Elementary – Sherlock drar till USA

MV5BNTAwMTExNTM4N15BMl5BanBnXkFtZTcwOTkwOTgxOA@@._V1_SX214_I morgon börjar en ny serie i TV4, Elementary. Den handlar om Sherlock Holmes, som flyr London och slår sig ner i New York. Eftersom han har problem med droger skickar hans pappa någon som ska vaka över honom, nämligen dr Joan Watson.

Alltså, jag älskar BBC-serien Sherlock, med Benedict Cumberbatch i titelrollen. Jag älskar att den utspelar sig i nutid, att den är så smart, så snygg, så vansinnigt bra!

Därför har jag i grunden ingenting emot ett försök att etablera mästerdetektiven i dagens USA. Men efter att ha sett första avsnittet är jag skeptisk. Visserligen tycker jag att det är trevligt med en kvinnlig sidekick, men jag ser inte serien som något som har med Sherlock Holmes att göra. Fast jag är beredd att ge den ett par avsnitt till innan jag dömer, och eftersom jag såg en otextad version och kan ha missat en och annan nyans när dialogen var som snabbast, ska jag se första avsnittet igen.

Om jag är mer eller mindre likgiltig till Elementary är jag betydligt mer kallsinnig till filmerna om Sherlock Holmes, med Robert Downey Jr som en mycket fysisk actionhjälte. Jag såg första filmen på bio, den andra försökte jag se på tv men misslyckades. Den var helt enkelt för trist.

Sherlock Holmes har många färdigheter, men han är ingen actionhjälte och ska inte heller vara en sådan. Filmbranschen har tillräckligt många actionfigurer, utan att göra våld på en av världslitteraturens intressantaste karaktärer och klä av honom allt utom hans namn.

Förresten läste jag att den tredje säsongen av Sherlock är på gång att spelas in. Åh, vad jag längtar!

 

Annonser

Hundra procent bonde

SVT visar hela förra säsongen av Hundra procent bonde i repris under några morgontimmar nu i påsk. Jag älskar programmen om den unge bonden Frank och hans familj. Varje gång jag tittar får jag lust att logga ut från all modern teknik och ägna mig åt självhushållning. Jag inser väldigt snabbt att jag nog inte är av det rätta virket för självhushållning, även om jag exempelvis lyckats få fram ett tjugotal ätliga oliver och plockat både lime och citron från de små citrusträden. Faktum är att jag är helt nöjd med att följa Franks arbetstyngda vardag på den danska gården från tevesoffan. Och i nästa vecka börjar nya säsongen av detta sällsynt trivsamma program.

Nackdelarna med eget förlag

Jag gillar verkligen att ha den kontroll jag har som oberoende författare och utgivare. Men alla dagar är inte lika kul.

I går kom Mellan raderna ut. Det var jag själv som bestämt utgivningsdatum och jag valde en måndag bara för att det såg snyggare ut än en tisdag, men det hade ingen betydelse varesig i praktiken eller teorin.

Samtidigt som pappersboken kom ut fanns även e-boksversionen tillgänglig. Och med det menar jag att den verkligen var tillgänglig. Redan vid midnatt låg den i Elibs lista över nyutgivna böcker och några timmar senare gjordes de första nedladdningarna via biblioteken. Fantastiskt!

Nästan alla nätbokhandlare hade också titeln tillgänglig på rätt datum. Det är bara Adlibris som släpar efter. De har inte ens fått in förra e-boken, Cayenne – kryddpojken med bett, i sitt system, trots att det var över två veckor sedan den kom ut.

Men e-böcker lever ju sitt eget liv så de dyker väl upp förr eller senare. Pappersböcker måste man däremot forsla med hand- och motorkraft.

Jag skickade iväg en beställning från Förlagssystem i fredags. Genom att följa kollinumret, på Postens hemsida, kunde jag konstatera att de tog emot böckerna i går eftermiddag. Men titeln står som Tillfälligt slut på hemsidan och på Bokrondellen.

Jag började med att ringa till Bokrondellen, som tyckte att jag skulle ringa Förlagssystem.

Jag ringde Förlagssystem, som konstaterade att de inte hade någon notering om att de tagit emot böckerna. De skulle dock kolla upp det och återkomma. Jag kan förstå att mitt problem (20 böcker) är väldigt väldigt litet i deras värld. Men det är ändå frustrerande.

Nu tror jag inte på allvar att det har hänt något negativt med mina böcker, de har nog bara inte hittat till sin hylla än.

Adlibris har gjort flera beställningar av böcker under februari och mars, medan bokrean pågått. När det nu finns en ny fräsch bok att beställa har jag så smått gått och väntat på att de ska lägga en beställning på den. Enligt vårt avtal är de skyldiga att hålla några böcker i lager. Men ingen beställning har kommit, så efter att ha mejlat dem beslöt jag mig för att ringa dem.

