Bokmässeplaner

Varje år när jag kliver ut från Bokmässan i Göteborg, helt slut, bestämmer jag mig för att aldrig mer återvända. Ändå gör jag det. De senaste åren har jag bara varit där några timmar första dagen, torsdagen. I år blir det helt annorlunda.

I år ska jag vara på mässan från onsdag till söndag, 26 september–30 september. På onsdagen ska jag vara med och bygga monter, och de andra dagarna ska jag vara på mässan som utställare.

Jag och Grim förlag ställer ut i Egenutgivarnas monter, den turkosa montern med nummer A02:52. Vi är många som delar på utrymmet, Egenutgivarna har verkligen fått en flygande start med många medlemmar och många utställare. Det kommer att bli livat i montern, med massor av böcker till försäljning och ett brett monterprogram.

Just nu pågår planeringen som bäst trots att slutet av september kan tyckas ligga långt in i framtiden. Men det är mycket att tänka på och ju bättre planerat allt är, desto större är chansen att vårt Bokmässedeltagande blir lyckat.

Fas ett avklarad

Jag har god framförhållning i mina utgivningsprojekt (vet inte riktigt varför det har blivit så, men det känns bra). Boken om Cayenne ska inte komma ut förrän i mitten av september, men jag har redan fått hem hela upplagan från tryckeriet. Nästa roman ska komma ut någon gång nästa vår (har inte bestämt riktigt när) och den håller jag på att redigera.

Jag började i maj och beräknade två månader för det outhärdligt tråkiga jobbet att gå igenom och sammafatta varje scen i manuset. Jag är evigt tacksam att jag inte är någon långskrivare, det räcker så gott med drygt 160 manussidor.

Nu är jag klar. Det känns verkligen härligt. Jag kan genast konstatera att strukturen håller, och att titeln, Mellan raderna, faktiskt är välfunnen. Från början hade jag ett annat namn, som jag till och med lanserade på sista sidan i Snökupan. Den blå dörren, skulle romanen hetat, och omslaget var ett foto av den blå dörren till ett antikvariat i Penzance. Men så en dag fick jag syn på en person som bar en t-shirt där det stod Mellan raderna (plus lite annat som jag inte minns), och insåg att det var titeln på min roman. Jag tror att jag har skrivit om det förut, tycker att jag känner igen det, men jag är så nöjd med att jag mötte den där personen just då och var öppen för intryck och inte bara såg en textmassa på en tröja, att det får bli lite tjat.

Nästa fas i redigeringen är att läsa igenom, läsa riktigt på djupet, vad mina testläsare och lektörer har sagt och skrivit och väga deras åsikter mot mina egna. På en del punkter ger jag dem rätt direkt, på andra kommer jag att vara obstinat.

Varje gång jag har skrivit en roman tycker jag att det är den bästa roman jag skrivit, så även den här gången. Den här gången tycker jag även att det är en roman jag hemskt gärna skulle vilja läsa – flera gånger.

Därför har jag absolut inget emot att, om några dagar, börja skriva om den en gång till. Det sker med utgångspunkt från manuset jag nu styckat och numrerat i scener, men texten ska få flöda från hjärnan till fingrarna än en gång. Jag gillar inte att klippa och klistra, jag får ingen överblick då, och ingen känsla för texten.

Än en gång är jag tacksam över min relativa fåordighet i romanerna.

Lyckat och misslyckat

Ibland tänker jag på hur desperat jag var när jag skulle lämna min lägenhet i Halmstad och flytta till Mellbystrand för gott. Jag hade en massa mattor som jag visste att jag inte kunde få plats med i huset, bland annat en över fyra meter lång trasmatta som jag vävt av jeanstyg och blåfärgad lakansväv. Det var en av de allra bästa mattor jag vävt, den var tät och stadig, gick definitivt inte att köra fingrarna igenom, som man kan göra med en del av de billigare man kan hitta i butiker ibland.

Jag anordnade en lägenhetsloppis men fick inte sålt några mattor. I stället fick Myrorna komma och hämta allt som blev över, bland annat den långa trasmattan. I efterhand har jag undrat hur jag egentligen tänkte. Jag tyckte visserligen att mattan var i längsta laget, det var en mardröm att ta ut och skaka den. Men jag kunde ha delat den. Jag kunde ha delat den. Den hade passat perfekt i glasverandan.

En matta behöll jag i alla fall (ja, några andra också, små vita trasmattor med blåa inslag) och den mattan är det något magiskt med. Inte så att det går att flyga med den, men den har en förmåga att passa överallt. Jag vävde den till det hem jag hade för närmare trettio år sedan. Valde färger utifrån den inredning jag hade och lade mattan i hallen.

