Louise Penny Nådastöt – recension

Nådastöt är Louise Pennys andra deckare i serien om kommissarie Gamache. Båda denna och hennes första bok, Mörkt motiv, utspelar sig i den fiktiva lilla orten Three Pines i Kanada. Det är en vacker by med en samling intressanta invånare. Dessvärre drabbas de då och då av mord. I första boken var det en älskad byinvånare som blev mördad, men i Nådastöt anser alla att CC de Poitiers får vad hon förtjänar.

Redan i bokens första mening får läsaren besked om att det är hon som är offret. Sedan får vi veta att CC är ett hår av hin, en egoistisk skata utan ett enda försonande drag. Skildringen av CC är skrämmande platt och får mig att misströsta om resten av boken.

Därnäst följer en närmast osannolik idyll, då vi får ta del av julförberedelserna bland byinvånarna i Three Pines. Vid det laget är jag redo att ge upp. Men det tar sig vid den traditionella curlingmatchen ett par dagar efter julhelgen, när döden slår till mot CC och idyllen.

Kommissarie Armand Gamache återvänder med glädje till byn, där han vid det förra mordet skaffade sig en rad goda vänner. Han tar in på byns pensionat tillsammans med sina närmaste medarbetare (samt en ovälkommen assistent, grovt tillyxad, som alla trodde var ute ur matchen efter förra boken).

Genom att lyssna mer än förhöra bildar sig Gamache en uppfattning om vilka hemligheter som döljer sig bland byns invånare. Ändå är han nära att ta miste, när sanningen så småningom rullas upp.

Louise Pennys romaner har jämförts med Agatha Christies och PD James, en jämförelse jag bara delvis håller med om (PD James är mycket bättre). Precis som i de flesta andra deckare i den här skolan, där frånvaron av action är det mest framträdande draget, är det karaktärerna som är intressantast. Trots den tveksamma inledningen är det synnerligen trivsam läsning och jag återser gärna Gamache och invånarna i Three Pine igen, men det bekymrar mig att någon måste mördas. Byn är liten och två mord är illa nog, ett tredje är mer än byn kan tåla. Så det vore nog hälsosammare att förlägga nästa intrig till grannbyn eller någon av de större städerna. Kopplingen till Three Pine går säkert att finna på ett annat sätt.

 

Ljusslingor och granris

Nu har ljusslingorna kommit upp i trädgården och i paviljongen. Dessvärre dör några ljuspunkter varje år. I kaprifolbusken lyser alla fint, men paviljongen som brukar få en dubbel ljuskrans har en tunn krans i år eftersom hälften av ljusen inte lyser.

Granris har det blivit i krukor och urnor, och två ömtåliga växter har fått frigolit under fötterna och bubbelplast som kappa. Det lär bli vinter endera dagen och i år tänker jag vara beredd.

Vinterdäcken på bilen åker på i slutet av veckan. Kung Bore, jag är beredd!

I mörkaste november …

… börjar oliverna mogna i växthuset. En och annan solig dag har kunnat anas, och det behövs inte mer för att höja temperaturen i både växthus och växthusinnehavare.

Skrivet om Cayenne – kryddpojken med bett

Bloggen bokcirkel.se skriver fint om Cayenne – kryddpojken med bett.

”Cayenne – kryddpojken med bett är en mycket trevlig julklapp och också prissatt för att fungera som en gå-bort-present. Det fick jag veta när jag intervjuade Annika under Bokmässan i Göteborg i september.

Istället för en blomma eller en flaska vin passar den här charmiga boken utmärkt.”

Läs hela recensionen här

Robert Goddard – Tills sanningen segrar (Recension)

Robert Goddard: Tills sanningen segrar Översättning: Gabriel Setterborg (Ekholm & Tegebjer
Recensionen även publicerad i Hallandsposten och Hallands Nyheter.

Strax innan Jonathan Kellaway går i pension vid nyligen fyllda sextio får han ett sista uppdrag från sin arbetsgivare i Intercontinental Kaolins. Företagets grundare och förre ordförande, Greville Lashley, vill att han ska leta upp några företagshandlingar som varit spårlöst försvunna från arkivet i årtionden. Det är dags att skriva företagets historia och Greville Lashley vill absolut ha fram de försvunna handlingarna för att kunna göra historien komplett.

Kellaway, som ser det hela som ett inte helt okomplicerat rutinuppdrag, återvänder halvt motvilligt till St Austell i Cornwall, där han en gång i tiden inledde sin karriär i företaget. Då handlade det om några månader före fortsatta studier i London, nu räknas han som en av företagets trotjänare och Lashleys främste problemlösare.

