Fred Vargas Okänd kontinent – recension

okänd kontinent

Fred Vargas: Okänd kontinent Översättning: Cecilia Franklin (Sekwa). Även publicerad i Hallandsposten och Hallands Nyheter.

Kommissarie Adamsberg och hans kollega Danglard är i London på konferens, och slår en kväll följe med en brittisk kollega. De träffar en överförfriskad lord som berättar om ett makabert fynd vid barockkyrkogården Highgate. Trots att poliserna misstänker att lorden bara svamlar åker de till kyrkogården och tvingas ge honom rätt. Utanför grinden står nio skor uppradade – med fötterna kvar.

Adamsberg är tacksam över att fyndet gjorts på engelsk mark, och åker nöjd tillbaka hem till Paris, men där får han snart ett ännu värre fall på halsen. En man påträffas fullständigt sönderhackad i sin lägenhet, och spåren leder vidare mot en gammal legend om vampyrer och vampyrjägare. Och till skorna vid Highgate.

Okänd kontinent är fjärde boken på svenska i Fred Vargas serie om den promenerande excentriske kommissarien Jean-Baptiste Adamsberg. Sedan i somras är det förlaget Sekwa som har hand om utgivningen och tidigare i år kom en reviderad pocketutgåva av Budbäraren, tidigare utgiven på Wahlström & Widstrand. De två återstående böckerna Mannen som vände insidan ut och I de eviga skogarna, kommer ut i pocket nästa år. Och efter det hoppas jag på fler böcker, för Adamsberg är en favorit. Det är roligt att läsa något annat än brittiskt och amerikanskt, och Fred Vargas, som är historiker och arkeolog förutom författare, har alltid intressanta infallsvinklar och saker att lära ut.

Dessutom är persongalleriet bland det mest spännande i genren just nu. I synnerhet är jag förtjust i amasonen Retancourt, som i en tidigare bok ”räddade” Adamsberg genom att gömma honom på ryggen, inuti en badrock. Utan denna kvinna skulle Adamsberg stå sig slätt.

Själv står jag mig slätt utan Adamsberg.

Sju års olycka

CIMG0058I natt, precis på gränsen till sömnlandet, blev jag medveten om ett ljud. Det lät som om någonting föll ner, alternativt rycktes loss. Jag låg kvar i sängen och lokaliserade ljudet till någonstans inomhus. Nå, då är det i alla fall ingen som försöker bryta sig in eller plocka med sig delar av huset, tänkte jag och somnade.

I morse upptäckte jag att dörren till sovrummet var stängd. Vafalls? Så får det inte gå till. Då kan inte Cayenne smyga in på natten, sitta en stund i fönstret och snusa in nattluften från den öppna glipan, och sedan möjligen lägga sig jämte mig (om jag ligger på rätt håll och inte luktar illa ur munnen).

Jag försökte öppna dörren. Det gick väldigt trögt eftersom någonting tryckte på från utsidan. Till slut lyckades jag lirka mig ut. Den stora spegeln som hänger mitt emot sovrumsdörren hade fallit ner och ställt sig mot dörren.

Oj, tänkte jag. Nu får jag sopa spegelskärvor hela morgonen och sedan räkna med sju års olycka, som alltid när speglar går sönder. Väldigt lämpligt, med tanke på att jag ska sluta min anställning på HP i vinter och stå på egna ben. Taskig ekonomi, uttråkning, elände och jämmer. Jag övervägde faktiskt att gå tillbaka till sängen och dra täcket över huvudet.

Men under över alla under. Spegeln höll! Det enda klena i den konstruktionen var snöret på baksidan, som till slut fått nog och brustit. I fallet åkte en emaljerad vattenkanna med, så i stället för att sopa spegelskärvor fick jag torka golvet.

Blir det sju års lycka nu?

Northug är en norsk tomte

CIMG0057Varje år, lagom till första advent, kommer mina norska tomtar fram. De har legat invirade i silkepapper hela året, men nu får de breda ut sig. I år sitter de bland kottar och stenar i ett glasfat.

Jag minns fortfarande när jag fick ögonen på dem allra första gången. Jag hade precis flyttat in i en stor fin lägenhet, med kakelugn och högt i tak, och jag tänkte inte spara på krutet när det gällde julpynt. Till första advent hade jag fyllt varje fönster, fem stycken, i vardagsrummet, med röda julstjärnor. Sedan packade jag min resväska för att åka till Kalmar på kurs en vecka.

När jag gick genom stan, på väg till järnvägsstationen, fick jag syn på den första tomten. Jag tvärstannade. Han satt i ett fönster och flinade åt mig. Jag klev in i butiken, med resväska och allt, och bad att få honom undanlagd tills jag kom tillbaka från kursen.

Sedan hittade jag två tomtar till ur samma släkt. De kommer från Norge, berättade tjejen som hade butiken. När jag kom tillbaka till min lägenhet hade alla mina julstjärnor torkat och dött, och det var svinkallt i lägenheten eftersom en säkring till värmesystemet hade gått sönder. Jag fick tillbringa kvällen på närmaste pub, där jag nästan kröp in i den öppna spisen för att få all värme jag kunde få. Kakelugnen i lägenheten hade jag inte mycket glädje av eftersom den var igensatt och omöjlig att elda i.

Men tomtarna både värmde och gladde, och snart var värmen tillbaka i lägenheten, julstjärnorna kastade och nya inhandlade.

Varje år sedan dess har mina norska tomtar fått ta plats i mitt hem och sprida glädje. Men i år upptäckte jag plötsligt det förskräckliga: är de inte väldigt lika retstickan Petter Northug? Och vill jag i så fall ha dem hos mig?

Aldrig får man vara riktigt glad.