I väntan på höstens böcker

Jag väntar på att höstens recensionsböcker ska börja dyka upp i brevlådan eller i brevfacket på jobbet. Först ut är Håkan Nessers Levande och döda i Winsford. Boken har redan kommit ut, men beställningen från jobbet gjordes sent och då boken ännu inte dykt upp har jag skickat en ny beställning, den här gången direkt till mig. Det brukar av någon anledning fungera bättre.

Under sommaren har jag läst lite här och lite där. Någon Maria Lang-deckare, någon av Viveca Sten, några andra som jag sorgligt nog redan har glömt bort.

Mellan varven plockar jag upp en bok som jag köpte av en ren slump. En väninna skulle välja sommarbok till sin bokcirkel och utgångspunkten var färgen organge. Hon visste inte riktigt vad hon skulle välja så jag gick in på Adlibris och hittade denna, vars omslagsfärg onekligen kan sägas vara orange. När jag läste om boken blev jag själv nyfiken och beställde den.

Den har fått fantastiskt mottagande och jag var verkligen sugen på att läsa den. Jag läser mest deckare i vanliga fall, eftersom det mestadels är den genren jag recenserar, men ibland vill jag ha något annat.

Sami Saids Väldigt sällan fin är inte helt lättläst. Den kräver lite koncentration och att man faktiskt är här och nu. Det är därför jag läser annat då och då. Men när jag väl sätter mig med boken, och det är en bok man bör sitta och läsa – jag har testat att läsa innan jag släcker för natten och det fungerar sämre – upptäcker jag att jag väldigt gärna vill läsa mer. Så även om det kommer att ta lite tid ska jag läsa ut boken.

Om den varit lättläst är jag å andra sidan säker på att den inte fått lika fina recensioner. Men det är en annan historia.

Skrivet om Mellan raderna

Monika Häägg är en författarkollega från Halmstad. Hon har läst mina böcker och skrivit om Mellan raderna. Alltid trevligt när någon tar sig tid att skriva, det är intressant och roligt att ta del av andras synpunkter!

Nytt tema hos Grim

I går föll ett stilla sommarregn hos mig. På andra håll har det varit översvämning, då den torra jorden inte förmått ta till sig de skyfall som fallit, men hos mig var regnet så stillsamt att det knappt märktes. Ändå fyllde det hinkar som jag satt under stuprören, och gjorde luften liten friskare att andas.

Regnet gav mig också en anledning att vara inne. Jag hade lite skrivjobb att göra, men av någon anledning blev jag sittande med hemsidan till Grim förlag. Den har inte blivit bytt sedan jag startade förlaget för drygt två år sedan och nu ville jag uppdatera den till samma version som jag har på den här sidan.

Ingenting får vara enkelt. Så lyder min främsta livserfarenhet. Att byta tema var gjort med en knapptryckning, men att få tillbaka materialet som låg i högerkanten var desto svårare. Till slut hatade jag temat så mycket att jag inte ville ha kvar det, oavsett om jag lyckats få ordning på det eller inte.

Jag testade i stort sett varenda tema som fanns i wordpresskatalogen innan jag bestämde mig för Yoko.

Jag passade samtidigt på att städa lite på hemsidan: plocka bort och lägga till. En ny flik har tillkommit: Tjänster, där jag erbjuder sättning av inlaga och e-bok. I våras var det meningen att jag skulle sluta min anställning och en av inkomstkällorna skulle vara lite mer affärsmässig verksamhet på det området. Det blev inte så, men jag har haft några uppdrag, har fler på gång och vill gärna fortsätta utveckla den verksamheten.

Lagom tills arbetet med hemsidan var klar, och jag insåg att jag hoppat över lunchen, slutade det regna och jag borde ha gått ut och doftat på jorden och träden, men i stället tog jag äntligen itu med skrivarbetet och fick det också klart.

Att tackla kritiken

Om man är publicerad författare utsätter man sig för risken att få sina böcker mosade och nerspydda. Samtidigt finns möjligheten att få de allra vackraste lovorden över samma böcker.

Jag har aldrig blivit riktigt sågad för någon av mina böcker. Den allra första kom ut för första gången i mitten av 1980-talet och då var det vanligt att böcker av okända författare recenserades i dagstidningar. Det blev nog närmare tjugo recensioner. Några var positiva, andra var neutrala och några mer skeptiska. Men riktigt nersablad blev jag inte.