Sedan hamnade den i nästa hem och färgerna, grönt, gult, beige, brunt och rost, passade lika bra där, vilket är märkligt med tanke på att jag alltid haft blått i inredningen.

Den var som gjord för tredje hemmet. Tog upp färgerna perfekt. Och nu. I dag kastade jag ut en ullmatta och stod plötsligt utan matta framför kaminen. Jag hämtade min kameleontmatta och kunde snabbt konstatera att den plockar upp färgerna än en gång.

Trots att jag fortfarande har en förkärlek för blått.

Jag älskar min matta. Och den är lätt att ta ut och skaka eftersom den inte är så lång. Men visst hade det varit snyggt med en jeansblå matta i verandan …

Tassavtryck

Som en kul grej har jag tänkt att Cayenne ska signera sin egen bok, i alla fall då jag säljer böcker privat eller via min hemsida (eller facebooksidan). Men hur ska det gå till i praktiken? Cayenne är knappast grabben som gör som man säger till honom, i alla fall inte om han inte själv vill. Och att doppa hans tass i bläck varje gång han ska sätta sitt avtryck kan innebära att hela huset blir fullt av hans bläcktassar, vilket inte är önskvärt. För övrigt tror jag inte att det är så nyttigt med bläck på hans trampdynor.

Då kom jag på att jag skulle kunna doppa hans tassar i blöt jord och göra ett avtryck på papper, som jag sedan för över till en stämpeldyna. Jord har han alltid varit fascinerad av och han kommer ofta in med både tassar och ansikte smutsiga av jord.

Sedan slog det mig att han skulle kunna sätta ett vattenavtryck på mörk kartong. Alla har vi väl någon gång i livet lämnat våta fotavtryck efter oss (om inte annat när vi tvingats ur dusch eller bad för att det ringer). Jag hällde upp lite vatten i en skål, doppade Cayennes högra framtass i den och stämplade därefter på en bit kartong.

Det blev så där. Eller, rättare sagt, det flöt ut och blev inte alls bra.

Sedan löste Cayenne det själv. Han placerade tassarna på kartongen och drack upp vattnet ur skålen. När han var klar klev han bort från kartongen och lämnade efter sig ett avtryck som jag snabbt fyllde i med blyerts.

Nästa steg är att hitta material som jag kan föra över och skära ut tassavtrycket på.

Fånigt? Oerhört. Onödigt? Definitivt. Men trots allt lite kul.

Cayenneboken har landat

I går, precis tre månader innan Cayenne fyller tio år och boken om honom, Cayenne – kryddpojken med bett, har officiellt utgivningsdatum, kom böckerna hem till oss, förpackade i sex stora lådor och en mindre. Jag hade bråttom till jobbet och hade förberett mig för att snabbt transportera dem från gatan till huset genom att stå redo med min gula magasinkärra. ”Åh”, sade den ene postkillen imponerat, ”det var en fin kärra. Med gummihjul. Den kan du ha resten av livet”. Vi lastade hälften av lådorna på min kärra och resten på den som han plockade fram ur postbilen. Sedan drog vi kärrorna över den nylagda singeln fram till huset. Min kärra fungerade bäst på det mjuka underlaget. Fem minuter senare var jag på väg till jobbet.

Jag har alltid haft ett ganska osentimentalt förhållningssätt till mina böcker, som jag skrev i förra inlägget, därför blev jag en smula förvånad över att jag hyser så varma känslor för boken om Cayenne. Jag gillar att hålla i boken, titta på den, bläddra i den. Jag förmodar att det hänger ihop med att jag är väldigt förtjust i bokens huvudkaraktär, den lille tjocke drummeln som hängt med mig i snart tio år, och givit mig många skratt och tårar genom åren.

Drygt 700 böcker ligger i lådor på mitt verandagolv. För några månader sedan härbärgerade samma veranda 2000 pocketböcker. Det vore nog bra om de där böckerna snart bytte ägare, eftersom lagerutrymmet, en och en halv kubikmeter i ett lagerhotell, börjar bli fullt.

