Ett par dagar med plusgrader och snön smälter undan. Det är visserligen blankis på vägarna men medelst hasning kunde jag ta mig till en skogsstig och följa den hela vägen till affären. Stillhet, några plusgrader – det känns som om våren vill in på arenan. Ibland behövs inte så mycket för att jag ska få tillbaka energin!
Jag lovade att hojta till när min nya e-bok fanns ute på marknaden. Nu gör den det. Stendöd i Prag och lite till är titeln på novellsamlingen och den går att låna på alla bibliotek som är anslutna till Elib, samt köpa bland annat här.
Så här står det i presentationen:
Karin sträcker sig efter Görans hand, men den är redan upptagen. Av Karins bästa vän Lena, som tvingat sig med på deras resa till Prag. Karin blir både svartsjuk och förnärmad. Hon bestämmer sig för att ge Lena en läxa så att hon håller sig borta från andras män.
Mammas moster Carla är på väg att förstöra Antons tolvårsdag rejält, bara genom att finnas till. Även här smids planer på hämnd. Genom att behärska internet kan han hitta recept på det mesta för att skrämma tanten på flykten.
Jag har alltid avskytt min namne, Annika Bengtzon. När hon tar över mitt liv och manövrerar ut mig från mitt jobb, bestämmer jag mig för att ta tillbaka det. Ett inbrott i förlagshuset, lite fix och trix med manuset till nästa deckare – så ska hon få se på annat!
Perfekt är att sitta med datorn i knäet i soffan framför teven och slötitta på Stjärnorna på slottet. Efter att jag gjort klart omslaget till andra novellsamlingen redigerade jag novellerna och gjorde klart novellsamlingen.
Sedan kunde jag inte låta bli att fundera över hur omslaget till nästa samling ska se ut. Även här blir det tre noveller varav titelnovellen heter Midsommarnattsdrömmen.
Med lite fix och trix så blev det så här:
Men nu får det vara nog för ett tag!
För några veckor sedan gav jag (Grim förlag) ut en novellsamling bestående av tre noveller, som e-bok. Nu är det snart dags för nästa. Den kommer att heta Stendöd i Prag och lite till. Det där ”lite till” är de två noveller som flankerar Stendöd i Prag. Jag skrev novellen till en sommarkurs i Fridhems folkhögskola för en del år sedan. De andra två novellerna är beställningsjobb.
Jag har skrivit noveller sedan jag var tretton år. Under några år var jag flitigt förekommande i en tjejtidning, där jag skrev noveller som man normalt inte förknippar med tjejtidningar. Ämnena var allvarligare men uppenbarligen uppskattade eftersom alla noveller jag skickade till tidningen blev publicerade. Till slut kom även ett reportage om mig, eftersom läsarna börjat misstänka att jag inte fanns utan var en produkt av redaktionen. Att jag skrev under pseudonym kan ha hjälpt till att sprida ryktet om mig som en ”tidningsanka”.
Noveller passar synnerligen väl i eboksformat, så jag kanske får vässa pennan och börja skriva igen, när de jag har i lager är slut. Fast jag måste vara ärlig och säga att romanformen är intressantare.
Jag hojtar till när novellsamlingen finns tillgänglig i nätbutiker och bibliotek!
Ljusslingan i växthuset hade slocknat när jag kom hem från jobbet. Så hade även belysningen i halva huset. Jag kastade jackan på golvet och körde in huvudet i proppskåpet. Tände en ficklampa. Kollade jordfelsbrytaren, tittade på säkringarna. Sedan kom jag på att det var en av huvudsäkringarna som gått sin väg. Det händer så sällan att jag glömmer mellan varven. Jag är lite imponerad av att jag faktiskt hade proppar hemma.
Det varde ljus igen och jag gick direkt ut i växthuset och spanade på termometern.
En plusgrad. En ynka plusgrad. Men trots allt – inte en enda minusgrad. Nu går fläkten och senast jag kollade hade temperaturen stigit en grad och jag har tänt stearinljus som ska hjälpa till att få citrusträden på gott humör igen.
Jag tycker att vi bestämmer att det får vara slut med kylan nu. Vårvindar friska, leka och viska …
När jag en dag för ett par år sedan bestämde mig för att jag ville ha ett växthus var det redan från början givet att det skulle hållas frostfritt över vintern, för att kunna härbärgera mina Medelhavsväxter. De hade fört en synnerligen tynande tillvaro i förrådet, som visserligen hade fönster men långt ifrån tillräckligt med ljus.