Det blev jag inte heller för någon av de kommande böckerna. Lite sval kritik, eller lågt betyg på Boktipset-sajten, är vad jag kunnat hitta. Men i går kväll hittade jag en sajt där Snökupan fick sig en riktig uppkastning. Mannen som läst tyckte att den var fantastiskt löjligt skriven, av någon som vill vara författare men har mer vilja än talang.

 

Först log jag lite åt råsopen. Sedan kände jag hur den bet sig fast, på ett helt annat sätt än alla de positiva omdömen boken fått. Hur kommer det sig?

Varför är det lättare att fästa sig vid negativ kritik? Lättare att tro på? När jag får positiv kritik blir jag väldigt glad. En stund. Sedan tänker jag att de säkert säger/skriver så för att vara snälla. Inte kan de mena det? Att det jag skriver skulle vara så bra att det berört dem? Är det inte snarare skrivet av någon som vill vara författare men har mer vilja än talang?

Camilla Läckberg får nästan dagligen utstå vass kritik. Hur tacklar hon det? När den drabbar henne sker det inte precis i det tysta. Leif GW uttryckte något förklenande om hennes språkbehandling och blev det stora tidningsrubriker. Hon svarade med att ge honom en prenumeration på den hästtidning han jämförde hennes språk med. Men nog måste det svida ibland. Trots att hon har miljontals positiva läsare.

Simona Ahrnstedt får också ta emot en del rätt negativa omdömen om sina böcker. Hon lägger ut allt på sin hemsida, vilket jag tycker är starkt. Kanske gör det mindre ont om det negativa kommer fram i ljuset och kan ventileras och vridas på av fler? Påverkar kritiken henne? Ger hon kritikerna rätt? Blir hon förminskad av de vassa orden? Mer än hon lyfts av de positiva?

Jag tycker att negativ kritik kan vara positiv ibland. Om den är väl underbyggd. Då kan det finnas mycket att fundera på, att lära sig av och faktiskt ha stor nytta av. Men en enstaka mening, som den om Snökupan, ger bara en sur eftersmak. På vilket sätt var boken löjligt skriven? Var det för att läsaren inte förstått den och uttryckte sin ilska över det? Blev han ”tvingad” att läsa av någon som rekommenderat den, och när den inte levde upp till förväntningarna blev han förbannad? Jag hade gärna velat ha en förklaring, så jag hade haft något att förhålla mig till. Något jag kanske kunde tänkt på nästa gång jag skriver en roman.

Men samtidigt vet jag att när boken är tryckt och distribuerad är den inte längre min. Då lever den sitt eget liv och det är upp till och var och en att tolka den hur som helst.

Det är inte alltid roligt. I synnerhet om man vill vara författare och har mer vilja än talang.

 

 

Sol och måne

När jag var ung samlade jag på solnedgångar. Jag fotograferade inte dem, jag bara sparade dem i minnet. Men minnet är förrädiskt så jag vill påstå att jag glömt de flesta.

I kväll kom jag ner till stranden lagom tills solen skulle gå ner så jag tog fram mobilen och tog en bild. Inte vågar jag lita på minnet längre.

På motsatt sida om solnedgången gick månen upp. Men den är svårare att fånga på bild, åtminstone med mobilkamera. Som en glänsande liten flugskit ser den ut, trots att den var rätt imponerande.

Fridhem och Final cut

Den senaste veckan har jag tillbringat på Fridhems folkhögskola och sommarkursen Digital videoredigering.

Kursen gav en första inblick i redigeringsprogrammet Final cut (eller Adobe Premiere, om man hade intresse åt det hållet). Som tur är fick vi färdiginspelat material att redigera, för annars hade det blivit väldigt tunna filmer från mig. Jag har nämligen aldrig filmat digitalt. Inte en enda filmsekvens.

Så varför valde jag då en sådan kurs? Tja, först och främst för att jag ville ägna en semestervecka på folkhögskola och slippa laga mat samtidigt som jag lärde mig något nytt och fick träffa människor jag aldrig skulle ha träffat annars.

Men ju närmare kursstart jag kom desto mer nyfiken och sugen blev jag på att faktiskt lära mig att redigera film digitalt. Jag tänker göra boktrailers. Till att börja med boken Cayenne – kryddpojken med bett.

Efter en mycket givande vecka kom jag hem, plockade fram min kompaktkamera för att inleda de första trevande försöken i att fånga Cayenne på film.

Jag stötte på patrull direkt. Egentligen borde jag inte skriva om hur korkad jag faktiskt är, men sanningen har en förmåga att alltid komma fram så det är lika bra att erkänna.

