Deon Meyer – Spåren/recension

918584988XDeon Meyer: Spåren Översättning: Mia Gahne (Weyler). Även publicerad i Hallandsposten och Hallands Nyheter

När Deon Meyers Spåren landade i brevlådan med en tung duns tyckte jag först att det var underligt att förlaget skickat två böcker. Så var det förstås inte, vilket jag snabbt upptäckte. Boken är 600 sidor tjock och jag erkänner att jag gjorde en lätt ogillande grimas. Finns det inte kortare sätt att få sagt det man vill berätta?

Spåren består av tre fristående delar. En handlar om Milla Strachan, som äntligen får modet att lämna sin man och sitt misslyckade äktenskap efter närmare tjugo år. Hon får jobb som journalist på underrättelseorganisationen PIA, och även om hon inte tillhör den inre kretsen kommer hon i kontakt med information som senare får henne att agera.

Det finns indikationer på ett planerat terrordåd och tiden för att stoppa det börjar bli knapp. Viktig information saknas och de avlyssningar som görs ger inte hela bilden.

En annan del i boken handlar om Lemmer, som vi också mötte i förra boken, Den sista safarin. Han gör sitt bästa för att undvika problem. I stället lever han ett gott liv med Emma le Roux, och är fortfarande förvånad att hon vill ha honom. När han blir ombedd att följa med som livvakt vid en transport av två utrotningshotade noshörningar får han svårt att tacka nej, i synnerhet sedan Emma vädjar till hans goda vilja. Men eftersom problemen dras till honom sitter han snart mitt i dem.

Sista delen handlar om före detta polisen Mat Joubert, som nu är privatspanare på en byrå och som första fall får ta hand om en spårlöst försvunnen man. Det är mannens hustru som förgäves försökt få polisen att intressera sig för försvinnandet och nu, efter ett par månader, äntligen har skrapat ihop tillräckligt mycket pengar för att kunna anlita byrån.

Tre skenbart skilda historier alltså, som hakar i varandra på ett sätt som känns övertygande, berättade i högt tempo, och allihop utspelar de sig i ett Sydafrika fyllt av korruption och kriminalitet, men också med en svindlande vacker natur och med människor som är lätta att lära känna och tycka om.

Sällan har 600 sidor varit så lätta och lustfyllda att ta sig igenom och jag skäms nästan för att säga det men det var med stor saknad jag slog ihop boken och tänkte att det där med alldeles för tjocka böcker egentligen inte är så dumt.

Annonser

Ny roman i datorn

startenJag bestämde mig för att låta 18 november vara startdatum för att skriva min nya roman. Men den senaste tiden har marken under mig börjat gunga allt mer och jag har fått hoppa från tuva till tuva för att, åtminstone tillfälligt, få lite fast mark under fötterna.

Det var således hög tid att skapa en mening i tillvaron. Hög tid att komma igång med skrivandet igen. Och skrivande för mig handlar om en enda sak – romaner. Det hjälper inte att skriva en novell, ett blogginlägg, krönika eller en recension, det är inte förrän jag omger mig med ett romanprojekt som jag verkligen s-k-r-i-v-e-r.

Så igår smög jag igång min nya roman. Jag har tänkt på den ganska länge. Antecknat, pratat in korta skumma röstmemon, kopierat, klippt ut och klistrat in artiklar i min digitala anteckningsbok och gjort vad jag kunnat för att förbereda mig. När tankarna inte ville längre begrep jag att det enda sättet att komma vidare var att skriva mig in i berättelsen.

Jag har en riktning, några personer vars konturer jag nätt och jämnt kan skönja, en tänkbar miljö och möjligen ett berättarperspektiv. Det är allt. Resten är upp till mig att hitta när jag börjar skriva.

Det blev ett par timmar och några få tusen tecken första dagen. Kändes inte speciellt bra men det var i alla fall en början. I dag blev det ytterligare några tusen tecken, nästan dubbelt så många som i går. Och jag känner hur tankarna sätter igång, det ena ger det andra och plötsligt finns det liv i processen. Anteckningar i marginalen, en tydlig framåtrörelse.

Jag har skrivit tillräckligt många romaner för att veta att det kommer att bli svårt att föra den här berättelsen i land. Och har tillräckligt många romaner bakom mig för att veta att jag klarar det.

Marken under mina fötter gungar inte längre. Jag är räddad.

Smarta Telia eller Telia smart

logo2xMitt modem är uråldrigt, men så länge det fungerat har jag inte sett någon anledning att byta ut det. På sistone har det dock börjat bråka, så jag drog in ett djupt andetag och bestämde mig för att skaffa nytt.

Jag kom hem med ett kombinerat modem och router. Dessutom hade jag bytt från Telia bas till Telia smart, vilket innebär att jag i fortsättningen kommer att ringa via bredbandet. Hastigheten på bredbandet kommer dessutom att i det närmaste fyrdubblas. Jag fick även besked att Telia automatiskt skulle skicka ytterligare ett modem till mig. Det är tydligen inte vanligt att man går till en butik och köper saker nu för tiden, utan man ska handla över nätet.

Installationen var så enkel att till och med jag klarade den utan att behöva ta till kraftuttryck en enda gång. Allting frid och fröjd.

I morse kom sms om att jag kunde hämta ut mitt paket på Posten men jag har inte hunnit göra det.

På eftermiddagen fick jag brev från Telia med bekräftelse på att jag sagt upp Telia smart. Om jag inte skickade tillbaka gatewayen (modemet) skulle jag betala 499 kronor. Jag ringde upp och frågade vad det var frågan om. De visste inte riktigt, men konstaterade att det inte stod något om någon uppsägning i deras anteckningar.

