Mer lovord om mina böcker

Desirée Fredlund läste Snökupan i vintras, och gillade den. Nu har hon läst Kråkprinsessan (och satt tänderna i Glömskelunden) och det är oerhört glädjande att läsa hennes inlägg. I går sträckte jag lite extra på mig av Joanna Björkqvists tankar kring Kråkprinsessan, och i dag fortsätter jag att hålla huvudet högt.

Annonser

Bland grytor och burkar

Att tillbringa ett par av sommarens varmaste dagar i köket bland krusbär och svarta vinbär som långsamt förvandlas till marmelad kan tyckas vara idiotiskt. Det är det inte. Just i köket, i tvärdraget mellan fönster och dörr, är det alltid svalt hur varmt det än är ute. Det är där jag just nu drar in de fantastiska dofterna som stiger upp ur grytan med svarta vinbär. Snart är det dags att hälla i socker och se om det kan bli marmelad. Sedan ska massan hällas i burkar och få svalna.

Och i höst och vinter ska jag äta marmeladen till ost och scones, och minnas de här heta sommardagarna och tänka att det var en rätt fin sommar i alla fall.

Sommaren är alltid bäst på avstånd.

Ett slag för värmen – värmeslag

När jag nu äntligen accepterat att jag inte gillar värme är det mycket lättare att motivera varför jag sitter inne när det är varmt. Svårare är kanske att förstå varför jag väljer en sådan här het dag till bokföringsarbete. Sådant brukar få hjärnan att koka oavsett yttre betingelser. Men nu är det gjort. Jag hittade till och med ett kvitto som jag trodde att jag hade slarvat bort. Och jag har skrivit och skickat fakturor, samt betalat räkningar.

Men när jag sedan var redo att titta på manuset och börja jobba med det – då kände jag värmens förlamande kraft. Det sägs att det ska bli svalare väder till helgen. Jag tror att jag väntar på det innan jag fortsätter.

I stället ska jag läsa ut Pelle Sandstraks Mr Tourette och jag, som jag hållit på med i en evighet och ständigt lagt ner eftersom det kommit annat emellan. Jag tog den med mig på tåget till Malmö i går, och hade inga svårigheter att komma direkt tillbaka in i den. Nu har den nedåtgående spiralen äntligen nått botten, det finns hopp. Det är en både gripande och fascinerande bok.

En plats i skuggan – här kommer jag!

Redigering av Mellan raderna

Jag har äntligen kommit till den fas i redigeringen som jag gillar mest: att än en gång skriva ner berättelsen, med utgångspunkt från tidigare manusversioner, samtidigt som jag håller koll på synpunkter och kommentarer från lektörer och testläsare.

Det blir inte många sidor per dag, och jag har inte hållit på mer än ett par dagar, men kan konstatera att jag redan efter åtta sidor har krympt materialet med nästan en hel sida. Jag älskar att plocka bort överflödiga ord, det är som ogräsrensning (fast roligare), samtidigt som jag här och där lägger till en mening i ett försök att fördjupa.

Jag kan berättelsen, jag har lärt känna karaktärerna, jag vet precis vart jag är på väg och varför. Det gör att jag kan vara extra vaksam på allt skräp när jag nu äntligen är igång med att bearbeta texten.

Efter varje kapitel läser jag högt och hittar ännu mer att rensa bort.

Åh, vad jag gillar att vara författare!

Döda talar inte – recension

Klockan sex i morse släckte jag lampan för att försöka få ett par timmars sömn till. Då hade jag precis läst ut Ann Cleeves Döda talar inte, som är den andra romanen om kriminalkommissarie Vera Stanhope.

Jag vill inte påstå att jag läst hela natten. I stället har jag försökt få boken att räcka så länge som möjligt, men när jag vaknade vid fyratiden och inte kunde sova, drog jag till mig boken och läste ut den.

