Trevlig lunchträff med Qoola Qvinnor

Bilden lånad från Internet.

I dag var jag i Kungsbacka på lunchträff med över trettio kvinnor, som alla på ett eller annat sätt är verksamma i det jättestora nätverket Qoola Qvinnor. Kvinnan som startade nätverket heter Siv Thuresdotter. På QQ:s hemsida läser jag att allt började med en blogg 2009, och nu finns det tusentals qoola qvinnor över hela landet. Mest sker nätverkandet i sociala medier som facebook, men i flera städer har det också startats lokala QQ-grupper, med möten människor emellan.

Och det var alltså ett sådant jag var med på i dag, när det var dags att starta Kungsbackas QQ-grupp.

Jag är dålig på nätverkande. Det förstod jag inte minst i dag när jag hörde alla dessa kvinnor berätta om vad de gör, hur de gör och varför de gör det. Själv tycker jag knappt att jag gör någonting.

Jo, skriver böcker förstås. Men hur många känner till det? För när boken är skriven, tryckt och klar tar min energi slut. Kunnandet också. Hur gör man för att nå ut?

Man kan alltid börja med att bli inspirerad av andra människor.

Och till hösten ställer jag ut i Qoola Qvinnors monter på Bokmässan i Göteborg. Vi kanske ses!

Dofternas makt över minnena

När jag gick i lågstadiet fick vi smycka klassrummet kvällen före skolavslutningen. Jag tog alltid med mig en stor bukett lila syrener, eftersom vi hade ett stort syrenträd med ljuvligt dubbla blommor.

Många andra tog med liljekonvalj och det var jag djupt avundsjuk över. Liljekonvalj var så oändligt mycket vackrare än syrener.

På avslutningsdagen doftade hela klassrummet som ett bättre parfymeri, och säkert var det en och annan som mådde illa och fick huvudvärk på kuppen.

Nu har jag både syrener och liljekonvalj i min trädgård. I dag, på Mors dag, när mamma och jag skulle köra till kyrkogården för att sätta blommor på mormors grav gick jag ut för att plocka några blommor. Jag hittade några stora vackra liljekonvaljstänglar och drog försiktigt upp dem, stack dem till näsan och drog in doften.

Och hittade rakt tillbaka till barndomen, kvällen innan sommarlovet skulle börja, klassrummet var smyckat och blomdoften låg tung.

Aldrig har doften av syrener fört mig dit, trots att jag i vuxen ålder håller den doften högre. Men det är något med liljekonvalj och skolavslutningar.

Och med liljekonvalj och Mors dag. Eller mormors dag.

Mardrömmar

En av mina återkommande mardrömmar handlar om att jag tvingas köra bil i en brant uppförsbacke. Och när jag skriver brant menar jag närmast en lodrätt vägg. Jag har aldrig försökt analysera drömmen utan konstaterar bara lättad, när jag vaknar, att det bara var en dröm.

Just nu läser jag Fred Vargas Mannen som vände insidan ut och på sidan 142 tvingas Camille ratta ett lastbilsliknande fordon uppför en brant väg i bergen. Skitsmal, med en ravin på ena sidan och en skyddsmur som har rasat varannan meter. Jag känner ett starkt motstånd mot att läsa vidare och det kittlar lite i knäna. Tack och lov att det bara är en bok!

I hänryckningens tid

Nyss var det januari och jag bestämde mig för att ägna det här året åt magiskt tänkande. Jag var klar med mina skrivprojekt och tänkte inte påbörja några nya förrän nästa år. En vag idé till nästa roman var allt jag hade.

Nu är det bara ett par veckor kvar av maj. Fem månader av det här året är redan borta och ingen vet vart de tog vägen.

Jag har knappt hunnit börja tänka än. Men jag börjar känna en enorm längtan efter att skriva, att påbörja en berättelse och se vart den tar vägen. Jag kommer inte att göra det. Inte än. Om jag ändå skulle göra det kör jag fast. Jag behöver veta mer om vad det är jag ska skriva innan jag kan börja.

