Vandring i regnet

Jag hade precis testat min nya tvättmaskin, hängt ut tvätten och gjort mig redo för en promenad. Då började det givetvis regna och jag fick snabbt plocka in tvätten och hänga den i badrummet. Jag hade faktiskt tänkt ge upp tanken på promenad också, men besinnade.

Efter att ha letat en stund hittade jag till slut regnbyxorna och gav mig av. Jag höll hyfsat promenadtempo, under tio minuter per kilometer, men fick inte igång tankarna i den riktning jag önskade.

Efter ett par kilometer mötte jag en man och därmed också en av personerna i min kommande roman.

Naturligtvis kommer jag inte att skriva om honom. Hur skulle jag kunna det, jag vet inte ens vem han är. Men det fanns något hos honom, frisyren kanske, som passade in och knuffade igång fantasin.

Medan jag gick insåg jag att jag den här gången kanske måste göra något som jag aldrig prövat tidigare. Eller – jag har prövat och misslyckats. Men jag känner att jag nog måste lära känna personerna innan jag börjar skriva. Sist jag försökte var med Monika i Glömskelunden. Hon gjorde uppror mot varenda egenskap jag tilldelat henne, och vägrade se ut som jag bestämt.

Vi får se om det lyckas bättre den här gången.

En annan sak som jag måste ha klart för mig innan skrivarbetet börjar är vilka huvudspår och sidospår som ska ingå. Berättarperspektivet har jag också börjat smaka på. Jag tvekar mellan två ytterligheter: å ena sidan skriva i jag-form och komma huvudpersonen riktigt nära, å andra sidan vara den allvetande berättaren och kunna kliva in och ut ur de olika karaktärernas huvuden.

Jag höll mig torr och varm under vandringen och tänkte att tajmingen kunde ha varit sämre. Jag kunde ha varit fem minuter snabbare att komma iväg. Då hade tvätten hängt ute och blivit smutsig i regnet, och jag hade varken haft regnbyxor eller kapuschong till jackan. Ibland har man tur!

Spöken i huset?

Ända sedan den gången Cayenne i ett obevakat ögonblick bar in en levande mus och släppte den, och jag inte upptäckte det förrän den boat in sig på allvar i huset, har jag varit livrädd för att han skulle göra om det. Det är inte förrän i sommar som jag vågat ha dörren öppen så att han kan komma och gå som han vill. Med åren har Cayenne blivit mindre intresserad av jakt och slagsmål, och jag ser fram emot några lugna år innan det är dags för honom att gå vidare.

Denna rädsla för levande möss inomhus har fått mig att lystra varje gång jag hör ljud som jag inte kan lokalisera. I dag satt jag i det jag kallar glasverandan när jag hörde tydligt prasslande från lampan i hörnet. Eller kom det från vardagsrummet? Jag gick för att se efter vad Cayenne hade för sig, men han var inte inne.

Ett spöke, alltså. En ande som höll sig i lampan, kanske ville kolla om skärmen skulle kunna göras om till spökdräkt. Jag lade mig på golvet och tittade upp och in i skärmen, för säkerhets skull. Ingen liten mus som gömde sig där. Men musen som levde i mitt hus under dagar (veckor?) för några år sedan slutade sina dagar i en fälla.

Så om det inte är vita damen som spökar för mig kanske det är ett musspöke, som tassar omkring och lämnar ljudspår efter sig.

Ljudlig inspirationskälla

Jag fick idén till min nya roman Mellan raderna genom ett radioprogram. Det tog några år från ord till handling och under tiden lyssnade jag på programmet flera gånger. Varje gång kände jag samma behov av att berätta MIN story utifrån det jag hörde. Den om en ensam gammal kvinna som dör utan att någon saknar henne. Vem var hon? Vad hade hon haft för liv?

Nu har jag lämnat Astrid Levin och hennes öde bakom mig, och konstaterat att Boel Lindkvists historia blev den mest framträdande i romanen. Så kan det gå när man lär känna någon och tycker att de är värda att följa en bit på vägen.