 

Det bortglömda ”barnet”

Jag har svårt att se mina böcker som mina bebisar, jag tycker i grunden inte att det är speciellt märkvärdigt med en massa papper mellan pärmar, oavsett om det är jag som skrivit det eller någon annan. I alla fall är det inte märkvärdigt i jämförelse med ett barn, en människa. Det hindrar mig dock inte från att tycka lite synd om ”Glömskelunden”, som kom ut i pocketupplaga samtidigt som ”Kråkprinsessan”.
Jag skickade båda böckerna till Bibliotekstjänst, men det var bara ”Kråkprinsessan” som kom med i beställningslistan, från vilken de allra flesta beställningar från biblioteken görs. Därmed har ”Glömskelunden” halkat efter i försäljning, blivit bortglömd av biblioteken och hamnat i skamvrån. Varje gång jag ser att det görs en beställning av ”Kråkprinsessan” vill jag, å den andra bokens vägnar, ropa: ”Men jag då!?”
De båda böckerna är inte mina barn, men jag gillar dem ändå.

Lite sommarstiltje

Manushögen ligger kvar på bordet, och ska så få göra tills jag kommit igenom den. Det är fruktansvärt tråkigt att gå igenom och sammanfatta varje scen i boken, men eftersom jag tycker att det är en bra metod tänker jag fortsätta. Fort går det inte, men jag har gjort över hälften och ska vara klar den här månaden. Sedan börjar det roliga – att skriva om en gång till.

En av lektörerna skrev att det var roligt att läsa ett så genomarbetat manus, men själv nästan rodnar jag när jag läser. Det är slarvigt och ogenomtänkt, som skrivet i all hast. Jag ser fram emot att få rensa bland skräp och upprepningar, få ordning på det, en slutgiltig form.

Under redigeringsarbetet har jag inte behov av att jobba kontinuerligt, så fort jag sätter mig med manuset tar jag klivet in i den värld jag försöker skildra, även om det går flera dagar mellan varven.

Enligt min plan har jag hela hösten på mig att redigera färdigt, så att det råder lite sommarstiltje just nu är inget som bekymrar mig. Det är sommar i storyn också, Penzance, 14 juni just för tillfället. Värmen har kommit till England efter en lång kall vår.

Plus och minus

På minussidan: jag skulle hämta en låda ekologisk frukt som jag beställt. Fick en låda grönsaker i stället. Massor av mangold – jag som har så mycket spenat i landet att jag är halvt förtvivlad.

När jag kom hem kollade jag min beställning: jag hade klickat i fel ruta. Mitt fel alltså att jag måste tugga mangold och sallad i stället för att äta äpplen, päron och persikor.

På plussidan: det låg ett bokpaket i brevlådan när jag kom hem.

På minussidan: det var en bok jag inte är intresserad av att läsa.

På plussidan: jag har fått betalt från bokhandeln jag fakturerade i mitten av april.

På minussidan: jag har fått en faktura på en beställning som jag redan har betalat. Samt upptäckt en annan utsänd faktura som inte betalats.

På plussidan: jag köpte två böcker i min lokala bokhandel i Laholm (bästa bokhandeln).

Jag tror att plus och minus tar ut varandra. Nu ska jag ta mig till affären och köpa frukt, sedan ska jag klämma lite på den ena boken jag köpte. Den handlar om växthus.

Doft och känsla

Junivädret har inte riktigt rosat marknaden, men det går inte att göra mycket åt. Jag njuter i alla fall av dofterna, de är som allra bäst just nu.

När det regnat är doften av våta björkblad stark, det är en av de allra bästa dofter. Om solen sticker till och jag hamnar i en solig glänta i närheten av bergtall kommer doften av varm tallskog mot mig, också en av de allra bästa.

Under halva maj och in i juni har syrenerna berusat varje gång jag kommit ut i trädgården. Nu avlöses de av gullregnsträdet, men det behöver sol och värme för att avge sin honungsdoft. Snart slår de första doftande rosorna ut, sedan kommer pionerna och doftschersminen.

Vildkaprifolens doft är inte heller att förakta. Men sedan är det slut. Tång och os från kolgrill har sin charm, men är inte fullt i klass med försommarens alla blomdofter.

Surdag

Den här dagen blir nog inte någon av de bättre, jag har inlett den i en synnerligen sur sinnesstämning. Skickade ett avmätt mejl till bokhandeln som fortfarande inte betalt sin faktura, kände för att bryta ipaden på mitten när den bar sig dumt åt, har ont i nacke och axlar, köket är fullt av disk och jag skulle vilja SKRIKA högt, men då får jag ont i halsen och blir ännu surare.

Bäst att stänga av datorn, sätta mig vid bordet i vardagsrummet och gå igenom ett kapitel i romanmanuset. Och lägga upp en hållbar plan för lättare träning av nämnda nacke och axlar.