Johan Theorin – Rörgast/Recension

9789146221562_200_rorgastJohan Theorin: Rörgast (Wahlström & Widstrand). Recensionen även publicerad i Hallandsposten och Hallands Nyheter

Äntligen. Ordet är nog lika mycket Johan Theorins som mitt. Med Rörgast har han nått i mål med uppdraget att på sitt alldeles speciella sätt skildra Öland och människorna där under fyra årstider.

Skumtimmen, som var den första, möttes av en enhällig hyllningskör av sällan skådat slag. Den väckte enorma förväntningar på nästa bok i serien, så när Nattfåk kom blev jag besviken. Theorin rör sig i gränslandet mellan det realistiska och det magiska, men när det, som i Nattfåk, kom fram spöken (nästan mitt på dagen) kunde jag inte köpa det. Trollen i tredje boken, Blodläge, var om möjligt ännu värre. Den boken var inte bra, och det hade inget med eventuella förväntningar att göra.

Därefter tog författaren en paus från Ölandssviten och skrev Sankta Psyko, som inte utspelar sig på Öland, och förra året kom novellsamlingen På stort alvar. Nu är alltså den fjärde och avslutande delen äntligen här.

Med den återvänder Johan Theorin till den stil och stämning som präglade Skumtimmen. Jag har inte för ett ögonblick tvivlat på att han verkligen kan det här med att skriva fantastiskt bra romaner, och med Rörgast visar han det.

I centrum står, precis som tidigare, den gamle skutskepparen Gerlof Davidsson. En natt då han sover i fiskeboden väcks han av en ung pojke som skräckslagen berättar om ett spökskepp där han mött levande döda och en galen man med yxa.

Någonting i pojkens berättelse får Gerlof att inte bara avfärda det som fantasier. Han bestämmer sig för att undersöka saken.

Pojken är på besök hos sin farbror, som äger och driver en stor semesteranläggning. I berättelsen finns också en hemvändare, en man som tillsammans med sin styvfar utvandrade till Det nya landet på 30-talet. Han har kommit tillbaka för att hämnas på dem som tog allting ifrån honom.

Rörgast utspelar sig under några heta sommarveckor, och den galenskap som en riktig värmebölja kan föra med sig strålar ut från boksidorna. Galenskap är också vad vi får läsa om i de avsnitt som berättar om hemvändaren Arons resa och liv i Det nya landet. Den skildringen ger både djup, perspektiv och förklaring till mycket av det som händer i boken.

Jag söker efter invändningar utan att hitta några. Möjligen en enda. Det känns tungt att tvingas lämna Gerlof Davidsson och Öland. Men jag kan ju alltid läsa Skumtimmen igen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s