Sakta framåt – ord för ord

Jag har skrivit ungefär 60 A4-sidor av mitt nya manus. I går nådde jag fram till en svårskriven nyckelscen, som jag gick och gruvade mig för ett tag innan jag bestämde mig för att bara skriva den och få det överstökat.

Lättnaden efteråt var stor och jag kände mig nöjd i vetskapen om att jag är på väg dit jag vill. Men det är en roman som sannerligen inte skriver sig själv. Jag kommer att tvingas kämpa hela vägen. Det som gör att jag inte tappar sugen är vetskapen om att allt bara kan bli bättre och lättare i nästa skede, den av mig så omhuldade redigeringen.

I slutet av februari ska första versionen vara klar och eftersom jag är van vid att hålla deadline är jag inte speciellt bekymrad för att inte lyckas med det. Att kämpa är också att skriva. Och om mitt tålamod brister på alla områden är jag, när det kommer till skrivande, en envis jäkel.Än så länge känns det som om den här romanen har förutsättningar att bli det bästa jag har skrivit. Då spelar det ingen roll om vägen dit är en smula mödosam.

Peter May – Svarthuset/Recension

Peter May: Svarthuset Översättning: Charlotte Hjukström (Modernista)

Jag har tillbringat juldagarna på Isle of Lewis i Yttre Hebriderna. Jag har vandrat omkring i byn Crobost och känt doften av torvbrasor, tittat ut över havet och försökt komma undan regnet. I svår storm har jag tagit mig ut till den otillgängliga klippön An Sgeir för att vara med om den årliga gugajakten. Min guide har varit den skotske författaren Peter May, som i ett klipp på Youtube berättade att han visste att den roman han skrivit, The blackhouse, var den bästa han åstadkommit. Ändå var det ingen brittisk förläggare som ville ge ut den. Det fanns ju redan en romanserie om Shetlandsöarna (Ann Cleeves) och behövdes inte fler.

I stället kom boken ut i Frankrike, och letade sig därifrån över hela världen och även, slutligen, till Storbritannien.

Jag skulle ha läst och recenserat boken i höstas, men av någon anledning missade förlaget att skicka boken och i stället fick jag den av Diana i Bokhandeln i Laholm, som tack för att jag varit hos dem och signerat böcker i somras. Utan att veta att jag hade den på min lista trodde hon att jag skulle tycka om den.

Svarthuset handlar om poliskommissarie Fin Macleod, som återvänder hem efter många år i Glasgow och Edinburgh. Anledningen är ett mord som har likheter med ett fall i Edinburgh. Macleod ska utreda om det är samma mördare. Återkomsten sker delvis motvilligt. För arton år sedan lämnade han ön utan några planer på att återvända. Han har  varit borta från polisjobbet i fyra veckor, alltsedan den dagen hans åttaårige son dog, och han vet inte längre om han hör hemma i poliskåren.

Romanen är inte så mycket en traditionell polisutredning som en uppgörelse med det förflutna och en vandring längs minnenas allé. Den karga miljön, människorna, händelserna som får konsekvenser årtionden framåt – allt det och lite till finns i Svarthuset och är skildrat på ett sätt som gör mig både glad och bedrövad. Och alldeles övertygad om att världen klarar sig utan mina romaner, men däremot är det angeläget att Peter Mays återstående två böcker i trilogin kommer i svensk översättning. Så fort som möjligt. Helst i går.

God jul!

Man skulle kunna tro att jag är en riktig julhatare, efter ett par lätt missnöjda inlägg den senaste tiden. Riktigt så är det inte, även jag kan tycka att det är småmysigt med allt ljus och glitter. Därför bjuder jag på ett bildspel och önskar alla en riktigt god jul!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jul till varje pris

Bilden lånad från TV4.

Jag har inte missat ett enda avsnitt av Äntligen hemma, TV4:s bygg-, inrednings- och pysselprogram. Fast ibland är jag nära att kräkas över inslagen.

I tisdags var det säsongsavslutning och eftersom det inte är mer än en vecka till jul var programmet sprängfyllt av olika förslag på pyssel.

Nyligen skrev jag om hur förvånande det är att vi varje år behöver påminnas om hur skinkan ska kokas och knäcken smaksättas. I dag fortsätter jag på temat pyssel. Och paketinslagning, som inte är det roligaste eller lättaste i världen. Därför fick vi tips på hur vi snabbt ska fixa fina personliga paket (om vi inte hinner lägga ner för mycket jobb). Det enda som behövs är brunt omslagspapper, eller färgat papper, samt lite kartong som går att klippa till lagom breda remsor. Och så bilder på personerna som ska få paketen, så att vi kan göra trevliga små etiketter. Snygga snören är inte heller fel, och då ska det givetvis inte vara platta glansiga snören som går att köpa på rulle i vilken affär som helst.

