Illdåd av Thomas Erikson – recension

Thomas Erikson: Illdåd (Damm förlag)

Boken även recenserad i Hallandsposten.

Det svenska deckarundret har länge förvånat mig. Att svenska deckare är så populära utomlands, att nästan vad som helst går att sälja, hur kan det komma sig? Själv blir jag alltmer skeptisk till svenska deckare, tycker att de sällan håller hela vägen även om somliga kan ha både bra språk och intressanta karaktärer.

Så det är med viss bävan jag möter nya svenska kriminalförfattare, samtidigt som jag ständigt söker efter någon som kan bevisa för mig att de kan och att jag har fel.

Thomas Erikson är en sådan författare. Han har i dagarna kommit ut med sin andra roman, Illdåd, i en serie om beteendevetaren Alex King. Jag har inte läst första boken, Bländverk, som kom förra året, men jag kommer att göra det.

Illdåd handlar om en ung tjej, Sara Leijon, som under en blöt efterfest blir brutalt våldtagen av fyra män. Hon gör en polisanmälan. Det finns gott om fysiska bevis, hon kan namnge de fyra personerna, allt tycks klappat och klart för en fällande dom.

Eller?

Illdåd är en av de mest spännande och upprörande romaner jag läst på länge. Den tar oss med in bakom kulisserna till den smutsiga värld som en våldtäktsrättegång (eller förhandling som det egentligen heter) är. Försvarsadvokaternas till synes okänsliga framfart i sin kamp för att smutsa ner offret, polisens stundtals bristande engagemang, en paragrafridande domares makt och en ung kvinna som finner sig våldtagen igen och igen och igen – i den sal som ska bringa rättvisa.

Alex King blir den här gången både personligt och professionellt inblandad. Han kan inte mycket om spelet i en rättssal, men han kan läsa personernas beteenden och göra upp en plan utifrån det. Frågan är bara om det räcker.

Författaren är själv konsult i beteendevetenskap, vilket naturligtvis ger extra tyngd och trovärdighet. Han har även gjort mycket research i ämnet och, precis som Karin Alfredsson i sina böcker om Ellen Elg, påtalar han att alla förekommande likheter med verkligheten är helt medvetna. Här handlar det inte i första hand om underhållning, här finns ett ärende, en avsikt. Boken blir därmed också ett debattinlägg.

Och svagheter? Lite för många korrekturfel,  och somliga personer lyfter aldrig från pappersnivå. Men den här gången lägger jag inte ifrån mig boken med en suck och en huvudskakning. Jag gråter en skvätt, slutet är helt i min smak, och konstaterar att det finns hopp. Svenska deckarförfattare kan. I alla fall en del av dem.

Annonser

Brev från Pip

En dag när jag kom till jobbet låg ett brev i mitt fack, med handskriven adress. Jag vände på det. Avs: Pip.

???

När jag öppnade föll det ur en kopia av ett kåseri som jag skrev i slutet av förra millenniet, 1999. ”Amors unga redskap”, var rubriken på kåseriet.

Brevet inleddes med orden: ”Hej kära krönikör, kåsör och författare …”

Jag kollade i slutet av brevet. ”Många hälsningar från Pip med fru”

Och poletten trillade ner. Jag kastade rodnande brevet ifrån mig utan att våga läsa mittdelen. Kåseriet handlade om när jag och en kompis försökte para ihop skolans två enda singlar. Vi luftade däcket på den manlige lärarens bil och gömde oss sedan i ett buskage i närheten för att se vad som skulle hända. Vår förhoppning var att de båda skulle åka iväg i samma bil. Det skedde inte: han stannade och lagade den förmodade punkteringen, medan den kvinnliga läraren stod kvar och beundrade.

Det blev de två. Vi kallade läraren Pip och brevet var alltså från honom. Jag vågade till slut läsa det. Pip är nu en glad pensionär med tid att sortera bland gamla papper. Kåseriet hade han fått skickat till sig av en elevs mamma, som känt igen storyn. Hmm, man undrar vem denna förrädare kan ha varit.

