag har i stort sett enbart jobbat kväll i över tjugo år. Det innebär att jag kommit hem sent, lagt mig ännu senare och somnat, i bästa fall, före klockan 02.00. Vid niotiden nästa morgon har den nya dagen börjat, och jag har i alla år njutit av att inte behöva stressa iväg till jobbet på morgonen. Under semestrar och andra ledigheter har jag noterat en förändring i min dygnsrytm. Jag har suttit framför teven på kvällarna och gäspat stort vid halv nio. En kopp te har hållit mig vaken i ytterligare ett par timmar, sedan har jag längtansfullt sneglat åt sängen. Efter att ha läst några sidor i en bok har jag somnat, och vaknat utvilad tidigt nästa morgon.

Tillbaka på jobbet har jag aldrig haft några problem att hålla mig vaken, jag har varit som piggast vid midnatt.

Men den där förskjutningen som sker vid ledighet är märklig. De senaste två veckorna har jag vaknat före sju, gått upp före halv åtta och extremt långsamt mött morgonen, ätit frukost och varit redo för dagen före klockan nio.

Jag som avskyr tidiga morgnar. Men jag skyller på ljuset. Jag har svårt att se mig själv kvista upp klockan sju en vintermorgon och drälla omkring i huset till ingen nytta.

Fast det är klart: tända stearinljus, eld i kaminen, en mugg nybryggt te och tidningen. Det låter inte alldeles tokigt.

Fy, jag blir nästan rädd för mig själv.