Försök till baksidestext

omslagJag satt i går och försökte pressa ur mig en baksidestext. Boken ska snart vara klar och det måste stå något på baksidan. Så här ser det ut för tillfället. Vad tror ni? Blir ni avskräckta och väljer en annan bok?

Jag hoppas att det i alla fall är något att bygga vidare på.

Astrid Levin ligger död i sin lägenhet i fem veckor utan att någon saknar henne.
Boel Lindqvist, kommunens boutredare, grips av hennes öde. I sökandet efter uppgifter om anhöriga finner hon brev och foton som antyder att Astrid levt i Penzance i Cornwall för trettio år sedan.
Boel, som är uttråkad i sitt äktenskap och längtar bort, bestämmer sig för att åka till Penzance, under förevändning att hon ska försöka hitta någon som kände Astrid.
I själva verket behöver hon tänka. Var livet inte mer än så här? Är det verkligen slut nu, vid dryga femtio? Om inte, vad är det egentligen hon vill?

Mellan raderna är den fjärde och avslutande delen i en löst sammansatt serie. De tidigare delarna består av Kråkprinsessan, Glömskelunden och Snökupan. I Mellan raderna återkommer samtliga personer som varit med i de tidigare romanerna och en del lösa trådar plockas upp och knyts samman.

Annonser

Med rösten som ett verktyg

Nu har jag läst igenom mitt manus högt, och jag är redo för nästa steg i processen, det vill säga inlagan. Först ska jag göra en mall, eller granska de jag redan har för att se om det är någon av dem som jag kan återanvända.

Jag har undrat lite över att jag känt mig trött och sliten i halsen de senaste dagarna, men nu inser jag att det naturligtvis har med läsandet att göra. Det är ansträngande att läsa högt. Jag är imponerad både av alla föräldrar som läser kapitelböcker högt för sina barn, och av skådespelare som läser in ljudböcker. Där håller det inte att ha en röst som blir trött efter några kapitel. Men de är förstås skolade, rösten är deras verktyg.

Jag trodde att det skulle gå snabbare att läsa, det brukar göra det. Men den här gången fanns mycket att ändra och det krävs koncentration rakt igenom så att inte tankarna fladdrar iväg åt andra håll och läsandet bara blir ett meningslöst rabblande.

Nu hoppas jag kunna vara riktigt effektiv och göra klart inlagan på några få dagar så att jag direkt efter nyår kan beställa provtryck.

Ännu har jag inte tagit itu med baksidestexten. Att spara det värsta till sist – hur smart är det? Kanske låter jag bli att skriva något. Ger bara en brutal uppmaning: LÄS!

En del författare säger att de inte har en aning om vad deras roman handlar om förrän de läst de första recensionerna. Jag vet vad min handlar om, men hur ska jag kunna sammanfatta det på ett lockande sätt?

Recension: Andrea Camilleri – Utflykten till Tindari

montalbanoAndrea Camilleri: Utflykten till Tindari Översättning: Barbro Andersson (Modernista)

Om somrarna brukar SVT visa några avsnitt om den sicilianske kommissarien Salvo Montalbano och varje gång blir jag lika avundsjuk på hur han bor. I ett hus med en veranda som vetter mot havet, bara några steg från vattnet. Så kanske man kan ha det i Sicilien, åtminstone om man är en påhittad figur i en italiensk deckare.

Två böcker om Montalbano har jag hittills läst. Den senaste, Utflykten till Tindari, kom ut tidigare i år på Modernista, som publicerat fyra andra böcker i samma serie. För den som gillar italiensk mat, kultur, hav och väder, och inte är road av detaljerade skildringar av mord och obduktioner, är Andrea Camilleris böcker ett alternativ.

Eftersom jag först stiftade bekantskap med Montalbano i teve, har jag inte behövt göra mig egna bilder av hur kommissarien och hans medarbetare ser ut. I det här fallet är det praktiskt, men det hade kanske varit svårare om jag först läst böckerna.

Utflykten till Tindari börjar lite trögt. Montalbano får ungefär samtidigt veta att en ung man mördats och ett äldre par försvunnit, från samma hyreshus. Det äldre paret är märkligt anonymt och har inte umgåtts med någon, eller ens hälsat på grannarna. Den unge mannen är mest känd för sina högljudda kärleksstunder med ständigt nya kvinnor.