Snöglober kan man också göra. Ta bara en gammal burk och limma fast något skit på locket, häll i lite fusksnö i burken, skruva på locket och vänd på den. Utmärkt julklapp. (Nej, tror inte det.)

På balkongen kan man sätta sju, åtta granar. Man klipper bort grenarna som är närmast räcket för att få plats med ännu fler granar. Och sedan dekorerar man dem med röda äpplen. (Om inte Ernst Kirchsteiger redan gjort slut på alla röda äpplen i sitt julprogram.) Grenarna man klippte bort lägger man givetvis på balkonggolvet.

En enkel julgrupp fick vi också tips på hur vi gör. Behövs bara lite växter, lite mossa, lite torkade äppelskivor och apelsinskivor, lite kottar och lite snören som man virar runt några kanelstänger.

Tja, vad säger man. Jul är kul. I synnerhet på lite avstånd och med alla pysselgener avstängda.

Dagliga noteringar sporrar

Ibland tar jag ett tag för att röja i förrådet. Märkligt nog hjälper det inte. Prylar och skräp blandar sig och kryper tillbaka på sina platser och så får jag ge mig på det efter några månader igen. Senaste gången jag röjde hittade jag en gammal kalender med kattmotiv. Jag satte mig att bläddra i den och då hittade jag korta noteringar från den period då jag skrev slutversionen av Kråkprinsessan. Så här i efterhand var det väldigt trevligt att läsa om hur jag tänkte då och vad jag kände.

Men att skriva dagbok är på något sätt ett passerat stadium för mig. Jag ha försökt många gånger och jag önskar verkligen att jag kunde ta mig tiden att med några korta meningar summera den gångna dagen. I somras gav jag mig på att skriva sommardagbok. Tre månader: hur svårt kan det vara? Väldigt svårt, visade det sig. Ibland satt jag tre veckor senare och försökte minnas någon liten detalj från varje dag. Någon gång i augusti lade jag ner ambitionerna.

Och ändå … När jag började skriva mitt nya manus kollade jag efter varje skrivpass hur mycket jag hade klämt ur mig (det är så det känns, som att mödosamt klämma ut pastej ur en tub som är motsträvig) och skrev ner på en lapp. Sedan insåg jag att den där lappen inte skulle bli liggande på skrivbordet speciellt länge så jag skrev in värdet i det digitala anteckningsblocket i stället. Det funkar fint! Tar högst en minut att sammanfatta textlängd, känsla och eventuellt någon liten fundering om fortsättningen; en bra avrundning på passet. Och får mig att minnas hur det kändes, om jag får för mig att jag ska skriva en ny roman någon gång. Seegt.

När jag är klar med råmanus och ska börja redigera ska jag starta en ny skrivdagbok. Med enbart jubelutrop. Jag älskar att redigera!

Hur gör man (i) jul?

Så här tio dagar före julafton har jag åter börjat förundra mig över det faktum att vi människor är så glömska att vi varje år behöver tidningars, teves och radions påminnelser om hur vi ska tillaga knäck, skinka, risgrynsgröt och allt annat som vi brukar ha på julbordet.

Normalt sett finns det ingen helg som är så traditionstyngd som julen. Samma typ av mat hamnar på bordet varje år, samma pynt, samma program på teve. Vi borde kunna detta med jul vid det här laget. Ändå tjatas det om alla självklarheterna trots att det bara är ett år sedan senast.

Strängt taget skulle vi kunna ta det med ro. Vi vet, innerst inne, precis hur det ska vara. Och om det inte blir exakt så – då går det lika bra (med selleri) ändå.

I år har jag tvingats variera mig när det gällde fönsterbelysningen i det ena av sovrumsfönstren. Min fina glaskula med ljus i slutade fungera i slutet av förra julsäsongen. Lagom tills det var dags att sätta upp kulan fick jag tag i en ny, batteridriven, slinga men den slutade lysa efter fyra dagar. Jag gjorde raskt en ny ljusprydnad med hjälp av en slinga med både ljus, kulor och små bjällror samt en stålring. Även den var batteridriven och efter ett par veckor lyste den så svagt att jag rev ner den.

Nu har jag fått upp den tredje ljusprydnaden, i form av en gammal eldriven slinga och samma stålring som till förra varianten. Måtte det nu bara inte bli strömlöst för då sitter jag där med tomteskägget i brevlådan.

Sorteringsfilosofi i bokhyllan

I går kväll, vid ett mingel för den nya kulturplanen i Region Halland, var vi tre stycken bokentusiaster som började diskutera bästa (och enda) sättet att sortera böcker i bokhyllan. Jag vet att det finns människor som sorterar sina böcker efter färgen på bokomslaget, och jag har även läst inredningsförslag som går ut på att man klär in sina böcker i snygga omslagspapper. Det där ger mig rysningar av obehag. Själv har jag alltid sorterat böckerna så att författarna står i bokstavsordning, och titlarna i utgivningsordning. Tidigare var jag så rabiat att jag inte ens kunde hålla fingrarna borta hos kompisar, utan sorterade deras bokhyllor efter den ordning som det borde vara.