Tomheten är stor. Vad ska jag göra nu? Jag tycker verkligen om Vera Stanhope, en lätt överviktig, komplicerad person med en ryggsäck av demoner. Hon dricker för mycket, har ett starkt begränsat socialt nätverk, och trivs egentligen bara när hon får ett saftigt mord att sätta tänderna i och mäta sin intelligens mot.

I Döda talar inte har Stanhope anmodats att börja motionera. Motvilligt simmar hon därför  längd efter längd i en lokal träningsanläggning, beläget på ett hotell, och när hon efteråt kopplar av i bastun sitter en annan kvinna där. Död, visar det sig.

Kretsen av misstänkta är inte speciellt stor, ändå är lösningen svårgreppad och Stanhopes evige följeslagare John Ashworth tvivlar stundtals på sin chefs förmåga.

Efter att ha sett några avsnitt ur tv-serien som bygger på romanerna ser jag Brenda Blethyn och hör hennes enerverande stämma genom boksidorna. Brenda är superb i rollen och tillför ytterligare en dimension till läsupplevelsen.

Precis som i Ann Cleeves Shetlandskvartett är naturen viktig i den här romanen. Ibland finns miljöbeskrivningar bara med som pynt, ibland för att man på en karta ska kunna följa exakt vilka gator huvudpersonen går, men här skapar det envetna regnandet både en kall våt stämning och blir till en betydelsebärande roll i det slutgiltiga dramat.

Eftersom jag är för lat för att läsa på originalspråk kan jag bara hoppas att det snart kommer en ny Stanhope-deckare på svenska. Vera – jag behöver dig!

Strukturens mystik

Jag älskar att se trädgårdsprogram på teve, och trädgårdsprogram är det verkligen gott om. Ett är det brittiska Plantera mera, där två trädgårdsarkitekter åker runt och hjälper familjer att få fina trädgårdar.

Det gäller att skapa struktur i trädgården, säger en av dem. Då lystrar jag extra, tänker att jag äntligen ska få veta vad struktur är.

Jag har ingen aning om ifall min egen trädgård har struktur eller inte. Den är skapad utifrån min intuition. Eller slumpen. En vag plan, ett infall.

Det är som att skriva romaner, det har jag sagt förut. Jag har ingen aning om hur jag ska hitta strukturen i mina romaner heller. De är skapade utifrån min intuition. Eller slumpen. En vag plan, ett infall.

När trädgårdsprogrammet är över har jag fortfarande ingen aning om vad struktur är. Och när jag läst senaste numret av tidningen Skriva, där det står en del om romanens struktur, vet jag fortfarande inte vad det är. Förmodligen är jag obildbar på den punkten.

Jag får helt enkelt fortsätta söka mig fram på känsla. Oavsett om det gäller trädgård eller romanskrivande.

Snart semestertid

Jag ska jobba några få dagar till, sedan är det äntligen dags för semester. Drömscenariot är en räcka blanka dagar, och min ambition är att det ska bli så. Men jag längtar även efter att börja skriva om manuset till Mellan raderna, det är en sådan där förväntan som jag minns att jag kände som barn dagen före julafton. Det känns som om jag inte har skrivit något på evigheter, jag har mest ägnat mig åt att producera böcker.

Jag måste också göra klart omslaget, har gjort det mesta men ännu inte närmat mig baksidestexten, det svåraste momentet i hela produktionen.

I augusti ska jag slå min äng för första gången. En snäll granne har slipat min lie och nu vill jag verkligen lära mig hantera den på riktigt.

Och plocka tomater i växthuset, och se när auberginplantorna växer, vill jag. Krusbär, vinbär – i stället för körsbären som aldrig blev. Plommonen dröjer, jag hinner börja jobba innan de är mogna, äpplena får också vänta.

Men bondbönorna! Dem kan jag provsmaka vilken dag som helst. Jag älskar bondbönor. Första kvällen på semestern ska jag koka bondbönor, äta med smält smör och dricka vin till.

Andas in djupt. Andas ut långsamt. Snart. Snart.