Att strippa en skyltdocka

Att shoppa kläder är inte min bästa gren. Jag tycker att det är urtråkigt. Men ibland blir jag tvungen. Jag köpte ett par jeans för ett par, tre år sedan och haft dem på mig i stort sett varje dag sedan dess. Det innebär att de börjar bli tunnslitna och jag vågar nästan inte bära dem längre.

Ett par nya jeans stod alltså på agendan i dag. Jag åkte till Väla i Helsingborg. Först tog jag en tur till Ikea, där jag bland annat köpte bokställ i plexiglas. Egentligen är det servetthållare, men fungerar alldeles i sällskap med böcker. Jag ska ha dem med mig till Bokmässan i Göteborg till hösten, dit jag anmälde mig som utställare i förra veckan.

Några nya vårblommor blev det också innan jag styrde stegen mot jeansbutiken. På väg dit stod en manlig skyltdocka med min tröja på sig. Jag gick in i butiken och kollade om tröjan fanns i min storlek. Det gjorde den inte. För stort och för smått var min lott. Plastgubben ute i gången hade lagt beslag på just den storlek jag ville ha.

Det blev till att både lemlästa och strippa honom innan jag kunde traska ut ur affären med den vackert jeansblåa tröjan i en kasse.

Sedan köpte jag en blå kofta och en blå mjuk morgonrock, båda på rea, innan jag klämde in mig i ett par mörkblåa oslitna jeans. Nämnde jag att jag gillar blått?

Och att det faktiskt händer, vid sällsynta tillfällen, att jag känner mig som en shopaholic. Fast det brukar gå över väldigt snabbt.

 

Dimfyllda kontraster

I dimma dold heter en kriminalroman av Vic Sunesson. Jag kom att tänka på den när jag tog fram cykeln för första gången på flera veckor och cyklade till en gul brevlåda för att skicka iväg två böcker.

Vägarna var i stort sett helt isfria och den mesta snön har smält bort, men i några köldhål hade rimfrosten ritat vita konturer på träd och buskar.

Det var värre än iskallt. Det var så kallt att huvudet värkte och jag fick stanna och ta på pannbandet, men jag skulle ha behövt en rejäl rånarluva för att hålla kölden från huden. När jag kom hem, och cykelturen tog allt som allt högst en kvart, frös jag om benen, rumpan och kinderna.

Det kändes som minst tio minusgrader men termometern visade på knappt en. Och vinden var på annan ort, så det gick inte att skylla på den.

Dimma. Allt ligger i dimma dolt i mina trakter. Och dimma kan vara kallare än is.

Strax innan jag cyklade iväg hade jag eldat i kaminen och till min fasa konstaterat att det var trettio grader varmt i vardagsrummet. När jag kom hem hade det sjunkit till mer behagliga tjugofem. En skön kontrast att kliva in i efter dimkylan utanför.

Nu sätter jag mig en stund med en ny bok som jag ska recensera. Det är Louise Pennys nya roman Den grymmaste månaden. Den lovar gott, med lite mer svärta än i de tidigare böckerna. Jag återkommer när jag har läst klart. Om jag hittar ut ur dimman, vill säga.

Skrivet om Mellan raderna

Min nya roman, Mellan raderna, kommer ut om en månad. Men redan nu finns det några få utvalda som läser/har läst romanen. En av dem är Joanna Björkqvist, som skrivit mycket fint om mina tidigare romaner. Hon tog med sig allihop när hon, tillsammans med familjen, åkte till Grekland förra året. Jag fick nästan hjärnblödning när jag hörde det. Släpa med sig böcker av en totalt okänd författare; tänk om hon inte gillade dem!

Men det gjorde hon. Läs vad hon skrev om böckerna här, här och här!

För några veckor sedan var jag inbjuden till bokcirkeln som Joanna startade för tio år sedan. Deltagarna hade läst Kråkprinsessan. Och några av dem hade inte nöjt sig med den utan läst även Glömskelunden och Snökupan, som alla är delar i en löst sammansatt serie. I hemlighet hade jag kämpat för att hinna få sista delen i serien, Mellan raderna, klar så att jag kunde ta den med mig. Jag hann och fick den från tryckeriet några dagar före bokcirkelträffen.

Även den här gången tog Joanna min bok med sig på en semestertripp. Men nu kände jag mig lite tryggare. Dessutom hade jag fått rapport att en i bokcirkelgänget redan läst ut boken, på bara ett par dagar, och gillat den.

Så här fint skriver Joanna om Mellan raderna. Visst är det härligt att få sådana ord med sig när boken nu ska ut till allmän beskådan.

Det är fyra veckor kvar tills den kommer ut, men det går redan nu att bevaka titeln på bland annat Adlibris och Bokus, för att slå till när den är på banan. Ett smakprov ur boken hittar du här.