Jag kunde inte hitta knappen som startade inspelningen. Så illa är det ställt med mig. Men jag vet hur man startar nytt projekt i Final cut, hur man importerar filer och gör en grovklippning av en film.

Det blir nog bra det här, till slut. (Och jo, jag hittade knappen till slut.)

Att våga lite mer

När jag startade Grim förlag för två år sedan var det för att kunna ge ut mina egna böcker. Även om jag är en blygsam person (ibland får jag vänliga bannor för det) vågar jag påstå att jag skriver bra och att mina romaner är värda att läsa. Och därmed värda att ge ut.

Jag har aldrig ångrat beslutet att starta Grim. Det är oerhört lärorikt och spännande, och nu finns alla mina titlar samlade på förlaget, i varierande format (e-bok, pocket, danskt band).

Men därifrån till att våga ge ut någon annans böcker är steget långt. Jag kan bära mina egna förhoppningar och ta besvikelserna, men att bära någon annans förhoppningar har känts som en alltför stor uppgift.

Därför är jag själv lite förvånad när Grim nu faktiskt snart har två författare till i sin utgivningslista. I maj gav jag ut Anna Maria Schymans debutroman Skönt förvirrad kvinna som e-bok. Den är tidigare utgiven på Aage förlag, men författaren behövde se sig om efter ett annat förlag till e-boken, och jag erbjöd mig att hjälpa till.

Därmed var det första lilla steget taget. Det kändes trevligt att inte längre vara ensam författare i förlaget. Och snart är det dags för nästa författare att bli utgiven på Grim.

Joanna Björkqvist gav ut sin roman Nära dig på Ordvändan förlag, och jag trodde att hon även ville ge ut den omarbetade e-boksversionen där, men hon blev jätteglad när jag sa att Grim gärna tar sig an den. Jag blev också glad! Nu är vi tre.

Just nu läser jag igenom manus till Närmare dig, som romanen kommer att heta i sin omarbetade version, och sedan är det dags.

Det sägs att ensam är stark. Men tillsammans är väldigt mycket trevligare!

 

 

Delvis fungerande hjärna

Jag är glad att kunna konstatera att min förmåga att tänka delvis är i funktion.

Som jag tidigare har berättat ägnar jag en stor del av min tid åt att leta efter saker som jag tror att jag har fullständig koll på. Jag är så finurlig att jag hittar bestämda platser åt dem.

Men den dag jag, av ren illvilja eller för att jag är tankspridd vet jag inte, lägger dessa saker på ställen där de inte hör hemma – då är jag förlorad.

I dag letade jag efter några noteringshäften. Jag har en liten egenhet som jag knappt vågar berätta om: sedan 1979 har jag sparat alla mina noteringshäften. Alltså de små block som banken bistår med och där man i bästa (eller sämsta) fall skriver in alla transaktioner.

Jag har ingen aning om varför jag sparat dem, men väldigt ofta inser jag hur bra det är att ha dem. Så fort jag vill kolla när, var, hur och varför jag köpte något söker jag information i häftena.

Det är ett ganska häftigt tidsdokument dessutom. Lönen jag fick utbetalt den 22 augusti 1979 var på 4.047 kronor. Några månader senare, 23 januari 1980 fick jag hela 6.342 kronor. Löneförhöjning? Byte av jobb? Nej, jag hade nyligen köpt hus och blivit sambo, vi hade svindyra topplån och jag blev dessutom ensam ekonomiskt ansvarig eftersom sambon ryckte in på vapenfritjänstgöring. Vi hade bott ihop för kort tid för att kallas sambor och därför fick vi inga bidrag. Därför behövdes varje krona, och att söka skattejämkning var nödvändigt.

Jag fick pengarna att räcka, men kärleken tog slut. Det står inte i noteringshäftet, däremot kan jag konstatera att jag plockade ut 26.000 kronor den 1 juli 1983. Det var slutbetalning för bostadsrätten jag köpt.

Nåja, nu var det inte mitt livs historia jag skulle berätta utan om min delvis fungerande hjärna. Jag behövde kolla en sak i ett av häftena, men det fanns inte där det skulle.

Jag visste att jag hade haft några häften framme för ganska länge sedan och att de sedan blivit liggande framme. Nu var de spårlöst borta.

Leta leta leta! Utan resultat.

Så till slut vaknade hjärnan och jag mindes den där förödande dagen då jag snabbt rafsade ner en massa tidningar och andra papper som låg och skräpade i en plastkasse.

