Deon Meyer – Spåren/recension

918584988XDeon Meyer: Spåren Översättning: Mia Gahne (Weyler). Även publicerad i Hallandsposten och Hallands Nyheter

När Deon Meyers Spåren landade i brevlådan med en tung duns tyckte jag först att det var underligt att förlaget skickat två böcker. Så var det förstås inte, vilket jag snabbt upptäckte. Boken är 600 sidor tjock och jag erkänner att jag gjorde en lätt ogillande grimas. Finns det inte kortare sätt att få sagt det man vill berätta?

Spåren består av tre fristående delar. En handlar om Milla Strachan, som äntligen får modet att lämna sin man och sitt misslyckade äktenskap efter närmare tjugo år. Hon får jobb som journalist på underrättelseorganisationen PIA, och även om hon inte tillhör den inre kretsen kommer hon i kontakt med information som senare får henne att agera.

Det finns indikationer på ett planerat terrordåd och tiden för att stoppa det börjar bli knapp. Viktig information saknas och de avlyssningar som görs ger inte hela bilden.

En annan del i boken handlar om Lemmer, som vi också mötte i förra boken, Den sista safarin. Han gör sitt bästa för att undvika problem. I stället lever han ett gott liv med Emma le Roux, och är fortfarande förvånad att hon vill ha honom. När han blir ombedd att följa med som livvakt vid en transport av två utrotningshotade noshörningar får han svårt att tacka nej, i synnerhet sedan Emma vädjar till hans goda vilja. Men eftersom problemen dras till honom sitter han snart mitt i dem.

Sista delen handlar om före detta polisen Mat Joubert, som nu är privatspanare på en byrå och som första fall får ta hand om en spårlöst försvunnen man. Det är mannens hustru som förgäves försökt få polisen att intressera sig för försvinnandet och nu, efter ett par månader, äntligen har skrapat ihop tillräckligt mycket pengar för att kunna anlita byrån.

Tre skenbart skilda historier alltså, som hakar i varandra på ett sätt som känns övertygande, berättade i högt tempo, och allihop utspelar de sig i ett Sydafrika fyllt av korruption och kriminalitet, men också med en svindlande vacker natur och med människor som är lätta att lära känna och tycka om.

Sällan har 600 sidor varit så lätta och lustfyllda att ta sig igenom och jag skäms nästan för att säga det men det var med stor saknad jag slog ihop boken och tänkte att det där med alldeles för tjocka böcker egentligen inte är så dumt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s