De två har nu varit gifta i fyrtio år och på bröllopsdagen, som firades med nära och kära, lästes kåseriet upp, under munterhet och skratt.

Vad kan man lära sig av detta? Att inte lufta däcken på lärarens bil. Och om man trots allt gör det – att inte skriva om det trettio år senare. Beviset för försyndelsen kan nämligen dyka upp som ett brev på posten en dag när du minst anar det.

Floden av recensionsböcker

I går var jag tillbaka på jobbet efter fem veckors semester. De flesta sommarvikarier har slutat, ordinarie personal är på plats igen. Alldeles i början av sommaren gjordes beställningarna av höstens recensionsböcker. Det började illa med de två första: ingen av dem dök upp. Den ena efterlyste jag via Facebook och fick i lådan ett par dagar senare, den andra har ännu inte synts till, trots att den ges ut av ett förlag som skickar samtliga sina böcker till redaktionen.

En bok från ett annat förlag låg i postfacket när jag kom till jobbet. Min lediga tid framöver blir fylld av läsande. Nu duger det inte längre att läsa några sidor strax innan jag ska somna, här måste avsättas tid.

Jag har kommit en tredjedel in i en av böckerna, återkommer med recension när jag läst klart och formulerat mig, men jag kan konstatera att det är en sådan bok där jag verkligen måste tvinga mig själv att inte tjuvtitta i slutet. Den är ruggigt spännande. Och den är svensk! Jag blir alltid lika glad – och förvånad – när jag hittar svensk spänningslitteratur som håller klassen.

Att tjuvläsa slutet gör jag gärna. Men självklart aldrig när det är böcker jag ska recensera. Ibland önskar jag dock att det var möjligt att frångå mina principer. Så spännande är boken.

Dålig research

I slutet av förra veckan var jag i trakterna kring Västervik för att hälsa på goda vänner och skrivarkolleger. Vi brukar försöka sammanstråla en eller ett par gånger om året, och den här gången var vi i ett hus utan el och indraget vatten, mitt ute i skogen. Det var väldigt trevligt och dessutom ganska skönt att vara i stort sett utom räckhåll för internet.

Jag körde dit via väg 25 mellan Halmstad och Växjö, och sedan vidare snett uppåt höger på väg 23 och 40, tror jag. Någonstans mitt emellan Ljungby och Växjö insåg jag att ödet gripit in. I redigerandet av Mellan raderna har jag nått fram till ett avsnitt när huvudpersonen Boel är på väg hem från Växjö. Strax utanför stannar hon för att ta upp en liftare, Klara, som är med i min förra roman, Snökupan.

Min första tanke när jag insåg att min romanfigur och jag befann oss på samma väg, fast hon åt andra hållet och i ett helt annat väglag, var förtjusning. Nästa tanke var inte fullt lika förtjust. Jag insåg att det skulle vara väldigt besvärligt att stanna på vägen för att ta upp liftare, eftersom det mestadels är 2+1-väg den sträckan.

Diskussionen med mina vänner och kolleger om hur jag skulle göra ledde fram till att jag nog kunde strunta i den där jäkla vägen och låtsas som om den inte fanns 2005, när romanen utspelar sig.

Skönt. Jag mejlade ändå iväg en fråga till Trafikverket om vilket år det blev 2+1-väg den aktuella sträckan, men har inte fått något svar. I dag satte jag mig för att redigera avsnittet. Och vad händer?

Boel, min huvudperson, kör fel. Hon hamnar på en annan väg än 23:an, och där någonstans plockar hon upp Klara. Snart inser hon att hon kört fel, vänder och kör förtretad tillbaka.

Det gäller att inte slarva med researchen. I annat fall måste man helt lita på sina romanfigurer. Och då vet ingen var man hamnar.

