Att få betalt eller inte

Jag avskyr siffror. Varje gång jag närmar mig mitt bokföringsprogram på datorn ryser jag av obehag. Jag lär mig aldrig: bokför på fel konton, från fel konton, på fel datum, från fel datum osv. Men jag rättar alltid till det så att det bli korrekt till slut.

Det är ingen annan än jag själv som ska behöva lida för min sifferångest. Ändå har jag förstått att det är många andra som gör det. Sådana som jag skickar fakturor till, exempelvis.

Jag har ett mycket litet förlag, skriver kanske ut ett tjugotal fakturor under ett år (jag vet inte eftersom jag aldrig tänkt på att räkna efter). Och förbluffande många gånger tvingas jag påminna kunden om att betala.

Det handlar inte om privatkunder utan företag. Riktiga företag, inte små skuttare som jag själv utan stora och medelstora företag som borde vara hyfsat vana vid att hantera siffror. Och fakturor.

Förra sommaren hade jag problem med en av våra större matvarukedjor, som lokalt tagit in mina böcker. När jag skulle skriva ut slutfakturan fick jag inte betalt. Jag tror att jag skickade tre påminnelser innan jag fick telefonkontakt med den lokala aktören. Då blev jag ifrågasatt. Så småningom ändrade de attityd och då, men först då, kom det fram att jag hade skickat min faktura till fel adress. De visste om det, men hade de kontaktat mig för att tala om att de ändrat faktureringsuppgifter?

Efter sju sorger och åtta bedrövelser fick jag mina pengar.

Ibland när jag skickat påminnelse får jag besked att fakturan inte kommit fram. Jag brukar mejla när så är möjligt, och från en kund, som aldrig betalat i tid utan alltid kommer med betalningen några dagar för sent, får jag alltid bekräftelse på att de tagit emot mitt mejl. Men tydligen inte min faktura.

Nu är det en annan kund som inte betalat. Jag skickar påminnelse, inget händer, jag försöker nå kunden per telefon och lyckas till slut. Jag frågar om han fått mitt mejl med påminnelsen. ”Ja jag såg det i går.” Okej, vad bra, då hade det väl varit lite fint om han skickat ett snabbt svar, kanske bett om ursäkt för att betalningen inte kommit iväg. Någonting. En bekräftelse på att jag finns och att mina mejl existerar.

Vi kom överens om att jag skulle skicka fakturan igen. Jag gjorde så. Men någon betalning har inte kommit in. Än. Den kommer säkert, det är bara trist att vägen dit är så lång.

Jag tycker att det finns ett par huvudregler: man håller deadline och man betalar sina räkningar. Svårare än så ska det inte behöva vara. Eller är det mig det är fel på? Jag kanske också ska sluta betala mina räkningar i tid.

Annonser

Tillfälligt avbrott

I dag är det ingen risk för värmeslag. Sju, åtta grader, mulet och tunt regn som inte gör någon skada men knappast någon nytta heller. Det passar mig utmärkt om de sista dagarna på tjänstledigheten blir så här. Då kan jag med gott samvete vara inomhus, förbereda matlådor, hinna ikapp lite teveprogram som jag spelat in och tända stearinljus.

I går när jag satte upp bärnät för att hindra skogsduvorna att äta upp mina (omogna) krusbär och svarta vinbär fick jag för mig att sommaren var slut, och att vi är på väg mot höst. Det krävdes lite extra tankemöda för att inse att sommaren faktiskt inte börjar förrän på fredag. Det är från och med då vi har dessa hundra sommardar som signaturen Kajenn skrev om för länge sedan i en dagsvers som dyker upp varje år.

Jag satte mig vid datorn i förmiddags för att göra klart det allra sista på Cayenne-boken. Nu har jag gjort en pdf av inlagan och omslaget och på fredag mejlar jag iväg en beställning till tryckeriet. Att jag gör det just på fredag och inte i dag när jag är klar beror på att jag räknar med fjorton dagars arbete för tryckeriet, och ett par dagar innan leveransen står på vägen utanför mitt hus. Om jag räknar rätt kommer jag att vara hemma när böckerna kommer, annars får lastbilen köra tillbaka med böckerna och det blir bökigt att bestämma ny tid för leverans.

Jag har bytt ut en del illustrationer och ändrat opaciteten på omslaget jämfört med provböckerna, så jag kommer säkert att vara litet nervös. Men mest nöjd, hoppas jag.

Försenad läsning

Jag sitter i hammocken och läser Sigrid Combüchens Spill. Det skulle jag ha gjort redan i julas, men boken blev liggande medan jag läste annat. Än går det att sitta ute i skuggan men snart har vi ostadigare väder på gång, så det gäller att passa på. Från hammocken har jag utsikt över husets baksida, mot en stig som leder till syrenerna, rosorna och min magnifika kaprifol, där en koltrast har sitt bo längst in i den täta gröna busken. Utsikten från hammocken når också till köksträdgården, där spenaten växer vildsint, och potatisen är klar att börja skörda. Jordgubbarna artar sig väl och rädisorna har ännu inte blivit träiga.