Ett annat alternativ är att mejla info@grimforlag.se och köpa den direkt från förlaget.

Att inte kunna leverera

Jag är dålig på att uppdatera den här sidan. Ibland får jag iväg ett inlägg om dagen tre dagar i rad. Och sedan tar det stopp igen. Oftast handlar det då om att min andra verklighet knackar på dörren. Den som stavas jobb. Men ibland är det bara så att jag inte har något att säga och då blir det tyst här.
I fredags blev jag i alla fall klar med eboks-versionen av Glömskelunden och laddade upp den på Elib.
Och i dag avgick jag formellt som kassör i föreningen Egenutgivarna.
Men annars har det inte hänt så mycket sedan sist!

Egoboost i vinterkylan

Sent i fredags kväll lyckades jag få ordning på e-boken jag slitit med hela dagen, och på lördagsförmiddagen laddade jag upp den till Elib, som distribuerar till nätbokhandel och bibliotek.

Sedan dess har det varit roligt att gå in och kolla statistiken på Elib. Mina e-novellsamlingar (Systrarna Jönsson och två till, samt Stendöd i Prag och lite till) har laddats ner med något tiotal varje dag – de första dagarna. Sedan har nedladdningarna successivt minskat och till slut nästan upphört.

Nu har Kråkprinsessan funnits tillgänglig på landets bibliotek i ett par dygn och det är närmare hundra som hittills laddat ner. Förhoppningsvis finns det bland alla låntagare även några som faktiskt läser.

Den har också börjat hitta till de olika nätbutikerna, och kostar ungefär som pocketversionen.

Snart kommer resten av romanerna som e-bok, inklusive den rykande aktuella Mellan raderna, som har utgivningsdatum för pappersversionen satt till 25 mars.

Gösta Unefäldt: Den röda nyckeln – recension

Gösta Unefäldt: Den röda nyckeln (Tre Böcker)

Jag har alltid gillat serien om poliserna i Strömstad, och när SVT för ett (eller några?) år sedan reprissände en av tv-serierna som är baserade på Gösta Unefäldts böcker, blev jag förvånad över hur pass bra den fortfarande var. Alla poliserna i serien är väl utmejslade och när jag läser böckerna har jag en tydlig bild av hur de ser ut, direkt hämtad från tv-serien.

Men mycket vatten har flutit under broarna och det är ett bra tag sedan Gustav Jörgensson var polischef. I Den röda nyckeln är det Pernilla Bitén som är utredningsledare och hennes man, Bo Kronborg (tyvärr felstavat i baksidestexten), som är chef.

Första delen av Den röda nyckeln följer rättegången mot Leonard Petersson, som står åtalad för mord på sin hustru. Det tar lång tid innan poliserna på allvar träder in i handlingen och för ett tag undrar jag vart författaren är på väg.

Intrigen har en del svagheter. När lösningen ligger på bordet påstås att det bara fanns en enda person som kunde ha utfört mordet. Det är inte sant. Men jag vill inte närmare gå in vad jag menar, för att inte förstöra spänningen.

Ett minus är att inlagan är så slarvigt satt. Allra värst är ett fall där det överst på en sida finns ett ensamt ord, så kallad horunge, följt av en blankrad och nytt stycke. Sådant gör ont i en grafikersjäl och borde få förlaget att skämmas.

Jag har aldrig varit i Strömstad, men böckerna får mig ändå att känna mig hemma där. Det är trivsam läsning, långt från våldsromantik, och med ett stort mått humor och några vassa slängar mot politiska beslut. Sådant piggar alltid upp.

Ett tag hade jag ambitionen att samla hela serien och läsa dem i rätt ordning, men när jag kollar i bokhyllan upptäcker jag att det fattas alldeles för många. Unefäldt har skrivit femton böcker om Strömstadspoliserna och jag har bara fem. Så jag plockar raskt ut två stycken som stått i hyllan och väntat på sällskap. Där ska de minsann inte behöva stå olästa så länge till.

 

Vinter möter vår

Så här ser min trälåda ut nu, en vecka efter att jag arrangerade min lilla vårgrupp. Då var det barmark, soligt och nästan lite vårkänning. Nu är det snö och minusgrader. Men våren blommar i alla fall i min trälåda. Som en lite försmak.

För en vecka sedan

En vecka senare

Epub-filer och Indesign

Jag har nästan varit lite självgod på sistone när jag berättat om hur enkelt det är att göra e-böcker. För ett år sedan, när jag höll på med den första, var jag inte så kaxig. Men sedan kom jag på att om jag bara undvek att använda å, ä eller ö i filnamnet så var saken biff.

Två novellsamlingar slängde jag ut helt utan problem och i dag bestämde jag mig för att göra det allra sista på e-boksversionen av Kråkprinsessan. Men ack, vad jag bedrog mig.

