Konsten att bli rik

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag vill redan nu varna för att mitt mått på rikedom inte nödvändigtvis är samma som andra har. Den som söker efter bästa placeringsknepen på börsen får leta någon annanstans.

Själv konstaterar jag att min rikedom får mig att må gott. Jag öppnar dörren till vedboden där jag nyss staplat en kubik ved, och jag känner mig omåttligt rik. Vi har precis lämnat en kall och tjurig vinter bakom oss, jag hade eldat upp i stort sett varenda vedträ som fanns i boden, men nu har jag fyllt på med ny torr fin ved, och jag vet att jag är redo för nästa vinter. Må den dröja, och må den bli mildare än den förra.

Sedan går jag till komposten och kör ner grepen i det fack där det ligger färdigkomposterad jord. Tjälen har gått ur marken. Att äga lite jord är stort och att framställa sin egen jord med hjälp av växtdelar och maskar, det är rikedom för mig. Och lite lycka.

Lycka är också att hitta säsongens första blyga blåsippor i fjolårsgräset, och några förskrämda vitsippor som vänder nosen mot solen. Potatisarna som ligger i förrådet och väntar på att komma i jorden är inte ett dugg förskrämda. Det är inte heller potatisknölarna som tillbringar sin barndom i växthuset. Allt liv som spränger fram och upp när det blir vår får mig att inse naturens rikedom, och då blir den också min.

Rik blir jag däremot inte på mina böcker. Men jag gläds ändå åt plinget i mejlboxen som varje dag förkunnar att det kommit beställningar på min senaste roman, Mellan raderna, från BTJ. E-boken finns redan på alla bibliotek som tillhandahåller e-böcker, och snart finns även pappersboken på bibliotek runt om i landet.

Visst är det en rikedom att ha förmånen att få sina ord spridda.

Salt svart guld

Jag har bra kompisar. De förser mig med saltlakrits. Efter jul kom en kompis på jobbet med en stor påse Superpiratos. Det råkar vara mina absoluta favoriter, i hård konkurrens med ovala DZ, double zoot, som jag fick tips om av en annan kompis.

Och i februari, när jag var på bokcirkelträff i Kungsbackatrakten, fick jag en påse salta grodor att smaska i mig på tåget hem.

I tisdags var det dags igen. Träff med två kompisar, för att uppdatera oss på vad som hänt sedan sist. Innan vi gick in i restaurangen stack den ena till mig en godispåse.

– Testa! sa hon, och säg vad du tycker.

Här kommer omdömet: de är lite saltsockriga (jag vet, jag får inte heller ihop det) på ytan, sedan är de mjuka och snälla. När de bara finns kvar i munnen som ett svagt minne kommer överraskningen: chilihetta!

Jag kommer definitivt att hålla utkik efter dessa läckerheter i fortsättningen!

Snart är det höst!

Knappt har våren gjort entré förrän hösten gör sig gällande. I alla fall på bokfronten. Jag fick hem bokförlaget Forums höstkatalog i dag. Det är alltid lika spännande att bläddra och se om det finns något jag vill läsa.

Omslagsbilden till katalogen är hämtad, och modifierad, från en romantisk och humoristisk feelgood-roman, Läsarna i Broken Wheel rekommenderar, upptäcker jag när jag vänder upp första uppslaget i katalogen. Det är Katarina Bivald, debutant, som skrivit denna feelgood, om en brevväxling mellan två kvinnor ur olika generationer och från olika delar av världen.

Camilla Läckberg har ingen ny bok på gång. Däremot är det tio år sedan hennes första roman kom ut. Därför har förlaget svängt ihop en jubileumsbok om hennes resa mot ära och berömmelse. En tidigare publicerad kortroman, tre noveller, ett omfattande reportage samt Läckbergs deckarskola och inlägg från bloggen (nerlagd sedan många år, så vitt jag vet) är ingredienserna i boken.

Amanda Hellberg ger ut en bok som heter Snögloben. När jag skulle sätta titeln till Snökupan var jag lite inne på både Snögloben och Snökulan, men jag fastnade för kupa. Annars hade jag nog blivit förnärmad för att någon ”stulit” min romantitel. Jag har aldrig tänkt på det förut, men det är nog mer personligt än vad man tror, det där med romantitlar.

En av mina favoriter, Stephen Booth, återkommer med tolfte delen i sin serie om Ben Cooper och Diane Fry. Det räcker att läsa den korta presentationstexten om Redan död för att sucka djupt. Den kommer i november, och det är långt dit! Och jag är redan irriterad på Diane. Nu får hon snart ta och skärpa till sig!!!

