Rökt böckling à la fabror Melker

Jag vet precis hur farbror Melker kände sig när han försökte elda i spisen och röken vällde in i köket. Så gör den varje kväll hos mig. Det beror inte, som i Melkers fall, på att jag glömt öppna spjället, utan på att kallraset är fullständigt rasande. I vanlig fall brukar det räcka att hålla en hoprullad brinnande tidningssida upp i rökkanalerna, så vet den vart den ska ta vägen. Men nu skiter den fullständigt i det och väller i stället ut i huset i tjock och ohälsosam rök. I kväll drog brandvarnaren igång. Som tur är har jag lågt i tak och kunde snabbt slita ner varnaren och få tyst på den. Sedan blev det öppna fönster och försök till tvärdrag. Medan röken fortsatte välla in tills den, på en tyst given signal, vände in och upp i rökkanalerna.

Annonser

Vädermässig kulturkrock

När jag tittar upp från datorn och genom dörröppningen från biblioteket, via hallen och vardagsrummet, ut genom fönstret, ser jag att körsbärsträdet nästan tappat alla sina blad.

Yrvaket undrar jag hur det gick till? I manuset jag jobbar med är april på väg att gå över i maj och det kan skymtas ljust gröna blad på träden.

Inte ens om jag skyndar på hinner jag i kapp. Romanen slutar i midsommartid och jag ska var klar med redigeringen i december.

Kanske är det rätt tid att redigera manus nu. I synnerhet om de utspelar sig när ljuset är på väg tillbaka efter en lång kall vinter.

Syrligt nyförvärv

Av mitt förra inlägg att döma skulle man kunna tro att jag alltid gör dåliga affärer. Men min senaste investering gör mig i alla fall glad, även om den på sikt kan visa sig vara mindre bra.Jag har köpt ett limeträd. Sedan tidigare har jag ett citronträd. Jag köpte det i våras och sedan dess har det blommat oavbrutet och nu är trädet fullt av små kart. Det tar tid för en citron att mogna, men det är värt väntan.

Många köper citronträd för blomdoftens skull. Och visst är den fantastisk, men ännu mer otrolig är smaken på de egenodlade citronerna. Så saftiga, så ljuvliga.

Och nu har jag alltså slagit till på ett limeträd. Om jag hade varit smart hade jag naturligtvis väntat till våren. Tänk om jag inte lyckas övervintra trädet. Då har jag inte fått en chans att njuta av det.

Jag tänkte inte så när jag köpte det. Jag tänkte bara att jag ville ha det och att det skulle få vara sällskap till citronträdet nu i vinter. I mitt lilla växthus. Förra vintern hade jag två olivträd i växthuset. De dansade och sjöng hela vintern, och belönade sitt fina vinterviste med att blomma och sätta frukt. Två rosmarinplantor fick också övervintra i växthuset. Tidigt på säsongen blommade de med vackra blå blommor.

Tillsammans ska mina Medelhavsväxter nog klara vintern. Bara för att jag vill det så mycket. Och för att drömmar är till för att förverkligas när så är möjligt.

Dåliga affärer

Jag köpte en Tempurmadrass och hatade den från dag ett. Till slut, efter fyra månader, åkte den ut. Eller delades på mitten, om jag ska vara exakt, och hamnade under sängen. Därifrån kan jag dra fram den och använda till gästmadrasser.

Jag köpte en ny digitalbox när den gamla gick sönder. Den är kass och jag hatar den verkligen. Planerar dagligen dess hädangång och förbannar att jag inte tänkte ett varv till innan jag köpte den.

I fredags fick jag äntligen mina nya glasögon efter att optikern (eller vem det nu var) misslyckats två gånger tidigare med att få till slipningen. Och jag konstaterar att jag verkligen hatar dem, att jag aldrig kommer att lära mig att tycka om dem. Förr eller senare måste jag lära mig att sluta köpa saker. Eller ha mer överseende med saker som trots allt tar sig in i mitt hem.

När hösten är som bäst

Det har varit en bedrövlig höst med regn som skulle platsa i Ray Bradburys novellsamling Det eviga regnets dag. Men så kommer de där glimrande dagarna som får mig att minnas varför hösten är min favoritårstid.

Tretton grader varmt, vindstilla, solen nästan på väg att bryta genom molntäcket, men även utan solsken är dagen som en ädelsten.

Och fortfarande finns det hallon kvar på buskarna, samtidigt som de självsådda jordgubbarna går in i fas två och levererar kart. Några sena brittsommardagar skulle sitta väldigt fint. Då blir det jordgubbar och grädde i paviljongen!