Jag är klar med mina trädgårdsprojekt, inklusive flytten av varmkomposten. Vad som återstår är normalt trädgårdsarbete, sådant som kan skötas lite vid sidan av livet. Jag drömmer om att kunna gå omkring i klänning och halmhatt och bara dutta lite här och där. Fast jag är ju inte sådan, så det blir nog inget med det.

Jag tror att jag kommer att gilla Spill, det känns så.

Dolda djup – recension

Ann Cleeves: Dolda djup (Bonnier pocket)

Dolda djup är första boken i Ann Cleeves serie om kriminalinspektör Vera Stanhope. Jag läste Cleeves Shetlandskvartett med stor behållning, och jag har sett filmatiseringen med underbara Brenda Blethyn som excentriska, lätt alkoholiserade Vera.

Hur mycket glädje kan man ha av en deckare där man vet vem mördaren är? Det beror på hur den är skriven, blir mitt omedelbara svar. Jag har tagit god tid på mig att läsa, några sidor varje kväll bara för att få boken att räcka så länge som möjligt. Nu är den slut, över, förbi – och jag saknar den.

När Julie Armstrong kommer hem efter en lyckad kväll på krogen hittar hon sin son död i badkaret, och på vattenytan flyter blommor. En tid senare hittas en ung kvinna död i en vattenfylld klippskreva, även om draperad med vilda blommor. Vera Stanhope och hennes team befarar att en seriemördare är i farten, någon som njuter av att leka med polisen och visa hur duktig han/hon är.

Hade de två offren något gemensamt? Vad spelar de fyra fågelskådande vännerna för roll i dramat? Är de bara oskyldiga iakttagare, som råkar vara de som hittar Lily Marsh, mördarens andra offer?

Frågorna är många och Vera blir allt mer irriterad över att inte kunna hitta svaren.

Jag tycker om Ann Cleeves personskildringar, hur hon låter till synes oväsentliga tankar fara genom huvudet på sina karaktärer, och fördjupa bilden av dem. Och miljöerna; jag är svag för de brittiska öarna.

Andra boken om Vera Stanhope, Döda talar inte, har kommit ut i vår. Den ska jag snarast lägga beslag på.

 

Att inte vara snål och dum

När jag var klar med inlagan och omslaget till Cayenne – kryddpojken med bett funderade jag på om jag eventuellt skulle hoppa över momentet att beställa provtryck. Jag hade varit noggrann, granskat allt både en och två gånger, att behöva betala över 700 kronor för en provbok kändes onödigt.

Men fegheten segrade. Jag beställde provbok (och fick två!) och i efterhand är jag väldigt tacksam för det. Nu saktar jag ner tempot ytterligare, och granskar en gång till. Byter ut illustrationer som inte blev bra i tryck, bland annat bilden av Cayenne efter slutordet som blev mörk och tråkig.

Det är så lätt att vara snål och dum, i mitt fall handlade det dessutom om att vinna lite tid och hinna få hela leveransen innan jag börjar lönejobba igen 1 juni, men med tanke på att releasen inte är förrän i mitten av september har jag A-L-L tid i världen. Det gäller bara att försöka få leveransen en dag när jag är hemma, och det tror jag att jag ska kunna klara att pricka in.

Sedan ser jag fram emot att tillfälligt få släppa kåserisamlingen och på allvar ge mig in i redigeringen av nästa roman. Den har inte riktigt lyckas fånga mitt intresse än. Men snart, så …

 

Oorganiserat kaos

Jag är svag för växter som själv bestämmer var de vill växa. Förra året hade jag exempelvis en stockros som självsått sig i skarven mellan ett par betongplattor. Den blev tre meter hög innan den lade sig sedan snett över en grusgång. I år dog den, men om jag känner den rätt har den sett till att föröka sig, och kommer med säkerhet upp på platser bara en stockros kan drömma om att växa.

Malvorna som jag planterade i en rabatt har dragit sin kos, somliga till andra delar av trädgården, andra till bättre världar. De gillade nog inte att aklejorna bredde ut sig, korsade sig och ständigt visade upp nya färgkombinationer.

I ena hörnet av trädgården finns en relativt stor rabatt där jag tänkte mig lupiner i ena kanten. Men lupinerna nöjer sig inte med att växa bara längs kanten. De kommer upp där det passar dem, vilket är överallt. Så gör även aklejorna, de stora blåklockorna, höstfloxen och allt annat.

