Nödvändigt ont

Skärmavbild 2013-10-14 kl. 15.02.29Jag har klagat förut och jag kommer antagligen att göra det igen. Detta med bokföring, alltså. I somras lyckades jag förstöra bokföringen för flera månader tillbaka och tvingades göra om den. När jag väl var i kapp bestämde jag mig för att aldrig mer halka efter.

Vilket fungerade utmärkt ett par månader. Sedan kom september, en ovanligt hetsig månad, och i dag när jag skulle skicka iväg några fakturor bestämde jag mig för att bokföra sådant som blivit liggande.

Det var en månads samlad utgifter och inkomster och jag har inget stort företag så posterna är hanterbara. Ändå tar det sådan tid! Tre timmar (inklusive en lunchpaus med en alldeles för chilitryfferad blomkålssoppa som tog tid att äta) senare hade jag både kommit ikapp (och bara noterat ett enda bortslarvat kvitto) och skickat iväg fem fakturor.

Nu ger jag mig själv ett nytt löfte: aldrig mer halka efter med bokföringen! Vi får väl se hur länge jag kan hålla disciplinen på topp den här gången.

Annonser

En av inventarierna

vackert orange, som det skulle vara på 70-talet

vackert orange, som det skulle vara på 70-talet

I går skrev jag på Facebook att jag hade jobbat på Hallandsposten i 35 år (och snart ska sluta för att påbörja resten av mitt liv) och i dag skrev jag, efter att ha fått en kommentar om att jag är en verklig trotjänare, att jag tillhörde inventarierna på stället.

I dag när jag plockade fram hushållsmaskinen för att sätta deg till bröd tänkte jag att den där maskinen också är en trotjänare. Jag fick den i slutet av 1970-talet, när jag precis blivit sambo och flyttat till eget hus.

Sedan dess har mycket hänt, på alla fronter, men maskinen fortsätter troget att tjäna mig. Utan den skulle jag inte baka mitt eget bröd. Visst händer det att jag rör ihop deg även utan maskinen, men när det är på riktigt, det vill säga med degvätska på en liter eller mer, då är det maskinen som gör jobbet att knåda.

Förhoppningsvis ger inte maskinen upp sitt jobb lika lätt som jag. För trots allt: vad är egentligen 35 år? Det är ju bara början!

Semikolon och utropstecken

svb-omslag-16-2013I går landade nya numret av Svensk Bokhandel, en av mina absoluta favorittidningar, i brevlådan. Det hann bli kväll innan jag satte mig med den. I vanlig ordning slukade jag i stort sett varenda text, men den här gången blev jag tvungen att bläddra fram till sidan 27 och allra först läsa intervjun med dokorand Alva Dahl, som fördjupat sig i interpunktion.

Otroligt intressant! Dessa små tecken som kan uttrycka så mycket. Eller bara fungera som en kort paus, två andetag före fortsatt läsning.

Det finns många åsikter om skiljetecken. En del älskar att strö utropstecken omkring sig medan andra vägrar desamma. Några står upp för semikolon, och kanske använder dem lite för mycket och på fel ställen, medan andra anser dem vara pretentiösa.

Alva Dahl, doktoranden, gillar kommatecken, som hon tycker är ödmjuka. Som ett vardagstecken.

Om man kombinerar skiljetecken på olika sätt betyder de helt andra saker än vad de från början gjorde. Ett semikolon och en slutparentes blir en blinkning, ett kolon och versalt d förvandlas till ett gapskratt.

Det sker hela tiden en utveckling av språket. Och av våra skiljetecken och hur vi använder dem. Jag blir glad av att det finns någon som vill tränga djupare in i interpunktionens spännande värld. Det finns väldigt mycket dolt i dessa till synes oansenliga tecken.

 

Johan Theorin – Rörgast/Recension

9789146221562_200_rorgastJohan Theorin: Rörgast (Wahlström & Widstrand). Recensionen även publicerad i Hallandsposten och Hallands Nyheter

Äntligen. Ordet är nog lika mycket Johan Theorins som mitt. Med Rörgast har han nått i mål med uppdraget att på sitt alldeles speciella sätt skildra Öland och människorna där under fyra årstider.

Skumtimmen, som var den första, möttes av en enhällig hyllningskör av sällan skådat slag. Den väckte enorma förväntningar på nästa bok i serien, så när Nattfåk kom blev jag besviken. Theorin rör sig i gränslandet mellan det realistiska och det magiska, men när det, som i Nattfåk, kom fram spöken (nästan mitt på dagen) kunde jag inte köpa det. Trollen i tredje boken, Blodläge, var om möjligt ännu värre. Den boken var inte bra, och det hade inget med eventuella förväntningar att göra.

Därefter tog författaren en paus från Ölandssviten och skrev Sankta Psyko, som inte utspelar sig på Öland, och förra året kom novellsamlingen På stort alvar. Nu är alltså den fjärde och avslutande delen äntligen här.