Men om bara några månader är det dags att ryckas hän.

Alla dessa mejl

Bilden lånad från svb.se

Trots att jag är okänd och min mejlkonversation inte är överdrivet stor får jag varje dag massor av skräpmejl. Jag raderar dem utan att öppna och läsa.

Ibland har jag varit ytterst nära att radera mejl som inte går att sortera in bland dessa, somliga sådana som jag faktiskt gått och väntat på.

I dag kom ett mejl från en för mig okänd avsändare. Jag läste enkätfråga i ärenderaden och var på väg att radera, eftersom enkäter är det värsta jag vet. Så upptäckte jag att det stod SvB och tvekade. Jag har läst och prenumererat på Svensk Bokhandel i många år eftersom det är en av de absolut bästa tidskrifter jag vet. Om de mejlar mig och vill ha mina synpunkter om något i deras tidning kan jag väl ställa upp, tänkte jag.

Vad de ville var i själva verket att jag skulle medverka i nästa nummer, genom att svara på frågan vad jag läser i sommar och om jag har några speciella läsprojekt.

Nu har jag lovat mig själv att vara lite mer vaksam innan jag raderar mejl. Tänk om jag missat chansen att få vara med i SvB!

Idiotisk trädgårdssoffa

KWA trädgårdssoffa London

Den som tycker att Ikeas möbler är svåra att montera ihop skulle testa att skruva ihop KWA:s trädgårdssoffa London.

Jag har haft en sådan i flera år, men i höstas slog jag av benen på den och lade den på släpkärran. Den hade gjort sitt, var murken och trasig. Men till våren skulle jag köpa en ny, likadan soffa.

Förra gången var soffan monterad när jag fick hem den. Den här gången slapp jag åtminstone kartongen och eftersom soffan inte bestod av mer än sex delar tänkte jag att det skulle vara en lätt grej att sätta ihop.

När jag monterar ihop Ikea-prylar gör jag alltid fel. Men det ÄR alltid mitt fel och i efterhand kan jag konstatera att om jag bara hade gjort rätt från början hade det inte blivit några problem.

Den här gången, när jag skulle montera ihop London, gjorde jag rätt. Ändå tog det säkert två timmar att få ihop skiten. Det berodde inte på mig utan på att konstruktionen var knas. Vid ett moment, när ryggstödet skulle dit, var man tvungen att köra in i cylinder från ett håll, som en skruv skulle greppa tag i från ett annat håll, och för att få cylindern att stanna på plats och ligga i rätt riktning måste man hålla emot med en skruvmejsel.

Men då hade det varit fint om det funnits plats att hålla emot med en skruvmejsel. Om det inte finns mer än fem centimeter fri yta är det svårt.

Eftersom ”att ge upp” inte finns i min värld kämpade jag på, och fascinerades av att det kan rymmas två så vitt skilda temperament i en människa som det finns i mig: å ena sidan en person som fullständigt saknar tålamod. Å andra sidan en enveten jävel som vägrar ge upp. Och som extra krydda en ilska som kan skrämma hästar i sken.

Nu står soffan på plats. Men nästa gång jag ska köpa ny trädgårdssoffa blir det en annan.

En ljusare tillvaro

I dag verkar det som om förkylningen inte längre finner något nöje i att bråka med mig. Det innebär att jag i förmiddags begav mig av för att köpa tomatplantor. Jag fick tag i tre stycken, två busktomater och en växthusvariant som jag tror heter Hamlet, och i värsta fall kan innebära att alla dör i slutet. En paprikaplanta fick också följa med hem. Förhoppningsvis fortsätter den att vara paprika även när det kommer frukter. Förra årets paprikaplanta visade sig vara en chili.

Jag har inte vårstädat växthuset än, men jag satte ändå in de omplanterade tomaterna och paprikan och hoppas få kraft och ork att städa exempelvis i morgon.