I år skriver jag ingen roman. I år tänker jag. Snart har halva året gått och jag känner att jag måste sätta fart på tankarna så att jag kan börja skriva nästa år. Jag planerar några veckors ledighet från jobbet i början av året, och då gäller det att jag inte sitter där som ett frågetecken utan annat än en vag idé om vad nästa roman ska innehålla.

Just nu beter jag mig som en samlare. Alla förflugna tankar och funderingar hamnar i en fil i Evernote. Länkar till bloggar, bilder, artiklar – allt som kan vara av intresse, och en hel del annat också.

I dag ringde mamma och bad mig komma till henne med en högtryckstvätt. Den är för otymplig att ta på cykeln så jag satte mig i bilen. Hon bor bara en liten bit från mig och bilturen varade i några minuter. Ändå lyckades jag pricka in ett radioprogram som fick mig att skruva upp volymen. Den handlade om husvagnsentusiaster. Och om en kvinna som hade olika larm som varnade för allt från gasläckor till inbrott. Dessutom hade hon en pistol av typen soft air gun, som hon sköt på eventuella inkräktare med.

Hon verkade väldigt nöjd och glad med sitt husvagnsliv och när hon parkerat vagnen vid en vacker sjö någonstans i det fria, långt från alla campingplatser, kände hon sig rik som fick uppleva så vacker natur.

Någonting gick emellertid igång i min fantasi och ett par timmar senare klickade det till i min hjärna. Ja men visst, så är det förstås!

Och ytterligare en pusselbit kan läggas till de övriga.

Att skriva som Toto

Jag går en snabb promenad i trädgården mellan två regnskurar. Stannar som vanligt upp vid den minimala rabatt som jag skapade för en enda växts skull: den osannolikt vackra höstgentiana. För att den inte skulle bli helt ensam i rabatten strödde jag ut frön från rudbeckia.

Men ingenting blev som jag hade förväntat mig. Alla möjliga växter har vallfärdat till den lilla rabatten och trängs nu om både utrymme och uppmärksamhet. Och höstgentianan är i det närmaste utkonkurrerad.

Varför jag tar skuttet över till Py Bäckmans låt Hellre ogräs (än en bräcklig lilja) vet jag inte. Kanske för att jag har svårt att plocka bort växter som själva bestämmer var de vill leva. Malvorna i gruset på infarten MÅSTE bort, ändå går jag ständigt förbi dem. Bara en dag till får de stå. Och en dag till. Och från Py Bäckman och ogräs vandrar tankarna över till garagerock och Toto. Stökigt kontra välordnat. En gång fick jag och en skrivarkompis vår ”dom” av en gemensam vän. Jag skrev som Toto, hon som en garagerockare. I mitt fall handlade det om att det jag skriver är tekniskt perfekt men tämligen fantasilöst. I hennes fall var det precis tvärtom.

Själv påstod han sig skriva som Toto men ville vara en garagerockare.

Jag har tänkt mycket på det han sade. Om det inte funnits någon sanning i det hade jag troligen glömt bort det. Men han hade ändå fel när han påstod att jag var som han i det att jag aldrig kom vidare utan ständigt gick tillbaka och redigerade det jag nyss skrivit klart, i stället för att bara fortsätta skriva.

Det är precis så jag gör. De senaste romanerna jag skrivit har jag hastat igenom första versionen utan att läsa igenom dem en enda gång förrän de varit färdiga.

På så sätt kan jag sedan läsa hela texten utan att den blivit uttjatad för mig. Jag hittar bristerna direkt och kan åtgärda dem till nästa version. Den versionen är inte heller speciellt redigerad, här gäller det bara att få ihop berättelsen så att den inte spretar som i första versionen. Det är först därefter jag börjar redigera.