Först fick jag prata med någon som trodde att jag ville lägga en beställning på min egen bok. Sedan skulle jag bli kopplad till rätt avdelning, men fick då beskedet, via ett inspelat meddelande, att de är svåra att nå via telefon så det är bättre att mejla.

Och här sitter jag och kan inte göra annat än att gå ut och se efter om våren är på väg. Det finns logistikproblem även där.

Please release me (set me free)

bild(1)

Havet som det ser ut från min horisont i Mellbystrand.

Så sjöng en gammal smörsångare när jag var barn. Och i dag skulle jag kunna nynna sången själv. I dag släpps nämligen min nya roman, Mellan raderna, fri. Den har recenserats i Hallandsposten och Hallands Nyheter (kan tyvärr inte bifoga fil eftersom texten är gömd bakom en betalvägg), samt fick även en recension i Tidningen Kulturen.

Havet och utsikten i Cornwall, sommaren 2010.

Havet och utsikten i Cornwall, sommaren 2010.

Och hur känns det då att släppa ut en roman i det fria? Har jag varit förväntansfull? Pirrig? Nervös?

Faktum är att jag knappt ägnat det en tanke. Jag har haft böckerna i min lilla lagerlokal i två månader och nästan hunnit glömma bort dem. När jag fick en beställning från Förlagssystem i fredags hade jag inte ens så många böcker hemma att jag kunde skicka iväg ordern. Jag fick stressa iväg före jobbet och packa en låda, samtidigt som jag plockade till mig några böcker att leverera till boklådorna i stan.

Mellan raderna är min sjätte bok, och femte roman. Kanske är det därför jag tar boksläppet med fattning. Eller kanske beror det på att jag inte vågar ta ut någon förväntan i förskott, inte riktigt vågar glädjas.

När jag fick besked att Kråkprinsessan skulle publiceras blev allt väldigt bråttom. Jag skulle snabbt sno ihop en presentation av mig själv (till branschtidningen Svensk Bokhandel), omslaget skulle tas fram på ett par timmar och jag skulle jobba ett par timmar senare.

Jag släppte allt jag hade och gick ner till havet. Stod där och tittade på horisontlinjen en stund innan jag gick tillbaka hem, skrev författarporträttet och körde till jobbet. På eftermiddagen berättade jag vid fikabordet att jag skulle komma ut med en roman samma höst.

Sedan dess har mycket hänt. Förutom de sex böckerna har jag släppt tre små novellsamlingar som e-böcker. Jag har en till på gång, men jag vet inte riktigt när den kommer.

Just nu vill jag faktiskt testa hur det känns att bara njuta av stunden. Njuta av det faktum att BTJ recenserat Mellan raderna (fast jag har inte fått ta del av recensionen än) och att e-boken kommit ut och laddats ner flera gånger redan.

Gott folk, härmed dubbar jag mig själv till författare. Det är verkligen på tiden att jag vågar stå för mina handlingar.

Från olivodlingen

20130324-110535.jpg
Att man inte kan äta hemodlade oliver direkt från trädet har jag bittert fått erfara. Men jag hittade ett recept på inlagda oliver och beslöt att göra ett försök.

Fel nummer ett var att jag skördade dem för sent. De ska plockas när de är halvmogna.

Fel nummer två var att jag över huvud taget håller på med sådant här, det är ju knappast kalamataoliver jag försöker få fram.

Men nu är det i alla fall gjort. De har legat i en saltlösning i tjugo dagar och nu har de dränkts i en blandning av vatten, vinäger och salt.

Efter att ha provsmakat konstaterar jag att de verkligen ska skördas tidigare, så att de inte är så mjuka. I övrigt smakar de lite mer som oliver och lite mindre som ”fy fan”. Jag kommer att göra ett nytt försök i höst, om skörden blir tillräckligt stor. Lite kul är det trots allt att äta hemodlade oliver.

Moln över Mellbystrand

Jag har en ledig dag och solen skiner, så jag tar med mig en bok, en filt och en dyna att lägga på trädgårdsfåtöljen. Vinden är iskall men så fort solen befriat sig från molnen känner jag värmen. Så drar ett stort moln fram igen och jag drar filten tätare om mig och kollar mot himlen.
Då slår det mig att jag har olika syn på det här med moln beroende på när de behagar visa sig. Om sommaren, när det är obarmhärtigt heta dagar, längtar jag efter dem, så att de kan ge mig en stunds frist. Men nu, i den grymmaste och kallaste av vårmånader (och april hotar att bli likadan, läste jag någonstans), önskar jag antingen molnen åt fanders, eller, om inte det är möjligt, att de ska börja samarbeta med västanvinden och ladda upp med regn så att de tillsammans kan driva bort kylan.