Allt var gott och väl, men så tänkte jag att jag skulle se hur e-boken blev innan jag laddade upp den på Elib. Redan i kapitel ett dök ett osedvanligt ful fel upp, ett som jag aldrig sett tidigare. Efter att ha gjort lite efterforskningar via google fick jag veta att det var någon form av bugg som finns i vissa versioner av Indesign. Men hur en bugg plötsligt kan dyka upp trots att den inte varit där förut, det tycker jag är underligt.

Jag kollade med Magdalena på Elib och fick ett snabb svar med besked. Det hela skulle handla om mjuka bindestreck. Och så tips på hur jag skulle göra för att rätta till problemet.

Det var då problemen började på allvar. Jag orkar inte ens redogöra för dem här, utan bara konstatera att jag efter en hel dags försök att göra de nödvändiga korrigeringarna inte har kommit lösningen ett enda steg närmare. Ändå har jag haft god hjälp av vänner på Facebook.

Låt oss bara konstatera att jag är ganska trött på allt som har med e-böcker att göra. Just nu, i alla fall.

På besök hos bokcirkelflickorna

I går var jag i Onsala i norra Halland för att prata om mina böcker, i synnerhet Kråkprinsessan, som bokcirkelflickorna hade läst. Det var första gången jag var inbjuden som gäst till en bokcirkel och det var precis så roligt, intressant och givande som jag hade hoppats och trott i förväg.

Vi var tolv runt bordet och alla var övervägande positiva till min roman, även om det fanns åsikter om att boken var lite tunn och att det var svårt att få grepp om huvudpersonen Solbritt.

Solbritt är en mycket speciell figur, på alla sätt. Inte minst för mig personligen, som hade henne i min närhet i tjugo år innan hon släppte taget och kom ut i bokform. Under alla år försökte jag hitta det rätta sättet att berätta hennes tragiska historia, utan att lyckas. Det var inte förrän jag bytte berättarperspektiv och lät henne själv berätta som det blev rätt. Berättelsen är stram och ordfattig, vilket kan tyckas vara märkligt med tanke på att jag säkert har tvåtusen manussidor liggande.

Omslag till originalutgåvan

Omslag till pocketutgåvan

Vi diskuterade även omslag och baksidestext, det senare bland det svåraste i hela processen, och en av tjejerna sa att hon aldrig skulle ha läst boken om hon bara gått efter baksidestexten. Nu blev hon ”tvingad” att läsa, och det var hon i efterhand glad för, men visst är det intressant att se hur just baksidestexten får oss att välja eller välja bort. Andra runt bordet tyckte att just baksidestexten var det som lockade.

När jag i höstas fick veta att jag skulle få vara med vid bokcirkelträffen bestämde jag mig för att försöka bli klar med min nya roman, Mellan raderna, till den här träffen. Jag hade egentligen ingen riktig plan för den, visste bara att den skulle komma ut någon gång under året, troligen framåt hösten, men nu blev det fart på mig.

Stundtals såg jag det hela som ett omöjligt uppdrag, men eftersom jag samtidigt gillar att jobba mot deadline var det stimulerande. Och det lyckades. För en vecka sedan fick jag böckerna levererade och därmed kunde jag ta med mig några stycken till Onsala.

Mellan raderna är den sista och avslutande delen i serien som inleddes med Kråkprinsessan. Några av bokcirkeldeltagarna hade läst de andra tre och speciellt en av tjejerna var så nyfiken på den nya boken att hon (mest på skämt) övervägde att köra hem direkt och läsa.

Nu är jag ganska skräckslagen inför det faktum att hon kan bli besviken. Även om jag själv tycker väldigt mycket om Mellan raderna är det inget som säger att någon annan ska göra det.

Sådana tvivel hör till författarlivet.

Men jag bär med mig minnet av bokcirkelträffen hemma hos Catrin i Onsala med stor tacksamhet.

Jag tackar Joanna, som var den som introducerade mina böcker i sin vänkrets, och Millan, som valde Kråkprinsessan till bokcirkelbok.

Tack för en fantastiskt trevlig kväll, alla ni andra också!

Bra, pinsamt eller pinsamt bra?

Jag kollar in reprisen av nya teve-serien Molanders. Andra avsnittet. Jag har en klump i magen och sitter med fingret på fjärrkontrollens kanalväljare för att snabbt kunna fly.

Jag vet inte om serien är bra, pinsam eller pinsamt bra. Jonas Karlssons roll är så hemsk att jag rycker till varje gång han öppnar munnen. Eller spelar saxofon, för den delen. Och när Jakob Erickssons rollfigur får mig att vrida mig av obehag. För att inte tala om Peter Carlbergs moderatpolitiker. Det är rysligt.

Och jag vet inte om jag klarar tio avsnitt till. Bilden är lånad från SVT.