Jag tycker bättre om Toto än garagerock, även om jag föredrar någonting mitt emellan. Lagom, alltså. DET är min förbannelse, tror jag. Jag är väldigt lagom, vilket är mycket värre än både Toto och garagerock.

Men jag gillar växter som inte är det minsta lagom, så jag tror att det finns hopp!

 

Tv-titt: Work of art

Bilden lånad från SVT.

Förra veckan började en ny säsong av dokusåpan Work of art i SVT. Den är uppbyggd på ungefär samma sätt som en hel rad andra dokusåpor, exempelvis Sveriges Mästerkock. Men i stället för att kreera mästerverk i köket ska konstnärerna i Work of art göra konstverk på uppdrag av en jury.

Jag är inte det minsta begåvad när det gäller bildkonst, även om jag fick högsta betyg i ämnet under en termin på gymnasiet. Det var troligen en bild av en man, bara en silhuett mot en blågrå bakgrund, som gjorde läraren så förtjust att han tappade omdömet. Jag gjorde aldrig om bravaden och tror att jag landade på ett mittenbetyg till slut.

Men jag tycker om att titta på konst och vill gärna lära mig förstå den. Här får jag följa konstnärernas funderingar, deras arbete och till slut även juryns resonemang kring de olika konstverken.

Efter två avsnitt har jag inte hittat någon favorit bland konstnärerna och inte heller något verk som tilltalat mig. Förra året både häpnade och fascinerades jag flera gånger.

Även om programmet är tillrättalagt och följer en strikt mall gillar jag det. Ingen blir utröstad på grund av bristande social kompetens, inga pakter fungerar. Här handlar det om konst och konsten att göra sig förstådd.

Det gillar jag.

Osorterade anteckningar i digital form

Tidigare skrev jag noteringar på lappar så fort jag kom på något som hade med romanen jag jobbade med just då. Jag hade lappar överallt, och det var ytterst sällan jag i efterhand begrep vad de handlade om eller ens hittade dem förrän långt efter att romanen var klar och tryckt och ute på marknaden.

Sedan kom det in appar i mitt liv. Evernote är en sådan app. Jag skulle inte vilja vara utan den, den är som en anteckningsbok fast i digital version, och man kan ha den till allt. Jag har lagt in bilder, ljudspår, noteringar – allt och inget.

Det är mycket tankar som far i huvudet, och så fort jag hinner fånga någon av dem och inser att den har med mitt kommande romanprojekt att göra skriver jag ner den i appen. Som finns både på datorn, i telefonen och på surfplattan och är synkade med varandra. Väldigt praktiskt.

Jag bävar dock för den dag då jag ska försöka bringa ordning i alla noteringar. För även om jag nu har dem samlade på samma ställe spretar de minst lika mycket som alla lösa lappar jag hittat genom åren.

Men det känns som om jag är på rätt väg.

Övergiven väska sörjer

Finns det något sorgligare än en väska som tömts på sitt innehåll och är på väg att förpassas till glömskan?

Jag köpte en ny väska i dag, en lite mindre, lite tunnare och med färre fack. Med hjälp av den hoppas jag kunna rensa bort lite onödigt krafs som jag haft i min gamla väska.

Men visst ser den lite ledsen ut där den står tomt gapande och ingen längre behöver den. Jag får dåligt samvete. Vi har varit tillsammans i många år och jag har verkligen uppskattat min svarta canvaskompis. Det är inte förrän på sista tiden som jag tyckt att den blivit onödigt fet, och dessutom bleknat. Ett halvtaskigt blixtlås har också bidragit till att jag sett mig om efter en ny kompis.

Och i dag hittade jag alltså en som jag har vissa förhoppningar på.

Jag tittar på den övergivna och är inte helt säker på att kommer att göra mig av med den. Den får bli pensionär och bo i förrådet. Det städade jag ur häromdagen och nu rymmer det en svart canvaskompis som sett sina bästa dagar och nu har rätt att vila i en låda.