Sömnlös

I natt vaknade jag halv tre eller möjligen klockan tre. Jag var klarvaken trots att jag inte sovit mer än ett par timmar. Varför tror hjärnan att den sovit klart efter två, tre timmar? När den är så mosig efter en hel natts sömn? I vanliga fall brukar jag försöka lura hjärnan om jag vaknar i helt galen tid. Jag intalar mig att jag sovit en hel natt och nu verkligen måste gå upp, jag ska bara ligga kvar och dra mig fem minuter till.

Det fungerar nästan alltid. Jag somnar direkt, precis som det ofta är väldigt lätta att somna om på morgonen. Men i natt var det lögn. Det värkte i magen. Hunger? Jag åt en smörgås innan jag lade mig, så jag borde inte vara hungrig. Cayenne kom och lade sig jämte mig, med sin kind mot min, och jag försökte slappna av och somna om.

Det gick inte. Jag trevade efter mobilen och började läsa. Förra hösten köpte jag Lars Kepler x tre som e-bok. Alla böckerna samlade i en volym för nittionio kronor, vilket var prisvärt.

Sedan dess har jag då och då läst. Första boken, Hypnotisören, läste jag ut ganska snabbt. Nu är jag en bit in i den andra, Paganinikontraktet, och jag blir mer och mer förundrad över hur dålig den faktiskt är. Personerna är så grovt uthuggna att man får stickor i fingrarna när man försöker känna konturerna, och storyn får mig att snabbt vilja bläddra vidare utan att läsa.

Men jag är en enveten jävel, så på något vis ska jag nog ta mig igenom. Jag låter inte läsandet av Kepler komma i vägen för annan läsning, då jag bara läser när jag vaknar mitt i natten eller när jag åker tåg. I vanliga fall läser jag andra böcker. Förmodligen påverkar det även mitt omdöme: ingen bok mår bra av att hackas sönder och intas i så små portioner att det blir som puré. Jag bär den insikten med mig.

I natt blev jag till slut tvungen att tända och dra till mig den bok jag egentligen läser. Det är Robert Goddards nya, Tills sanningen segrar, som jag recensionsläser. En gång i tiden var Goddards böcker som skimrande juveler, nu är jag mer kallsinnig. Fast han är fortfarande läsvärd, och efter timmen med Kepler var det njutbart.

Framåt klockan sex bestämde jag mig för att trots allt försöka få tre timmars sömn till. Det lyckades.

Äntligen redigering igen

Jag visste att det skulle bli svårt att koncentrera sig på mitt romanprojekt medan förberedelserna till Bokmässan pågick. Men nu är den lyckligen i hamn och på väg att placeras i malpåse, och jag försöker att ägna så lite tid och engagemang i föreningen Egenutgivarna som möjligt.

Nu är det nämligen hög tid att ta itu med redigeringen av nästa roman, Mellan raderna, som kommer ut till våren.

Det blir tredje gången jag skriver om texten. Jag vet att det finns väldigt många metoder för hur redigering går till och alla är både rätt och fel, beroende på vem man frågar. Själv föredrar jag alltså att börja med ett tomt dokument och utifrån förra versionens pappersutskrift skriva in alltsammans igen. På manuset finns enstaka kommentarer från en av testläsarna, dessutom har jag samma version i datorn med en av lektörernas kommentarer i texten.

Medan jag skriver formulerar jag om, stryker och lägger till. Det är helt underbart att äntligen få sitta ner i lugn och ro och ägna mig åt det jag tycker är så himla kul. Enda problemet är att bildskärmen till min stationära dator har lagt av. Jag lämnade den på lagning i torsdags men räknar med att det kommer att ta åtskilliga veckor innan jag har den hemma igen.

Skrivbordet är visserligen inte tomt, men det viktigaste fattas: en skärm!

I stället för att sitta på en ordentlig stol vid ett skrivbord blir min arbetsplats nu i soffan, med den bärbara datorn i knäet och fötterna på en fotpall. Manuset har jag lutat mot en kudde och i stället för att kunna ha två dokument bredvid varandra på skärmen får jag nöja mig med att ha dem under varandra.

Viktigast är i alla fall att jag är igång. Äntligen.

BTJ och urvalsprocessen

När biblioteken bestämmer vilka böcker som ska köpas in sker det ofta med hjälp av ett inköpshäfte och en lista som Bibliotekstjänst (BTJ) skickar ut ungefär varannan vecka. I häftet står kortfattade lektörsomdömen som är till hjälp i urvalet. Självklart finns det böcker som inte behöver någon närmare presentation i  häftet, de förväntade storsäljarna exempelvis, som det bildas oändliga låneköer till.

Men för de mer okända författarna som ofta kommer ut på mindre förlag, är det viktigt att komma med i BTJ:s lista, helst med ett positivt omdöme som kan locka inköparna på landets bibliotek. Biblioteken är ofta den största kunden hos småförlagen, inte minst hos egenutgivare, därför är BTJ en verklig maktfaktor.