Den ofrivillige sakletaren

I förmiddags skulle jag pumpa ett cykeldäck. Jag gick till förrådet för att hämta cykelpumpen. Efter att ha tittat mig omkring en stund hittade jag den. Strax därpå for pumpen ut i naturen då jag ilsket slängde den ifrån mig. Det fattades en liten mutterliknande grej som man skruvar på ventilen innan man kan pumpa. Under den tid jag haft pumpen har jag varit väldigt rädd om den lilla mutterliknande grejen, som suttit fast på en länk på pumpen.

Reservcykelpumpen saknade också motsvarande prylar för att funka. För övrigt var hela pumpen spårlöst försvunnen.

Jag fick lämna in cykeln till reparatör i stället. På så sätt hoppas jag få tillbaka den nypumpad.

I eftermiddags behövde jag ett limstift. Jag vet att jag har ett limstift, och det var inte länge sedan jag såg ett. Men var?

Som jag letade. Och letade och letade. Till slut fick jag använda tejp i stället. Däremot hittade jag den lilla mutterliknande prylen. Samt de motsvarande prylarna till reservcykelpumpen. Reservpumpen är dock fortfarande borta.

Ibland känns det som om jag tillbringar hälften av min vakna tid till att leta efter saker.

Tv-titt: Brottet

Bilden lånad från SVT

Sista avsnittet av tredje och sista säsongen av den danska serien Brottet. Det blir inte fler avsnitt nu, om man ska tro dansk media (och det ska man väl). Lika gott det: den tredje säsongen levde inte alls upp till förväntningarna.

SPOILERVARNING: Den som inte vill veta hur det gick får sluta läsa här, för nu tänker jag berätta vad jag ansåg om det faktum att slutscenen visade en Sarah Lund på flykt, sedan hon skjutit ihjäl en mördare, som hon inte kan sätta dit på laglig väg.

Alltså, jag hade inte gjort som hon. Jag hade nog strypt honom i stället. Men jag har förståelse för hennes agerande, även om det var oproffsigt. Med tanke på den stress hon konstant är utsatt för, frustrationen, det lilla överlägsna leende som skymtade i mungipan på mördaren, och löftet till pappan vars dotter han mördade – tja, vad annat var att vänta.

Att hon skulle åka hem till sin familj, återförenas med sonen, bli en snäll och rar farmor och en lycklig sambo med poliskollegan? Nja, det tror jag inte riktigt på. Det var nog bäst att bränna alla broar bakom henne och se till att hon aldrig mer kan återkomma som polis i Danmark.

Första omgången av Brottet var sensationellt bra. Andra omgången var väldigt bra. Men den tredje har stundtals varit seg och långtråkig. Jag är antagligen inte stöpt i samma form som normala människor, för jag tycker att det här utdragna kidnappningsdramat blev tjatigt. När det i ett tidigare avsnitt såg ut som om flickan sköts tyckte jag nästan att det var skönt. Äntligen kunde vi komma vidare! Samtidigt misstänkte jag att det bara var en skenmanöver, och det visade sig vara korrekt.

Det fanns mycket som var dåligt skildrat i serien. Bortsett från mycket av polisarbetet, och det urtrista politiska spelet, funderade jag på hur den kidnappade flickan skulle kunna överleva rent mentalt efter vad hon utsatts för.

När hon väl befriats visade det sig att hon uppenbarligen inte tagit skada alls. Hon fick följa med föräldrarna hem direkt. Tror jag på det? Inte för en sekund. Det var dåligt gjort av danskarna, och helt onödigt. Zeuthen kunde ha visat sitt skuldtyngda ansikte i dörren till ett sjukhusrum i stället, nu framstod det som om hon varit försvunnen i ett par timmar i stället för flera dagar.

Nåja, jag önskar mig inte fler avsnitt av Brottet. Vad jag däremot önskar mig är en uppföljare, Efter brottet. Som skildrar Sarah Lunds väg tillbaka till en tillvaro där hon kan acceptera det hon gjort och återvända till samhället. En serie, eller en film, där människan Sarah Lund hamnar i centrum och vi faktiskt slipper tröttsamma polisutredningar. Den serien hade jag väldigt gärna sett!

Författarens bästa vän

Det sägs ofta att det viktigaste för en författare är att ha bra sittfläsk. Man måste sitta ner och skriva för att faktiskt få något skrivet. Och det är ju sant. Men det är å andra sidan så självklart att det inte behöver påpekas.

För min del är det inte förmågan att sätta mig ner och skriva som är det eventuella problemet, det jag måste fokusera på. När jag har bestämt mig för att skriva sätter jag en deadline och sedan håller jag den. Jag räknar ut hur mycket jag behöver skriva per dag och gör det.