Som så ofta och oundvikligen i italienska deckare finns maffian ständigt närvarande. Har de ett finger med i spelet även här?

Efter ett tag tar sig berättelsen och jag får några timmars trevlig läsning. Stundtals är det riktigt roligt, som i en scen där kommissarien ska försöka ta sig in i ett hus, och upptäcker att det inte går att skjuta sönder dörren, inte heller dyrka upp låsen eller kasta sig mot den utan att bli rejält skadad. Medan han sliter blir han allt svettigare och plockar av sig plagg efter plagg tills han står i enbart kalsongerna. Det är inte många deckarhjältar som skulle bjudit på den typen av stripp.

God jul!

CIMG0182God jul och gott nytt år!

I väntan på tomten bakar jag saffransbiscotti och fortsätter högläsning av mitt manus. Jag hoppas bli klar med de sista sidorna i morgon. Sedan blir det ett par dagars ledighet då jag grottar ner mig i julklappsboken (PD James När döden kom till Pemberley) och lite julgodis (tyvärr en lågbudgetvariant eftersom min hovleverantör av godis hade stängt över jul). Snart är jag i mål med Mellan raderna. Mer än så varken kan eller vill jag begära. Jag kommer att sakna att vistas i min romankaraktär Boels närhet. Hon är nog den enda av mina huvudpersoner som jag verkligen tyckt om. De andra har jag mer varit fascinerade av.

Snart kommer snön, sägs det. En vit jul även i södra delarna av landet? Så vackert inbäddad av snö som min paviljong var för ett par år sedan vågar jag i alla fall inte hoppas på.

 

 

 

 

 

 

 

Åh, så fin bomull …

I går fick vi årets TT-godis till redaktionen. TT-godis är en kär tradition sedan många år. Nyhetsbyrån Tidningarnas Telegrambyrå, TT, skickar varje jul ut en korg godis till alla landets redaktioner som tack för gott samarbete, och det visar sig finnas många gottegrisar bland de redaktionella medarbetarna.

Vanligtvis kommer, som sagt, godiset i en korg. Men i år fick vi en låda godis. En trälåda.

ttgodisAlltså, det är något mellan mig och trälådor. På hemmaplan omger jag mig med såväl gamla ägglådor (alltså sådana man som leverantör förpackade äggfacken i), lådor som innehållit såpa, margarinlådor, sockerlådor och en lång rad mindre lådor. De flesta har jag köpt på loppisar på den tiden det ännu inte var trendigt med gamla trälådor.

Jag har även en fin samling plåtlådor, inköpta för nästan ingenting. Kanske borde jag bli trendspanare i mitt nästa liv. Om det inte vore för att jag avskyr trender, avskyr när alla följer gåsmor och gör likadant.

lådaNär jag fick syn på TT-lådan var jag först i kön att överta den, och hela kvällen bevakade jag den så att ingen annan skulle ta den. Innehållet var jag mer kallsinnig till. Visst åt jag några karameller, men tröttnade ganska snart.

Jag känner mig som de barn som får fina presenter, förpackade i små askar med bomull. Åh, så fin bomull …

Jag tror att jag ska ha växter i min fina trälåda. Den ska i alla fall få bo i växthuset, mitt favoritrum i hemmet.

Högläsning

Oj, vad jag trodde att jag var klar med redigeringen av mitt manus. Jag skulle bara läsa igenom det högt för mig själv, kanske böja ett och annat kommatecken och smussla undan ett överflödigt ord här och var.

Men oj, så fel jag hade! Jag läser och petar, går tillbaka, läser igen. Det går framåt, men mycket långsammare än jag trodde.

Är det bra eller dåligt? Jag tycker att det är mycket bra. Tänk om jag hade hittat alla de här klumpigheterna i den färdiga boken! Och tänk om jag inte hade hittat dem alls (medan alla andra hade gjort det).

Min mormor sade alltid att ingen kan se hur länge man hållit på när man stickat en tröja men alla kan se hur väl det är gjort.

Samma sak gäller för redigering av romaner.

Som barndomens glitterbokmärken

CIMG0061I går kväll gnistrade snön som om någon spritt ut glitterpulver. Det påminde mig om barndomens bokmärken, där de allra finaste hade glitter.