Men i går stötte jag på en annan sorteringsform: bibliotekssorteringen. Där sorteras författarna i bokstavsordning och, håll i er nu, även TITLARNA i bokstavsordning. Jag tänkte direkt på min samling av Maria Lang-deckare, 41 titlar, och hur omöjligt det skulle vara att sortera efter titelordning om jag ville läsa böckerna i den ordning de kom ut. Ingen ordning alls, skulle jag vilja påstå.

Fast det är roligt att diskutera med engagerade människor som har bestämda uppfattningar om så viktiga ting som hur man sorterar sina böcker i bokhyllan. För tillfället har jag säkert hundra böcker som inte tagit plats i bokhyllan än. Antingen får de inte plats, eller också har jag inte hunnit läsa dem än. Och de blir fler och fler tills det oundvikliga väntar: den dag då jag måste tillämpa principen ”en bok in – en bok ut”.

Utsorteringen kommer att ske enligt helt andra principer än insorteringen. Och kanske börjar jag med att putta in böckerna så att de hamnar bakom den främre raden. Då finns de även om de inte syns.

 

Internationell förmiddag

I dag gjorde jag klart ett jobb som ska tryckas på fyra språk. Jag sparade filerna på en usb-sticka och gick för att skicka iväg det till beställaren, som bor i Frankrike.

Eftersom det var fint väder bestämde jag mig för att ta en promenad längs stranden. För att inte svimma av hunger under tiden gick jag till McDonalds och köpte chilicheesebollar. Jag är verkligen inte förtjust i USA men ibland är det bra att dess produkter finns nära till hands.

Sedan tog jag mig en titt på vad de senaste stormarna har gjort med stranden, innan jag vände ryggen åt dynerna och blickade ut över havet, mot horisonten. Och längtade lite lite grand till Cornwall i England.

Därefter återvände jag hem till det svenska svårmodet i mitt nya manus.

Fred Vargas – Spökryttarna från Ordebec/recension

Fred Vargas: Spökryttarna från Ordebec Översättning: Marianne Öjerskog (Sekwa). Recensionen även publicerad i Hallandsposten och Hallands Nyheter.

Medan stormen drog fram över Sverige i torsdags kväll tampades kommissarie Adamsberg med spökryttare i Ordebec, under några ovanligt varma sommardagar i Normandie.

I vanlig ordning bjuder författaren och medeltidsarkeologen Fred Vargas på högklassig underhållning när hon i Spökryttarna från Ordebec väver en snillrik intrig, som tar avstamp i en urgammal legend om levande döda på jakt efter ostraffade brottslingar.

Adamsberg får besök av en gammal dam vars dotter har sett spökryttarna, och nu är hon rädd för vad som kan hända. Kommissarien lyssnar bara med ett halvt öra, men får snart anledning att skärpa uppmärksamheten.

Ett mord med hjälp av brödklumpar, ett tarvligt brott mot en duva och en nyligen upptäckt son är andra komponenter i den här välskrivna romanen, vars enda svaghet är trovärdigheten när det gäller förövarens motiv. Det är ytterst sällan en deckare håller hela vägen, men när det gäller Fred Vargas böcker är jag beredd att acceptera eftersom allting annat sitter som en smäck. Hennes språk ligger snäppet över de flesta i genren, karaktärerna är genomarbetade och intressanta (inspektör Violette Retancourt är en klippa som vem som helst skulle behöva, den lärde vinpimplande Adrien Danglard ett vandrande uppslagsverk, och när det gäller Jean-Baptiste Adamsberg själv är han definitivt min favoritkommissarie) och humorn gör läsupplevelsen än mer njutbar.

Baka baka liten kaka

Det är svårt att tänka sig att jag en gång i tiden bakat både avancerade wienerkransar med egenhändigt tillverkad smördeg, kavlad så att den verkligen skiktade sig, chokladbiskvier, olika typer av mazariner och hundratals lövtunna pepparkakor. Nu för tiden bakar jag en sorts kaka en gång om året. Det är den traditionella fruktkakan, som är omöjlig att komma undan.

Anledningen till att jag inte fortsatt baka kakor har sitt ursprung i fem ord. Rör socker och ägg poröst. Alltså, jag avskyr de där orden. Jag har ALDRIG lyckats röra socker och ägg poröst. Ibland ska man röra det vitt och pösigt, vilket är ännu värre.

Men julens fruktkaka vill jag inte vara utan så det är bara att bita ihop.

Förresten ljög jag. Jag brukar baka mandelskorpor då och då. Ibland med lavendelsocker, ibland med saffran i. Fast utan att röra sockret och äggen poröst.