Däremot klippte jag gräset för första gången i vår. Gräsmattan ser förfärlig ut, som alltid den här tiden på året. Det är bara maskrosorna som frodas.

För att inte åka på samma bakslag som i går, då febern kom tillbaka med förnyad kraft, beslöt jag mig för att vila resten av dagen.

Och läsa ut Leif GW Perssons berättelse om hans klassresa, Gustavs grabb. Jag återkommer till den när jag hunnit smälta den, vill bara helt kort rekommendera den till alla som ännu inte läst den.

En mugg te, frukt och mandel och en bra bok. Då är livet helt okej. Och jag har inte ens behövt nässpray i dag.

Tv-titt: The newsroom

Bilden lånad från IMDb.com

Jag är fortsatt förkyld och grinig. Jag har dessutom tittat på de sista avsnitten i första säsongen av HBO-serien The newsroom.

Ja, jag gillar den. Jag älskade Vita huset, som hade samma upphovsman, Aaron Sorkin. Anledningen till att jag älskade Vita huset var att den 1) var så smart, med underbart koreograferade vandringar och snabb dialog och 2) nästan uteslutande utspelade sig i Vita huset. Det var väldigt lite privatliv och väldigt mycket jobb.

The newsroom hamnar någonstans i mitten. Det är väldigt mycket oförlösta relationer. Nästan alla är kära i någon annan än den de tillfälligt träffar. Eller bor ihop med.

Men det som framför allt slår mig är att det är så förbaskat mörkt! Hur kan det vara så mörkt i en storstad? Jag skulle ha blivit vansinnig om jag tvingats arbeta och leva i en miljö som hade sådan brist på lampor.

The newsroom fick inte det bemötande som var förväntat i USA. Men det kommer trots det en andra säsong. Vita huset gjordes i sju säsonger och alla höll högsta klass. Så länge kommer inte The newsroom att överleva. Men kanske en säsong till. Fast då får alla de där kärlekskranka människorna sluta ränna omkring i mörka korridorer och gator och gå vidare med sina liv. Eller välja rätt partner och sluta tramsa.

TV-titt: Trädgårdsonsdag (och förkylning)

Bilden lånad från SVT.

För första gången på evigheter sitter jag här med en idiotisk förkylning. Den gör mig både trött och aggressiv. Det är så illa att jag fnyser åt John Taylor i Trädgårdsonsdag, SVT:s trivsamma trädgårdsprogram.

I senaste programmet har han fel på två punkter. För det första dissar han odling av äggplantor, alltså aubergine, och säger att det blir spinn på dem och att man på sin höjd kan få två, tre stycken små frukter.

Jag sådde och drev upp aubergine förra året, och hade i växthuset. Ett par av plantorna gav jag till en kompis, och hon visade senare på sommaren (minns att förra sommaren inte var den varmaste vi varit med om) upp fantastiskt fina auberginefrukter. Plantorna hade växt på hennes uteplats.

Mina växthusodlade blev inte så stora, inte så blanka och inte så imponerande. Men jag fick många. Och någon spinn såg jag inte till.

Den andra punkten John Taylor hade fel på var chili. Han påstod att man inte kan odla chili utomhus eftersom de behöver mycket värme. Gissa vad jag gjorde för ett par somrar sedan? Och förra sommaren? Och hur blev skörden? Tja, första året kastade jag plantan utan att ha skördat alla frukterna. Det satt nog kvar femtio. Men jag hade redan skördat över hundra och tyckte inte att jag behövde fler.

Förra sommaren odlade jag mina chili i växthuset. En av dem, en gul cayennepeppar, trivdes inte förrän den kom ut. Och som sagt, förra sommaren var inte speciellt solig och varm, men jag fick trots det sjuttio–åttio frukter.

Om jag inte hade varit förkyld skulle jag antagligen inte ha reagerat så kraftfullt. Jag gillar John Taylor. Och jag gillar Trädgårdsonsdag. Men när det gäller chili pratar han goja!