Men i den fas jag befinner mig just nu, den där jag bara har en väldigt vag tanke om något som kanske skulle kunna bli en roman, behövs annat än bra sittfläsk. Det är därför jag plockar fram mina bästa vänner för denna fas.

Vandringskängorna. Få saker är så bra för den kreativa processen som att vara ute och gå. Det skulle i så fall vara ute och jogga. Men för tillfället har jag inte tillräckligt bra kondition för att hamna i tankepulsen (den där man löser alla världsproblemet, alternativt kommer på snillrika romanidéer och efteråt inte har en aning om hur man förflyttat sig från A till B) så jag får nöja mig med att gå.

Det är inte heller så dumt. Möjligen kom jag på något som jag skulle kunna bygga min nästa roman på. Jag är inte helt säker, men jag känner att jag är något på spåren. För att inte glömma bort mina tankegångar blev jag tvungen att stanna ett par gånger och använda mig av mobilens röstmemo.

Jag tror att jag vet vad jag letar efter. Och jag är helt säker på att vandringskängorna snart åker på igen. Det finns en helt ny värld att utforska. En helt ny roman. Och jag behöver vandra för att få veta mer.

Tv-titt: Sveriges mästerkock

Bilden lånad av TV4

Under många år var jag tv-krönikör. Först varannan vecka för Hallandsposten, därefter var tredje för Hallandspostens och Hallands Nyheters gemensamma helgbilaga H. Sedan årsskiftet är krönikorna nerlagda, vilket innebär att jag mer eller mindre har slutat titta på tv. I stället väljer jag Netflix och HBO Nordic, den förra för alla brittiska tv-serier, den senare för alla amerikanska kvalitetsserier.

Men somliga program fortsätter jag att följa på tv. Sveriges mästerkock, TV 4:s succéprogram, är ett av dem. Det känns som om programmet alltid funnits, men det var faktiskt bara tredje säsongen som avslutades i går kväll.

Hittills är det bara kvinnliga vinnare. I år var i alla fall en man med i finalen, men Carl Bodin Svensk föll på sin dessert. Eller rättare sagt, han föll för att domarna tyckte att Jennie Walldén genomgående var bättre. Jag har inga som helst belägg för det jag skriver här, men jag tycker att det hela verkar väldigt uppgjort på förhand.

I det sista momentet fick finalisterna laga tre rätter som juryn skulle poängbedöma. De smakade, pratade och gjorde små noteringar i sina block. Vad de skrev för siffror fick vi inte se förrän senare. Finalen var väldigt jämn. Jennie tog ledningen med en poäng efter första utmaningen, Carl utjämnade efter smaktestet (det enda där jag hade slagit dem utan minsta problem – de skulle identifiera färska kryddor, och eftersom jag har haft kryddgård sedan jag var tretton år behövde jag bara se libstickebladen för att pricka rätt) så allt avgjordes i den avslutande trerättersutmaningen.

Båda två fick genomgående sjuor, åttor och nior av juryn. När den allra sista poängen skulle delas ut var Carl tvungen att kamma hem en sjua för att hamna lika med Jennie. Han hade gjort en dessert med bland annat chokladdrömmar och en creme av vit choklad. Det var således upplagt för minst likaläge, eftersom Jennie fått kritik för sin vita chokladmousse, som smakade för mycket ägg.

Men vad är det för siffra Leif Mannerström håller upp? En sexa. Den enda sexa som delades ut i finalen. Och Jennie stod därmed som segrare. Hon var en värdig vinnare, men nog såg det ut som om juryn kommit överens i förväg, och för att skapa lite spänning dribblade de hit och dit med siffrorna. Det gäller att skapa bra tv, till varje pris.

Sedan skulle jag bli mycket förvånad om inte Carl Bodin Svensk för göra en kokbok, han också. Han vann trots allt kokboksutmaningen i ett tidigare program.

Marcoeffekten – Jussi Adler-Olsen

Jag har börjat läsa Jussi Adler-Olsens nya roman, Marcoeffekten. Den är redan efter några sidor (har läst drygt 100 sidor) så spännande att jag funderar på att hoppa över vissa kapitel. Det är få författare som har hans förmåga att skapa outhärdlig spänning. Den ende jag i hastigheten kommer på är Deon Meyer. Men eftersom jag ska recensera boken blir jag nog tvungen att läsa vartenda kapitel och stå ut med spänningen. Hur ska det gå för unge Marco nu när han hans förföljare har lokaliserat honom och tagit hans mobil? Otäckt!