Vikten av ett bra bokomslag

Under några intensiva dagar förra veckan var jag smakråd och nästan en integrerad del av författarfirma Björkqvist/Svensson. Det är de, Joanna och Kristina, som skrivit Förverkliga din bokdröm, som kommer ut lagom till bokmässan i september. De var i slutskedet av arbetet med omslag till boken. Mejlen for som blixtar mellan Frankrike, Grekland och Mellbystrand, med pdf-filer av omslaget. Det var mycket diskussion om färgerna och det var i de diskussionerna, och när jag sedan läste Kristinas blogginlägg om arbetet, som jag insåg hur slarvig jag själv varit när jag gjort omslagen till mina böcker. Eller slarvig – jag kunde ha tänkt mer medvetet. Därför är jag tacksam att jag fick vara med i processen, och ta del av tankarna. Det var där och då jag verkligen insåg hur viktigt ett omslag faktiskt är.

Jag är inte helt nöjd med omslaget till Snökupan, men jag tänker inte berätta vad jag skulle velat ha bättre, bara att jag inte ska göra likadant nästa gång.

Innan jag gjorde omslaget behövde jag en bild, ett foto. Och en idé om vad det fotot skulle föreställa. En väg som svängde svagt till vänster, var bilden som så småningom dök upp i mina tankar. Jag började se mig omkring. Vägen skulle vara ödslig, den skulle signalera skog. Jag trodde att jag skulle plåta en väg i Småland, men det blev i stället en väg några hundra meter hemifrån. Visserligen svängde vägen åt fel håll, men …

Med pocketböckerna testade jag först foton innan jag hittade den grafiska form som blev slutresultatet. Jag är rätt nöjd med omslagen till Kråkprinsessan och Glömskelunden, även om det finns mindre lyckade saker även här.

Omslaget till Cayenne – kryddpojken med bett var givet långt innan jag ens visste att jag skulle ge ut en kåserisamling. Det var den bilden eller ingen alls. För ett tränat öga finns saker att anmärka på, men jag är ändå väldigt nöjd. Med en sådan kille på omslaget kan det helt enkelt inte bli fel.

Och nu har jag börjat jobba lite med omslaget till min kommande roman, Mellan raderna. Jag hade en annan titeln på romanen tidigare, en som gjorde valet av bild enkel. Men sedan ändrade jag titel och bytte bild. Därefter började jag tveka. Nu har jag gjort två varianter och den ena känner jag mig lite nöjd med. Det är inte klart på något vis, men jag kanske är på rätt väg. Eller?

Riva byggnadsställningar och läsa högt

Jag har aldrig riktigt förstått vad det innebär att riva byggnadsställningar när man skriver romaner. Vad då, byggnadsställningar? Vad är det? Jag vet att man sätter ut profiler när man ska bygga hus, men hur ser byggnadsställningarna i ett romanbygge ut?

Men kanske är det just vad jag håller på med just nu i redigeringen av Mellan raderna. Jag plockar bort övertydliga meningar, stryker stycken som inte tillför något. Kanske har jag behövt dem i ett tidigare skede av berättelsen, när jag själv inte var riktigt säker på vart jag var på väg.

Och så läser jag högt för mig själv. Vanligtvis gör jag det när jag skrivit klart, men den här gången läser jag efter att jag redigerat ett kapitel och tycker att jag slipat formuleringar och varit hård mot mig själv. Men så fort jag börjar läsa högt upptäcker jag ännu mer som kan plockas bort, bytas ut, läggas till.

Förmodligen kommer jag aldrig att fullt ut förstå alla termer som omger romanskrivandet. Men om jag omedvetet kan göra det som behöver göras är jag nöjd. Mer kan jag inte begära.