När jag gav ut min första bok på eget förlag, Snökupan, för drygt ett år sedan, skickade jag den till BTJ cirka två månader före officiellt släppdatum, 1 juni. Den kom med i listan som gick ut i mitten av juni så där kände jag mig framgångsrik och lyckad.

Ännu mer lyckad kände jag mig under de fem veckor samma sommar som det kom in beställningar varje dag. Sedan tvärdog det. Men det var kul så länge det varade.

I våras kom pocketutgåvorna av Kråkprinsessan och Glömskelunden, som tidigare givits ut av Ord & Visor förlag. Jättesmidigt, tänkte jag, att det redan finns lektörsomdömen på dessa och sände iväg böckerna i god tid för att de skulle kunna komma med i listan lagom till utgivningsdatum. Men det var bara den ena som dök upp i någon beställningslista. Den andra hade sålt för dåligt i originalutgåvan och ratades därmed.

Ännu en lärdom att lägga till övriga i den här branschen. Man måste sälja mycket för att kunna sälja mer. Ganska logiskt men samtidigt lite av moment 22.

Min senaste bok, Cayenne – kryddpojken med bett, kom ut 15 september. Men jag hade den i min hand redan före midsommar. Blixtsnabbt norpade jag två böcker ur första kartongen och skickade till BTJ. Mycket belåten med att vara ute i så god tid.

Fast nu är det snart mitt i oktober och det har fortfarande inte kommit något lektörsutlåtande av boken, så i eftermiddags ringde jag till BTJ.

Det visar sig att den inte skickats till någon lektör. Jag väntar på telefonbesked om varför. Mina tidigare böcker har fått bedömningar,  kåserisamlingar av andra författare har fått bedömningar, så jag utgår från att det hela är  ett missförstånd.

Men säker kan jag inte vara. En kollega ringde till BTJ angående sin senaste bok och fick besked att de kastat de två recensionsexemplar hon skickat och att den inte skulle recenseras eftersom de ansåg att hennes tidigare bok inte höll måttet . Men kollegan är envis och gav sig inte. Hon skickade en ny bok och fick till slut en bedömning av sin bok. En positiv sådan.

Jag tänker inte heller ge mig, om det nu visar sig att det gjorts en urvalsprocess där min Cayennebok gått bort.

 

 

Stephen Booth: Död och begraven – recension

Stephen Booth: Död och begraven Översättning: Carla Wiberg (Minotaur).
Tidigare publicerad i Hallandsposten och Hallands Nyheter

Hedlandskapet i Peak District står i brand och kampen mot elden är ursinnig och nästan omöjlig att vinna. En övergiven pub står farligt nära och riskerar att bli lågornas rov. Aidan Merritt trotsar röken och elden och beger sig till puben, men han hinner inte ens börja leta efter det han kommit dit för innan han blir ihjälslagen.

Ungefär samtidigt hittas jackor och andra tillhörigheter nergrävda i torven en bit därifrån. Två och ett halvt år tidigare försvann två turister spårlöst i trakten, kanske kan fyndet äntligen ge en ledtråd till vad som hände paret. Försvann de frivilligt eller blev de mördade? Varför hittades i så fall aldrig några kroppar?

Diane Fry, som numera lämnat E-distriktet och fått en tjänst vid specialenheten för grova brott, tvingas än en gång återvända till Edendale och tampas med trätobrodern Ben Cooper. Hon gör det motvilligt och med sedvanlig brist på charm och medkänsla. Hon och Ben brukar kunna samarbeta men den här gången är det gott om grus i maskineriet.

Samtidigt planerar Ben och fästmön Liz sitt bröllop, Ben mer tankspritt än Liz. Gång på gång talar han om för sig själv att han vore förlorad utan henne, att livet med henne är det enda han önskar, men i läsarens öron skorrar hans bedyrande en aning falskt. Jag har alltid velat ta tag i Ben Cooper och skaka honom hårt, men efter att ha läst den nya romanen, Död och begraven, vet jag inte längre om jag vågar.

Diane Fry, å sin sida, har jag sällan varit så irriterad på som den här gången. Stephen Booth har aldrig varit ute efter att skapa endimensionella och genomtrevliga karaktärer, men ibland kunde jag önska att han var något mer generös med ledtrådarna till deras liv.

Mordgåtan är i vanlig ordning omsorgsfullt paketerad men det är, som alltid, karaktärernas liv som är mest intressant. Och precis som brukligt lämnar Stephen Booth läsaren i sticket i slutet, jag kommer på mig själv med att bräcka upp insidan av den bakre pärmen för att få veta mer.