Jag gillar det. Jag försöker behålla dem där de kommer även om det ser stökigt ut, i synnerhet när de hoppar ut från rabatten och växer i gräset i närheten. Min plan är i stället att inte blanda in så många färger. Blått, rosa och vitt – samt en röd sommarnejlika och en påfågelsblomma som brukar börja i rosa och övergå till gult.

För några år sedan kom en vresros på besök utanför staketet. Den verkade trivas och stannade kvar, blev stor och blommade rikligt. I höstas fick jag hjälp att flytta in den i trädgården, eftersom den inte längre kunde stå kvar där den valt att slå sig ner. Vresrosor är inte vresiga, i alla fall inte mot människor som tycker om den. Den flyttades bryskt och fick bara lite sand att växa i, men halva busken grönskar och snart slår de första blommorna ut.

Någon ordning blir det aldrig i min trädgård, men det är helt okej.

 

Värmeslag

I torsdags, på kristi himmelfärdsdag, åkte jag och tre kompisar till Bohuslän. Det var åtta grader, blåsigt och genommulet.

Hemma igen, några dagar senare, stod termometern på tjugoåtta grader. Blå himmel, het vind och envetet solsken.

Jag har några dagar kvar av tjänstledigheten, och jag har lite kvar att uträtta i trädgården. Men med värmen tog min energi slut. Jag tvingas se tiden gå utan att kunna agera som jag vill. Jag jobbar mig gärna svettig, men i den här värmen blir jag svettig utan att röra ett finger. Inte bra.

I nästan hela mitt liv har jag kämpat för att lära mig tycka om värme. Eftersom vi svenskar är ett värmeälskande folk vill jag bli accepterad och vara en av alla som hyllar sommaren, som lever för den hela året, längtar och inte mår riktigt bra förrän den är här.

Varje år har mitt primära mål varit att älska värmen. I år hann jag inte förbereda mig. Maj har varit sval, men enligt meteorologerna normal, och jag såg fram emot några dagar med solsken, runt tjugo grader och svalkande vind. I stället överfölls jag av värmeslag, en fet smäll mitt i ansiktet. Och jag insåg att det är kört.

Jag avskyr när det är för varmt. Så ser den eländiga sanningen ut. Nu får jag verkligen skämmas. Jag har redan skämt ut mig genom att påstå att jag tycker om november, men det här är ännu värre. Jag trampar på den svenska folksjälen.

I Sverige SKA man älska sol och värme, annars är det något fel. Det tog mig en halv dag att inse att jag inte heller i år kommer att nå mitt mål. Och ytterligare en dag innan jag bestämde mig för att sluta skämmas.

Jag har lika stor rätt som alla andra att klaga på vädret. Och att inte behöva rätta mig i ledet och tycka som alla andra.

Sommarkvällarna är ljuvliga, ända tills man ska gå och lägga sig och sovrummet är för varmt. Sommarmorgnarna är ljuvliga, om man kan hitta en plats i skuggan. Men resten – det som är är mitt emellan – det kan jag vara förutan.

Jag hoppas att det kommer en uppfriskande regnskur snart. Så att alla försommarens dofter frigörs och kommer mig till mötes.

Skriva om eller klippa och klistra

Min första skrivmaskin var en röd Olivetti Valentine. Den bar jag med mig ut i skogen, satte mig i en glänta och skrev. Under några år som tonåring ”försörjde” jag mig (behövde ingen vecko- eller månadspeng) på att skriva noveller i en tjejtidning. Alla novellerna knackades ner på Olivettin.

Sedan började jag jobba på en tidning, kom för första gången i kontakt med datorer och min kärlekshistoria med Olivettin fick ett sorgligt slut. Jag tappade styrkan i fingrarna och kunde inte längre trycka ner de tangenter som nåddes med lillfingrarna.

En elektrisk skrivmaskin inhandlades. Därefter ytterligare en. I den sistnämnda kunde man byta typsnitt och sätta in ett raderingsband, vilket var en smärre revolution. Tidigare var det XXXXX som gällde när jag skrev fel. Men kanske var jag mer eftertänksam, eller mer noggrann, för det var aldrig speciellt mycket XXXXX på sidorna.

Att skriva om var inte direkt aktuellt, det var jag nog för lat för.

Långt om länge kom datorn in i mitt privata liv också och underlättade skrivandet på många sätt. Nu gick det att klippa och klistra, flytta stycken, stryka meningar och lägga till i efterhand. Men det märkliga är att jag skriver om mina manus betydligt fler gånger nu än jag någonsin gjorde när jag skrev på skrivmaskin. Jag printar ut på papper, läser, stryker, gör anteckningar i marginalen. Sedan öppnar jag ett nytt dokument och skriver in alltsammans igen. På vägen mellan hjärnan och fingrarna händer mycket, texten bearbetas och förändras.