Således blev det isolering i bottenplattan med tjocka lager frigolit och så här mitt under andra vintern kan jag konstatera att det fungerar. Förra året gick en säkring under en svinkall natt i början av februari, och då blev det direkt tio grader kallt i växthuset. Men i år har det varit några grader över noll hela tiden och det finns hopp om att både citron och lime överlever.
Men ack och oj vad fläkten får jobba. Elräkningen var flera hundra kronor högre i december än vad den brukar vara.
Enstaka dagar, när solen visar sig, blir det nästan tjugo grader varmt i växthuset. Men än är det inte riktigt läge att sitta där och läsa med tekoppen inom bekvämt avstånd. Enligt prognosen ska kylan fortsätta i minst en vecka till.
Så länge värmefläkten inte strejkar får jag vara tacksam. Det hade blivit betydligt billigare att köpa citroner och limefrukter än att odla själv. Men inte lika roligt.
I dag var jag, tillsammans med en massa andra ordmänniskor, på ett spännande möte med Region Halland. Vi var inbjudna för att diskutera hur litteraturens ställning kan förbättras i Halland. Snart ska en reviderad kulturplan tas fram och i den ska litteraturen få en given plats. Under några timmar fick kreativiteten fritt spelrum och vi kom fram till många intressanta idéer för att sprida ordet. Hoppas att några av idéerna även kommer att förverkligas.
När jag nu är klar med alla de projekt jag sjösatt de senaste två åren har jag tänkt mig ett år av (magiskt) tänkande. Jag vet inte om det blir fler romaner, sådant kan man aldrig veta, men jag hoppas förstås. En synnerligen vag idé finns och en lika vag plan att kunna börja skriva om ett år.
Tills dess ska jag samla pusselbitar. Och tänka. Det är i skarven, när allt är möjligt och ingenting är tvång, som inspirationen sticker upp. Jag tycker om alla faser i den process en roman är, från ögonblicket då jag får den allra första idén tills stunden då jag fått bekräftelse från tryckeriet på att de tagit emot mitt material och inom ett par veckor ska förvandla det till böcker.
Men kanske är det den fas som nu ligger framför mig som jag ändå är allra mest förtjust i. Just nu känns det så.
Medan jag tänker och iakttar min omgivning på jakt efter pusselbitar ska jag, när den tiden är, odla min trädgård, och njuta av livet.
En och annan e-bok blir det naturligtvis också, så jag måste snart beställa nya ISBN-nummer från KB. Jag som skämdes när jag drämde till med en beställning på tio stycken för ett par år sedan.
Det finaste jag kan tänka mig är att någon skulle välja ut någon av mina böcker till en bokcirkel. Och nu har det hänt!
Inte nog med det. Jag ska själv få vara med vid bokcirkelträffen då min bok ska diskuteras. Det känns som en stor ära, och jag tror att det kan bli spännande även för bokcirkelflickorna, som kan få svar på frågor och få veta hur jag tänkte när jag konstruerade berättelsen. Jag hoppas få många frågor och även en del mothugg. Visst vill man som författare helst slicka i sig beröm, men det är med konstruktiv kritik man växer.
Så nu räknar jag ner. I början av februari styr jag och Solbritt från Kråkprinsessan norrut för en kväll i bokälskares sällskap. Åh, vad jag längtar!
Jag är en sådan där som aldrig skulle komma på tanken att vika hundöron i de böcker jag läser. Inte heller antecknar jag i dem. Det borde jag kanske göra, åtminstone i recensionsböcker, men jag kan inte förmå mig. I den mån jag alls antecknar sker det i ett block.
Men nu sitter jag med blå märkpenna och ritar fula streck och pluppar i boken jag läser. Det är för sorgligt.
Jag gör det för att det ska bli rätt och bra. Det är provexemplaret av Mellan raderna, som jag fick i min hand i dag.
Trots att jag redigerat och läst och redigerat igen hittar jag saker som jag måste ändra. Än har jag inte hittat några korrfel, däremot en massa annat skräp som ska bort. Jag brukar aldrig ha några problem att bortse från själva berättelsen och läsa orden var för sig, men den här gången rycks jag med och får gång på gång tvinga mig att återvända till uppgiften som hökögd redaktör och korrekturläsare.
Jag hoppas att jag inte är ensam om att ryckas med av berättelsen. Det återstår att se. Efter helgen lägger jag beställning till tryckeriet och sedan är det bara att bestämma vilket datum den ska komma ut.
Annika Bengtsson 