Jag undrar om det är därför jag tycker så mycket om kläder med glittereffekter i. För att det bor en liten prinsess-wannabee i mig. Eller för att jag tycker att livet behöver glitterbeströs ibland. Precis som snön, så  här i midvintertider.

Jag får väl tillägga att ljusen till vänster är helt vanliga LED-ljus. Inget magiskt med dem, alltså.

Slutet nått – allting gott

Långt innan jag visste vad Mellan raderna skulle handla om visste jag hur den skulle sluta. Så är det verkligen inte alltid. När jag äntligen hittade rätt version av Kråkprinsessan var det tack vare de första meningarna. Däremot visste jag inte mycket om slutet. Glömskelunden bytte slut efter att tjejen som gjorde omslagsbilden till den inbundna upplagan tyckte att det första slutet var tråkigt.

Det finns alltid något som är själva nyckeln. Kanske inte alltid till själva berättelsen, men till hur den ska skrivas. Innan jag började skriva Snökupan hade jag en inre bild av en liftande tjej, och det var utifrån den jag så småningom fick resten av berättelsen.

Jag är glad att den allra sista meningen i Mellan raderna passar ihop med resten av berättelsen. Annars hade det blivit en helt annan bok. Och nu återstår bara finjusteringarna, som jag ska göra medan jag läser manuset högt för mig själv.

 

Romanens baksida

bild(1)Jag har bara några få sidor kvar att redigera i manuset till min nästa roman, Mellan raderna. Å andra sidan kommer de här sista sidorna att ta lite tid eftersom det krävs en del fördjupning. Jag var inte riktigt färdigtänkt angående slutet när jag lät det gå till testläsare och lektörer, och de flesta var överens om att det behövdes lite mer.

På bilden syns tre versioner av manuset. Till vänster på bildskärmen är det aktuella, det som jag skriver in. Till höger är förra versionen, som jag lämnade till lektör och fick kommentarer på. Det har jag till hands för att kolla om det är något jag behöver ändra. Och nedanför skärmen har jag det pappersmanus som testläsarna fick och som jag utgår från när jag skriver in på nytt. Den här metoden är perfekt för mig, och även om den är ganska tidsödande finner jag ingen anledning att ändra mitt arbetssätt.

Efter redigeringen ska jag börja titta på det värsta av allt: baksidestexten. Det är lika svårt som viktigt att få till en bra baksidestext, och jag har inte ens börjat fila på en. Ska jag ha med ett stycke ur boken? Ska jag vara luddig, eller väldigt tydlig? Långrandig eller kortfattad?

Det är mycket att ta ställning till, och därefter ska allt formuleras på ett sätt som tilltalar de läsare som ser omslaget och blir nyfikna, vänder och läser på baksidan. I tider som dessa, när många köper sina böcker på nätet, hamnar baksidestexten som beskrivande text bredvid omslagsbilden i stället. Men den är fortfarande lika viktig.

Jag tror att jag stannar i redigeringen ett tag till. Det känns både roligare och tryggare.

Inte utan min pannlampa

pannlampaDet blir ruggigt mörkt när man har fler träd än hus som grannar. Lite bättre är det nu när snön lyser upp, men på kvällarna är det ändå nödvändigt att ha pannlampa när jag går till vedboden för att hämta in bränsle till kaminen.

Jag har även använt pannlampan mitt i sommaren. Det var för några år sedan, när jag kom från Cornwall sent på kvällen. Jag var så nyfiken på hur det såg ut i trädgården efter min tio dagar långa frånvaro att jag gick ut och spanade i skenet från pannlampan. Det har jag låtit en av mina romanfigurer i nästa bok, Mellan raderna, göra. Fast till skillnad från honom väntade jag till nästa dag innan jag gav mig på det tjugo centimeter höga gräset.

Just nu behöver jag inte bekymra mig om högt gräs. Jag tänder pannlampan och går för att hämta lite ved. Sedan tänder jag i kaminen, värmer lite glögg och mår hur fint som helst, efter ett gott dagsverke. Jag har skrivit kåseriet som ska in i tidningen på måndag, jag har närmat mig slutet i redigeringen av romanen och varit på Posten med ett paket böcker till Adlibris.