Där! Det är andra gången jag letat mig galen efter något som jag till slut hittat i den där kassen. Kanske är det dags att tömma den och lägga var sak på sin plats!

Tv-titt: Foyle´s war

Bilden lånad från ITV

En av favoriterna i sommarens tv-utbud är Foyle´s war, som tyvärr lämnat SVT och flyttat till TV 4. Men bortsett från de störande avbrotten för reklam och nyheter är det som vanligt otroligt trivsamt att se Michael Kitchen kliva i kostymen, ta på sig hatten, rätta till anletsdragen och faktiskt bli kommissarie Foyle.

Andra världskriget är slut och Foyle har tänkt sig ett stillsamt liv i Hastings, men det blir naturligtvis inte så. Fast jag tror att jag hade kunnat titta på en tv-serie där Foyle ägnat dagarna åt fiske och kvällarna åt korsord, bara han fått ett och annat problem att klura på mellan varven.

Den här rollen är som skapt för Michael Kitchen. Med mycket små medel uttrycker hans ansikte tvivel, överraskning, triumf. Att han skulle börja arbeta för den brittiska underrättelsetjänsten kändes på förhand inte som något bra upplägg. Men det fungerar alldeles utmärkt. I synnerhet sedan han fått tillbaka sin forna chaufför Sam (Honeysuckle Weeks) som medhjälpare. Tillsammans är de oslagbara.

Två avsnitt kvar, sedan får vi hitta något annat att förgylla onsdagarnas tv-kvällar med.

Mål för mållösa

En dag i februari när jag var ute och gick kom jag på vilket kommersiellt mål jag skulle ha med mitt författarskap. Jag skulle sälja böcker för minst hundra kronor om dagen. Det borde inte vara omöjligt, även om jag är sämre än sämst på att marknadsföra dem och mig. Jag har dessutom satt ett lågt f-pris på samtliga mina böcker, varför det inte blir så många kronor för varje såld bok.

Vid det laget var det ännu en månad kvar innan senaste romanen, Mellan raderna, skulle komma ut, men jag hade redan i början av januari inlett Grim förlags e-bokssatsning (min debutroman Och natten är lång och svår kom som e-bok ett år tidigare) genom att ge ut en första novellsamling om tre noveller (Systrarna Jönsson och två till). Den följdes av ytterligare en samling (Stendöd i Prag och lite till) och därefter var jag redo att ge ut Kråkprinsessan som e-bok. Det var i början av februari och då kom också kommersen igång. Bara ett fåtal köpte boken, men desto fler laddade ner den via bibliotek. Vilken trevlig sysselsättning, att logga in på Elib och kolla försäljningsloggen!

Snart hade jag konverterat även Glömskelunden, Snökupan och Cayenne – kryddpojken med bett till epub-fil, och även producerat en tredje novellsamling, Midsommarnattsdrömmen och ännu mer. När Mellan raderna kom ut, 25 mars, var även e-boksversionen ute till försäljning och utlån.

Så att formulera min ekonomiska målbild var inte helt orealistiskt. För säkerhets skull lade jag även till ett delmål: att inte nolla.

Nu har det gått några månader och jag kan konstatera att jag HAR nollat. Inte bara en dag utan flera. Statistiken ser för tillfället riktigt sorglig ut och för att ytterligare gnugga in salt i mina sår räknade jag ihop hur mycket jag sålt för under de veckor som gått sedan jag formulerade målet.

Det är nitton hela veckor (plus fyra dagar, då jag sammanlagt sålde för 879 kronor) och med ett litet leende inser jag att jag i alla fall är bra på att formulera mål. Under de här nitton veckorna har jag i genomsnitt sålt för 101 kronor om dagen och ligger alltså på plus! Jag är medveten om att det inte behövs mer än ett par veckor till för att jag ska hamna efter i statistiken, men jag valde att kolla just nu, eller hur?

För att vara på den säkra sidan, jag är inte en sådan som vill sätta orealistiska mål utan vill verkligen att de ska vara både möjliga och troliga att uppnå, har jag bestämt att det här målet inte behöver uppnås med en gång utan kan ses långsiktigt.

Så nu är mitt primära mål att inte nolla. Därför: kom igen! Gå in och låna mina e-böcker! (Låna gärna Anna Maria Schymans Skönt förvirrad kvinna samtidigt! Det är Grim förlags första utgivna bok av en annan författare än mig själv. Snart kommer det en till!) Eller köp dem billigt hos någon av nätbokhandlarna! Ni vill väl inte att jag ska gå som en nolla genom livet!