Samtidigt som jag pratade med Teliarepresentanten plingade det i mobilen. Mejl. Nyhetsbrev från Telia.

Det är mycket Telia nu. Allt jag bad om var att få ett fungerande modem. Lite spännande ska det bli att se om allt fortsätter att fungera trots att brevet bestämt påstår att abonnemanget är uppsagt.

Spännande ska det också bli att se hur många påminnelser Posten kommer att skicka angående paketet som ligger och väntar på mig. Jag får nämligen inte lösa ut det. Det ska skickas tillbaka. Smarta Telia!

Gamla hjältar blir som nya

Jag har med stor behållning läst deckare i nästan hela mitt liv. Först var det Maria Lang och Stieg Trenter som upptog mitt intresse, och när det gäller Lang återvänder jag ständigt till henne. Av min Trentersamling (i det närmaste komplett) har jag däremot aldrig läst om en enda bok, oklart varför.

Agatha Christie är en annan författare som jag samlat på mig några böcker av. Dessa har jag inte heller läst om, men om jag skulle leta i samlingen kommer jag snart att upptäcka att det i princip enbart är böcker med den förtjusande Miss Marple i centrum. Jag har nämligen aldrig tyckt om Monsieur Poirot.

poirot_1413271c

Bild lånad från internet

Fast det är aldrig för sent att ändra sig. Sedan streamingtjänsten Netflix kom in i mitt liv, tillsammans med Apple-tv, har jag tittat på åtskilliga avsnitt av serien med den lille belgiske mästerdetektiven. David Suchet är oslagbar i rollen som Poirot och jag har börjat vackla när det gäller frågan vem som är bäst: Marple eller Poirot. Det har till och med gått så långt att jag överväger att börja läsa Christies böcker där han är huvudperson.

Men kanske är det bäst att hålla sig till tv-versionen, så jag slipper bli besviken.

Ingrid Elfberg – Tills döden skiljer oss åt/Recension

9173553077Ingrid Elfberg: Tills döden skiljer oss åt (Kabusa Böcker (inbunden) och Stockholm Text (e-bok)

Jag träffade Ingrid första gången på en skrivarkurs i början av 2000-talet. Vid presentationen gjorde kursledaren klart för oss att vi inte fick avslöja våra yrken. Dessa fick vi inte kännedom om förrän sista dagen då vi bytte e-postadresser. Den enda presentation jag minns var Ingrids. Hon sa att hon i längden inte kunde vara kvar i den bransch hon då jobbade utan skulle satsa på författaryrket i stället. Ingen av oss andra vågade vara så rakt på sak. Jag minns att jag tänkte att om det är någon av oss som skulle lyckas var det hon. Hon hade drivet, viljan och modet att stå för det.

Två böcker har det blivit sedan dess. Tills döden skiljer oss åt är den andra. Den handlar om Erika som flyr från sin man när han misshandlat henne en gång för mycket. Hon dyker upp hemma hos en försummad väninna i Göteborg och får bo där tills hon hunnit skaffa eget boende. Men Göran, hennes man, tänker inte stillatigande se på när hon gör sig fri utan följer efter henne, trakasserar och bevakar. Båda två är poliser och trots att Erika kan visa upp tydliga skador är det honom omgivningen väljer att tro.

Det första fall som polisen Erika får hand om är ett misstänkt försvinnande. En kvinna, arkitekt vid stadsbyggnadskontoret i Göteborg, är spårlöst borta sedan hon aldrig dök upp hemma hos sina föräldrar under mellandagarna som planerat. Kvinnan visar sig ha en hel del orent mjöl i påsen och fler än en har haft goda skäl att se till att hon aldrig hittas. Men det visar sig vara otroligt svårt att hitta ledtrådar, och när hennes mobil spåras till New York lutar allt åt att kvinnan försvunnit frivilligt – snott åt sig pengar och stuckit från sin tråkiga man.

Tills döden skiljer oss åt är främst en skildring av kvinnomisshandel; det är här berättelsen blir som intressantast och får liv. Utredningen om den försvunna arkitekten känns mest som en anledning att förpacka boken i polisromangenren. Och ändå är det ingen polisroman, det är en thriller och thrillerformen är betydligt friare i sin form, varför jag gärna hade sett att Erika haft ett annat jobb än polisens. Det finns ingen anledning att tro att poliser är annorlunda än andra människor, och därför inte slår sina närmaste, vilket annars skulle kunnat ge en extra dimension åt berättelsen.

I början av boken förstår läsaren att Erika är väldigt fäst vid sin hund, Boss. Hon tvingas lämna den när hon flyr. Det väcker känslor och jag undrar självklart hur det går med Boss. Därför blir jag förbryllad när hunden i fortsättningen knappast nämns. Det verkar inte som om Erika ens tänker på den. De känslosträngarna hade jag velat ha mer tryck på, och jag tycker att författaren slarvar bort en viktig del av skildringen.

Det pratas ofta om bladvändare när det kommer till spänningslitteratur. Jag läste nyligen ett boktips där recensenten tyckte att Keplers Paganinikontraktet var en sådan. I så fall måste man hitta ett annat sätt att beskriva Tills döden skiljer oss åt eftersom den har otroligt mycket mer framåtrörelse än Keplers bok. Men det är förstås min personliga åsikt och det är olikheterna i åsikter som gör litteratur så intressant.

Rent språkligt tycker jag att boken stundtals är lite överlastad, framför allt i gestaltningen av de olika personernas reaktioner, men jag hittar också många fina miljöskildringar. Sammantaget är det en bok väl värd att läsa och reflektera över.