Döda talar inte – recension

Klockan sex i morse släckte jag lampan för att försöka få ett par timmars sömn till. Då hade jag precis läst ut Ann Cleeves Döda talar inte, som är den andra romanen om kriminalkommissarie Vera Stanhope.

Jag vill inte påstå att jag läst hela natten. I stället har jag försökt få boken att räcka så länge som möjligt, men när jag vaknade vid fyratiden och inte kunde sova, drog jag till mig boken och läste ut den.

Tomheten är stor. Vad ska jag göra nu? Jag tycker verkligen om Vera Stanhope, en lätt överviktig, komplicerad person med en ryggsäck av demoner. Hon dricker för mycket, har ett starkt begränsat socialt nätverk, och trivs egentligen bara när hon får ett saftigt mord att sätta tänderna i och mäta sin intelligens mot.

I Döda talar inte har Stanhope anmodats att börja motionera. Motvilligt simmar hon därför  längd efter längd i en lokal träningsanläggning, beläget på ett hotell, och när hon efteråt kopplar av i bastun sitter en annan kvinna där. Död, visar det sig.

Kretsen av misstänkta är inte speciellt stor, ändå är lösningen svårgreppad och Stanhopes evige följeslagare John Ashworth tvivlar stundtals på sin chefs förmåga.

Efter att ha sett några avsnitt ur tv-serien som bygger på romanerna ser jag Brenda Blethyn och hör hennes enerverande stämma genom boksidorna. Brenda är superb i rollen och tillför ytterligare en dimension till läsupplevelsen.

Precis som i Ann Cleeves Shetlandskvartett är naturen viktig i den här romanen. Ibland finns miljöbeskrivningar bara med som pynt, ibland för att man på en karta ska kunna följa exakt vilka gator huvudpersonen går, men här skapar det envetna regnandet både en kall våt stämning och blir till en betydelsebärande roll i det slutgiltiga dramat.

Eftersom jag är för lat för att läsa på originalspråk kan jag bara hoppas att det snart kommer en ny Stanhope-deckare på svenska. Vera – jag behöver dig!

Annonser

2 thoughts on “Döda talar inte – recension

  1. Jag längtar efter andra boken om Vera. Hon gick också direkt hem hos mig när jag läste ”Dolda djup”. Egentligen var det ju tredje delen om Vera – men första på svenska. Hoppas att jag får ett meddelande från bibblan snart att ”döda talar inte” finns där för mig.

    Jo. Den ryggsäcken innehöll en hel del gråsten : ) Det är häftigt med den där tomheten som dyker upp när man kommit till sista sidan. I de rätta böckerna. Ibland kommer man inte dit… i årets Läslustan (jag ser att du har den i Halmstad också) var det verkligen blandad kompott. Det var underbart att bli överraskad av för mig helt okända författarnamn. Några kända namn sviktade.

    • Tidigare läste jag mest författare jag hade läst andra böcker av, men nu uppskattar jag att hitta, för mig, okända. I julas köpte jag Spill av Sigrid Combüchen, men jag har väldigt svårt att komma in i den. Lägger ner den för tillfället. Likadant var det med Joyce Carol Oates Blonde, som jag slutade läsa när jag kommit halvvägs. Hoppas kunna fortsätta någon gång.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s