Snökupan och att vifta bort Jante

Under den senaste veckan har min kollega i Egenutgivarna, Joanna Björkqvist, läst mina tre romaner Kråkprinsessan, Glömskelunden och Snökupan. Hon tog med sig dem, tillsammans med flera andra böcker, på semestern i Grekland. Jag blev lite nervös när jag fick veta att hon packat ner mina böcker. Tänk om hon inte gillar dem, tänk om hon tycker att de är jättetråkiga.

Det tyckte hon inte. Hon skrev fantastiskt fint om Kråkprinsessan, den första boken i serien, och dök sedan direkt in i Glömskelunden, och hade positiva saker att säga även om den.

Jag blev naturligtvis väldigt glad, för det sitter alltid en liten jante på min axel och nyper mig i örat. Du ska inte tro att du är något!

I dag kom den tredje recension, om Snökupan. Då blev jag tvungen att sticka in näsan i magen på Cayenne och böla lite. Man kan faktiskt gråta av både det ena och det andra. Cayenne är van, jag gråter lika ofta av glädje som när jag är ledsen. Den här gången var det definitivt av glädje.

Snökupan har mest fått ganska bleka omdömen, även om det finns undantag. Men den allra första recensionen var negativ, recensenten tyckte att romanen var ytlig. Nästa recension var inne på samma spår och det räckte för att jag skulle tro på det och mer eller mindre avfärda de positiva reaktioner jag fick.

Men Joannas tankar kring Snökupan övertygade mig om att hon faktiskt gillar boken. Och jag sveper med en bestämd rörelse bort jante just i dag. Jag tror att jag är någonting. Jag vet att jag kan skriva och att jag är en bra författare.

Ni kan inte ana hur jobbigt det var att skriva det där. Jante står och flinar runt hörnet. Men det är okej att han håller mig på mattan, jag vill ju inte bli mallig.

OS och läsolydnad

Jag avskyr OS. Jag visste att det skulle bli så här, att jag skulle bli sittande framför teven och SVT Play, oförmögen att stänga och gå ut i sommaren. I går drog friidrottstävlingarna igång och nu är det verkligen kört. Jag kommer att följa varenda kvaltävling, varenda hopp, löpsteg, allt.

Det är bara att inse att de här OS-dagarna är förlorade.

Förlorad känner jag mig också när det gäller läsandet. Flera böcker har jag öppnat och påbörjat men slagit ihop och lagt undan. I stället för att tillägna mig litteratur som det pratas och skrivs om har jag tagit min tillflykt till Maria Lang. Och förvånas, än en gång, över hur bra hennes tidiga böcker faktiskt är. Lika dåliga är de tio sista. Men med den produktion hon hade, en bok om året från 1949 till 1990, är hon ursäktad. Fyrtiotvå böcker, 42. Det är ofattbart.

I morse läste jag ut Se döden på dig väntar. Medan jag väntar på att höstens recensionsböcker ska dyka upp i min brevlåda får det bli en Lang till. Eller två. De är så välsignat korta att man slukar dem snabbt.

Och på redigeringsfronten går det långsamt framåt. Innan OS-tävlingarna kör igång på förmiddagarna hinner jag sitta en timme vid datorn. Men det stundar snart bättre tider. Och det är trots allt inte OS mer än vart fjärde år.

Skrivet om Glömskelunden

Sedan mina två romaner Kråkprinsessan och Glömskelunden kom ut i pocket i våras har försäljningen … inte varit något att skriva hem om. Jag har brustit grovt i marknadsföring, det är när böckerna är skrivna, satta, tryckta och publicerade som min ork och energi tar slut.

Därför är det extra värdefullt när någon skriver om dem på nätet. Jag tänker mig min bokutgivning och mitt författande som ett långsiktigt projekt och ibland kan jag skönja de där ringarna på vattnet.

Joanna, min styrelsekollega i Egenutgivarna, njuter av värmen i Grekland, och slukar böcker på löpande band. För några dagar sedan läste och skrev hon om Kråkprinsessan, nu har hon läst Glömskelunden. Här är hennes tankar om den.