Att hitta de försvunna handlingarna visar sig vara svårare än väntat. Och egentligen bara en förevändning för att gräva sig djupare ner i minnena av vad som hände den där sommaren 1969, då Kellaway först kom i kontakt med klanen runt Greville Lashley, och drogs in i en räcka händelser som aldrig helt fick sin förklaring eller upplösning.

Robert Goddards nya thriller, Tills sanningen segrar, har en intrikat uppbyggd intrig där jag nästan fysiskt kan känna hur jag lyfter lager efter lager av gamla dammiga minnesark för att borra mig ner till kärnan och få reda på sanningen.

Berättelsen rör sig på olika tidsplan och mysterierna och familjehemligheterna tätnar i takt med att personerna mejslas fram och får liv. Robert Goddard har alltid varit skicklig på att vända och vrida på problemen, öppna och stänga dörrar och lura läsaren fullkomligt.

Men till slut segrar sanningen och allt framstår i klart dagsljus.

 

Det här med fakturor

När jag var drygt tjugo köpte jag hus första gången, tillsammans med en kille. Av olika skäl blev jag den som tog hand om den gemensamma ekonomin (och dessutom fick stå för räkningarna under en period). Jag var stenhård. Om ett företag missat att skicka en faktura var jag på dem som en hök. Varför har jag inte fått någon räkning, jag brukar få den då och då?

Jag inser att man är bra rabiat om man gör på det viset. Men jag visste ju att räkningarna skulle komma, och jag ville bli av med dem – betala och gå vidare. Tills nästa räkning kom.

Sedan dess har jag upptäckt att det faktiskt är lättare att ta emot en räkning än att själv skriva en. Jag tycker verkligen att det är vanvettigt trist att skriva faktura, trots att jag själv har gott av det i slutänden.

Och nu sitter jag här igen och ber folk skicka faktura. Den här gången i föreningen Egenutgivarna, där alla ännu inte skickat faktura på sålda böcker under Bokmässan. Jag har räknat ut hur mycket var och en ska ha, så det är bara att skriva fakturan och skicka.

Men jag är uppenbarligen inte ensam om min ovilja att få det gjort. Däremot är jag uppenbarligen gjord för att efterlysa fakturor. Kan det möjligen vara en lönsam affärsidé?

Svensk mästare i antal NEJ TACK!

Jag är inofficiell svensk mästare i antal refuseringar. Fick den första när jag var fjorton och den sista (nu ger jag som bekant ut på eget förlag) när jag var över femtio. Kolla in vad jag skriver jag om ämnet på Egenutgivarnas sajt.

Våren är här!

I både  hjärta och sinne (och dessutom utanför rutan) är det höst, men hos förlagen nalkas våren. Det märks inte minst nu när bokkatalogerna dimper ner i brevlådan. Vinter och vår, rubricerar visserligen Bonnier Pocket och Månpocket sin gemensamma katalog, men både Norstedts och Forum tänker förbi vintermånaderna.

Det gör jag också, för till våren väntar en del godbitar. Inte minst Elly Griffiths, som i maj kommer ut med sin femte bok om arkeologen Ruth Galloway. En orolig grav, heter den nya romanen i en ovanligt trivsam brittisk deckarserie.

Hennes brittiske kollega Reginald Hill dog i januari i år, men kommer ändå med en roman i april. Nej, det är inte en oavslutad som ges ut postumt, det är romanen De dödas samtal, som han skrev redan 2001. Minotaur, Reginald Hills svenska förlag, har under årens lopp givit ut både nya och lite äldre titlar. Och eftersom Hill var en synnerligen produktiv författare finns det säkert många titlar kvar att ge ut.

En bok som jag hoppar över är amerikanske John Verdons Blunda hårt. En sofistikerad mordgåta, påstår förlaget, men det räcker att läsa presentationstexten för att få mig att backa. Ett påkostat utomhusbröllop får ett makabert slut. Mitt under festen hittas den unga bruden halshuggen … Det hela utvecklar sig till en historia med flera sadistiska brott och en katt-och-råtta-lek med en galen mördare. Invändningen är given: har vi inte sett och läst nog om galna mördare? Behöver vi fler sadistiska brott?

En helt annan reflektion jag gör när jag bläddrar igenom katalogerna är att det fortsätter att komma ut massor av kokböcker. Vem behöver egentligen kokböcker när internet är fullt av recept?

Uppenbarligen väldigt många, eftersom marknaden fortfarande inte känner av någon avmattning. Jag har själv flera kokböcker hemma. Men jag öppnar dem nästan aldrig.