Snart börjar jag skriva om och skriva in manuset till min nästa roman för tredje gången. Den här gången i redigeringsfasen. Lite långsammare, mer eftertänksamt, mer på allvar.

Ondskans pris – recension

Set Mattsson: Ondskans pris (Historiska media)
Recensionen har varit publicerad i Hallands Nyheter

Nästan dagligen kan vi läsa i tidningar och se på tv om våld och dödsskjutningar i Malmö, som allt mer utmålas som ”skräckens stad”, mest beroende på att det ger bra rubriker.

I Set Mattssons debutroman ”Ondskans pris” får läsaren följa med till detta våldets Malmö, med den skillnaden att handlingen är förlagd till 1940-tal, och månaderna efter krigsslutet. Transporterna med offren för nazisternas illdåd väller in, och sjukhus, skolor, museer och andra större byggnader görs redo att ta emot dessa överlevande, för att senare slussa dem vidare till andra delar av landet.

Ett knappt dygn efter att en transport anlänt mördas en ung polsk kvinna på det tillfälliga flyktinglägret, och kriminalöverkonstapel Douglas Palm får i uppgift att utreda dödsfallet. Men ledtrådarna är få och flyktingarnas vilja att uttala sig är begränsade. Samtidigt härjar en pedofil i Malmö, en man som använder alltmer desperata metoder för att snärja småflickorna i sitt nät. En rad spektakulära inbrott tar också fokus och personal från mordet och till slut tvingas polisen mer eller mindre lägga ner utredningen.

Något år senare anmäler en kvinna att hon blivit våldtagen, och snart påträffas en annan kvinna död i ett buskage. Den döda visar sig vara polska, och vistades i samma flyktingläger som den mördade. Kan de två morden ha något samband?

Set Mattsson har gjort ett grundligt researcharbete och bland annat sökt upp och intervjuat poliser som var verksamma den aktuella tiden. Miljöbeskrivningen av ett Malmö i efterkrigstid är noggrann, tidsmarkörerna medvetet placerade och viljan att skriva realistiskt är påtaglig. Till en början låter jag mig villigt ledas in i berättelsen. Jag uppskattar Douglas Palm och hans hustru Anna, som arbetar på det flyktingläger där mordet av den polska kvinnan begås, och tar villigt chansen att lära mig lite mer om det som hände och påverkade människor efter krigsslutet.

Men efter ungefär 200 sidor börjar berättelsen vackla och tempot sjunker drastiskt. Det blir för många trådar, för mycket som ska berättas. Somligt hör inte ens till huvudintrigen och borde ha rensats bort. De över 400 sidor som boken omfattar är minst 100 för många.

Lite omständlig blir också författaren stundtals men det är sådant som säkert kan slipas bort till nästa bok. För det blir fler böcker om kriminalöverkonstapel Palm.

Den som söker efter en mysdeckare, med ett rosafärgat nostalgiskt skimmer, får söka någon annanstans. I ”Ondskans pris” finns nästan bara förlorare. Och Malmö ser inte ut att ha varit en fridsam stad på 1940-talet heller.

Grim förlag ett år

I dag fick jag två provböcker av Cayenne – kryddpojken med bett, som jag beställt från tryckeriet. Det är en trygghet att först beställa prov, då har jag möjlighet att korrigera och ändra innan jag beställer hela upplagan.

För drygt ett år sedan beställde jag första provboken. Den gången var det Snökupan, och efter lite trubbel med omslaget hjälpte tryckeriet mig att göra om. Sedan väntade jag ivrigt på första beviset på att Snökupan blivit en riktig bok. Leveransen blev något av ett antiklimax: jag fick omslaget för sig och resten i lösbladssystem.

Det gick naturligtvis att läsa korrektur, och jag hittade de där sista irriterande felen, men jag fick ingen känsla för hur boken skulle se ut när den var klar.

Ett år har alltså gått, och jag kan konstatera att jag har lärt mig en hel del. Jag har kommit ut med en ebok (Och natten är lång och svår) och två pocketböcker (Kråkprinsessan och Glömskelunden) sedan dess. Och nu sitter jag alltså med ytterligare en provbok – en riktig bok, inga lösa blad, och omslaget blev korrekt från början. Fast lite förändringar kommer jag att göra, nu när jag har chansen.

Ett år med Grim förlag. Det har varit ett spännande år med massor av nya erfarenheter. Ibland känner jag mig som den gris i motvind som är förlagets logo, ibland som en liten glad gris. Nästa stora grej är Bokmässan i Göteborg i höst. Där kommer Grim förlag att vara tillsammans med andra egenutgivare. I en turkos monter med nummer A02:52 ska vi sprida information om vår verksamhet, och förhoppningsvis träffa många mässbesökare. Till detta finns anledning att återkomma. Nu ska jag ta en närmare titt på Cayenneboken och se vilka förbättringar som jag kan göra.