Med den återvänder Johan Theorin till den stil och stämning som präglade Skumtimmen. Jag har inte för ett ögonblick tvivlat på att han verkligen kan det här med att skriva fantastiskt bra romaner, och med Rörgast visar han det.

I centrum står, precis som tidigare, den gamle skutskepparen Gerlof Davidsson. En natt då han sover i fiskeboden väcks han av en ung pojke som skräckslagen berättar om ett spökskepp där han mött levande döda och en galen man med yxa.

Någonting i pojkens berättelse får Gerlof att inte bara avfärda det som fantasier. Han bestämmer sig för att undersöka saken.

Pojken är på besök hos sin farbror, som äger och driver en stor semesteranläggning. I berättelsen finns också en hemvändare, en man som tillsammans med sin styvfar utvandrade till Det nya landet på 30-talet. Han har kommit tillbaka för att hämnas på dem som tog allting ifrån honom.

Rörgast utspelar sig under några heta sommarveckor, och den galenskap som en riktig värmebölja kan föra med sig strålar ut från boksidorna. Galenskap är också vad vi får läsa om i de avsnitt som berättar om hemvändaren Arons resa och liv i Det nya landet. Den skildringen ger både djup, perspektiv och förklaring till mycket av det som händer i boken.

Jag söker efter invändningar utan att hitta några. Möjligen en enda. Det känns tungt att tvingas lämna Gerlof Davidsson och Öland. Men jag kan ju alltid läsa Skumtimmen igen.

Liza Marklund – Lyckliga gatan/recension

Liza Marklund: Lyckliga gatan (Piratförlaget) Recensionen även publicerad i Hallandsposten och Hallands Nyheter.

916420359XLiza Marklunds nya roman heter Lyckliga gatan och handlar om en kvinna, Nora, som flyr sitt hem. Hennes man, riskkapitalisten och före detta riksdagsmannen Ingemar Lerberg, blir svårt torterad av någon som vill veta vart Nora tagit vägen, men mannen kan inte svara eftersom han inte vet.

Samtidigt börjar ett näthat sprida sig mot journalisten Annika Bengtzons chef, Anders Schyman. För många år sedan gjorde han en prisbelönt dokumentär om en kvinna som svindlade och rymde fältet med kappan full av sedlar i specialsydda fickor. Nu påstår signaturen Sanningens Ljus att han ljugit, och att kvinnan i själva verket är död och aldrig rymde.

Bengtzons bittre före detta make ansluter sig till näthatarna och känner sig för en stund riktigt upprymd, medan han odlar sin avsky för Annika, som svek honom så totalt när hon flyttade ihop med hans chef, och funderar på hur han ska kunna undvika att visa sig ute under sommaren med sin amputerade hand.

Liza Marklund är effektiv i sitt sätt att skriva, men det hon har att berätta är snabbt bortglömt. Det är som om hon inte själv är riktigt engagerad, att hon går lite på autopilot. Jag hittar inget djup någonstans, alla karaktärer rör sig på ytan och det hela blir en högst ordinär thriller av det slag som det finns alldeles för många av. Och det övervåld som beskrivs i tortyrscenerna förstärker bara känslan av att Liza Marklund på allvar är trött på sin snokande reporter, och tar till spekulativt våld på samma sätt som amerikanska thrillerförfattare gör när de går på tomgång.

Och slutet? Vart tog det egentligen vägen?

För den som är intresserad av att läsa om vart tidningsbranschen är på väg är boken läsvärd. För alla andra krävs annan motivation.

Glädjeord

Så oerhört spännande, så välskriven, så – jag har inte riktigt funnit ord för det ännu, eftersom det bara är några timmar sen jag läste ut den. Den kryper under huden på mig, tar upp de stora livsfrågorna på ett naket sätt, blottlägger existensen. Nja, jag känner att jag inte riktigt kan sätta ord på det, men det är mycket sällan man finner en så här bra roman.

krakomslagSå fint skrev en av mina facebook-vänner till mig om Kråkprinsessan, när hon precis läst ut den. Jag blev väldigt glad. Det är ju självklart så att människor tycker väldigt olika, och om Kråkprinsessan har det varit väldigt delade meningar. Jag tycker att det är en del av tjusningen med litteratur, att man själv bestämmer vad som är bra och vad som är dåligt. Eller åtminstone om man gillar det man läser eller inte.

Men som författare blir man lite extra glad (väldigt extra glad) när man kan nå en läsare på det sätt som läsaren ovan blev träffad.

I övrigt kan konstateras att det nu gått en vecka sedan det var den intensivaste dagen på årets Bokmässa i Göteborg. Det känns oändilgt långt borta, insvept i en dimma av förkylning och, som någon så träffande uttryckte det, boksmälla.

Nu reser jag mig och går vidare. Och snart, snart, om lite drygt en månad, är det dags att krypa in i skrivbubblan igen och börja på nya romanen. Jag har ingen aning om hur det kommer att gå, men jag längtar.