20130323-144211.jpg

Mellan pannkakor och böcker

omslagmrIbland undrar jag hur jag egentligen tänker. På måndag kommer min nya roman, Mellan raderna, ut. Efter att ha gett ut flera titlar på Grim förlag vet jag att Förlagssystem, som jag har kommissionsavtal med, gör en beställning lagom tills boken kommer ut. Visst vore det då smart att ha böcker hemma? Har jag det? Nej.

Antingen fattar jag inte att boken ska komma ut eller också bryr jag mig inte. Inget av alternativen känns trovärdiga.

Nu har jag i alla fall chansat på rätt vikt på paketet, skrivit ut adresslapp (efter att först ha tvingats till ominstallation av nödvändig plugin) och plockat fram kartong. I eftermiddag kör jag om lagret på väg till jobbet och packar ner böcker. Samtidigt tänker jag ta med mig en låda eller två så jag har när det kommer fler beställningar.

Kunde jag inte ha gjort detta tidigare? Jo.

Och medan allt det här pågår står jag samtidigt vid spisen och steker pannkakor för att göra crepes som jag ska äta på jobbet i kväll. Eftersom jag har världens bästa pannkaksjärn, i gjutjärn, får jag samtidigt lite träning av att lyfta laggen då och då och pannkakorna blir precis så snygga som jag vill att de ska bli.

Innan jag beger mig av till jobbet ska jag även hinna äta lunch. I stora stycken består mitt liv av mat, jobb och böcker.

I natt låg det en ny recensionsbok i lådan när jag kom hem från jobbet. Den ser jag fram emot att läsa, med start redan i morgon.

 

En fingertutt

Bild

20130320-084248.jpg

Om man förväntar sig en rock är det inte någon framgång att få en fingertutt i stället. Men om man upptäcker att det är obehagligt att hålla i kritan som ska användas till den blå skoltavelbiten jag målade nyligen, då blir man glad när man hittar en uttjänt gummihandske i ett skåp. Nu ska jag bara försöka komma över tanken på ljudet av naglar mot den där skoltavlan. Jag skulle kanske ha låtit bli att måla i alla fall!

Full rulle i köket

bildTill slut hittade jag blå skoltavelfärg och med några snabba klick hade jag beställt en burk. Jag ska ha den på en del av skafferidörren. Mitt skafferi är ett sådant som man kan gå in; det är ett faktum som jag aldrig missar att framhålla. Ett skafferi som man kan gå in i var en av kraven när min lilla sommarstuga skulle byta skepnad och bli ett litet hus. (De andra två kraven var ett bibliotek och en glas veranda.)

Jag gjorde en första strykning i går med pensel. Inte bra alls. I dag cyklade jag till affären och köpte en liten roller i stället. Mycket bättre. En strykning till så är jag nöjd. Sedan måste jag vänta i två dygn innan jag kan börja använda tavlan.

Men det blir bra. Mycket bra. Så med fullt fog kan man säga att det är full rulle i köket i dag.

The Hour

the_hour_series_2_2_disc_importI går kväll tittade jag på de tre sista avsnitten av BBC-serien The Hour, andra säsongen. Jag är djupt tagen och har inte hämtat mig än. Det är en fruktansvärt bra serie, välgjord, med bra intrig, intressanta karaktärer och utmärkta skådespelare.

I nya numret av Svensk Bokhandel läser jag att det finns de som menar att tv-serien är den nya romanen. En författare, Wendy Wax, har tagit konsekvenserna av detta och skrivit en roman som heter While We Were Watching Downton Abbey. Om jag skulle skriva en roman om vad som pågick medan jag tittade på The Hour skulle nog ingen vilja läsa den. Och själv skulle jag, på varje sida, skriva SE DEN! Se den i stället.

Jag tänker framför allt på scenen där den otroligt kontrollerade nyhetschefen bryter ihop. Hur svår den scenen skulle vara att gestalta i en roman. Det finns två människor i rummet men ingen dialog, bara en man som maniskt flyttar papper och pennor över skrivbordet i ett försök att behålla kontrollen innan smärtan slutligen rinner över och ut.

Det är så bra! Jag önskar att jag kunde skriva så bra. Skriva något som var så spännande och så gripande.

I stället jobbar jag vidare i eboks-fabriken. Den 25 mars kommer Mellan raderna ut, både som pappersbok och i eboks-format.

I kväll ska jag börja se om första säsongen av The Hour. Jag hoppas verkligen att det kommer en tredje säsong. Och att det som såg ut att hända i slutscenen faktiskt inte hände.