Teknikens underbara värld – och jag

Vissa dagar, alltså. Jag och tekniken, ej kompatibla. I går uppdaterade jag operativsystemet till min bärbara dator. Det fanns ingen som helst anledning att göra det, men jag har väldigt svårt att negligera uppmaningar om uppdateringar. En mörk kraft inom mig tvingar mig alltid att starta uppdateringsprocessen.

Under pågående nedladdning fick jag ett bryskt besked att vissa program inte skulle fungera med det nya operativsystemet. Word var ett av dem. Det är i Word jag skriver nya romanen. Jag vet att det finns andra, möjligen bättre, ordbehandlingsprogram men jag håller mig till Word. En gammal version, dessutom. Så när jag testade om det verkligen kunde vara med sanningen överensstämmande att Word inte fungerade längre fick jag bekräftelse att så var fallet.

En sådan tur att jag inte har uppdaterat den andra datorn. Men kanske var det ändå meningen att jag skulle skaffa en ny version av Word, så jag beställde och får den skickad till mig per post i nästa vecka. Jag vet – jag borde ha laddat ner programmet från nätet, men det kom jag inte på förrän beställningen var gjord.

I dag upptäckte jag att Java inte fungerade. Jag fick beskäftiga meddelanden om att säkerhetsprogrammet hade stoppat applikationen. Datorn väntade sig antagligen att jag skulle klappa den på huvudet, men i själva verket fick jag lust att slå den på käften.

Långt om länge lyckades jag lösa problemet och allt var frid och fröjd.

Sedan skulle jag kolla in ett avsnitt av en amerikansk serie på HBO Nordic. Jag startade Apple-tv, kopplade in airplay via iPaden och började titta. En stund senare försvann airplay-symbolen. Den gör det ibland. Eftersom jag inte orkade bråka kopplade jag sladd från datorn till teven och fortsatte titta. Då fick jag inte med ljudet. Jag startade min lilla fina högtalare och fortsatte titta. En stund senare dog högtalaren (batteriet var urladdat). Då höjde jag ljudet på datorns högtalare och fortsatte titta. En stund senare talade datorn om att den gick på reservström och behövde laddas.

Tja, så där höll det på. När jag hade tittat färdigt på programmet luskade jag ut hur jag ska bete mig för att få med mig ljudet när jag skärmdubblerar.

Och sedan gick jag och lade mig och läste en bok, tryckt på papper. Den laddades inte ur, däremot gled den ur händerna på mig när jag somnade.

Belöning för slitet

Semlan på bilden har inget med verkligheten att göra. Jag glömde fotografera den som jag åt.

Efter fyrtionio skrivdagar lossnade det äntligen. Jag har inga förhoppningar om att det kommer att vara så fram till slutet av manusskrivandet, men bara känslan av att ha en enda dag då det fungerar är värt de andra dagarnas slit.

Turen till Stockholm ”berövade” mig på två skrivdagar, men i går satte jag mig i tron att jag skulle kunna fortsätta utan vidare. Det gick inte. Jag kunde knappt få ur mig ett enda vettigt ord och missnöjet var stort. Det enda som räddade dagen var att jag gick till gymmet trots att jag inte hade lust, och att jag faktiskt bestämde mig för att inte acceptera att det var en skitdag. I stället beslöt jag mig för att förbereda mig inför dagens skrivpass genom att gå igenom vad som skulle hända i manuset. Vanligtvis söker jag mig fram, men det känns som om jag gjort det de övriga fyrtioåtta dagarna, med få undantag, så att få lite styrning i förväg var välkommet.

Det blev så mycket enklare! Jag trivs med att inte ha koll på varenda händelse och varenda vägskäl i romanen, men att ha en liten hum om riktningen underlättar onekligen. Att skriva detaljerade synopsis är inget för mig, inte heller att noggrant beskriva karaktärerna i förväg. Jag vet ju att de i ren protest blir precis tvärtom. Men att sätta mig framför datorn varje morgon och tänka att vi får väl se vad som händer i dag, är onekligen påfrestande.

En belöning var jag värd efter ett gott dagsverke. Det fick bli en semla. Fast egentligen var det belöning nog att känna mig nöjd. Semlan åt jag mest för att bygga på fettranden runt magen.

Spännande möte på känd adress

Jag gnetar på med manuset till min nya roman, men fick anledning att avbryta skrivandet ett par dagar för att åka till Stockholm. Strax före jul blev jag tillfrågad om att ingå i en fokusgrupp om egenutgivning, som en projektgrupp på Bonnierförlagen jobbade med. Det lät spännande så jag tackade ja och i dag var det dags för en träff på Sveavägen 56.

Vi tre som var inbjudna fick berätta om oss själva och vår väg till utgivning, och sedan presenterade projektgruppen en skiss på hur de kan tänka sig att en tjänst för egenutgivare kan se ut. Vår roll var att komma med synpunkter.

Om det blir verklighet av planerna är det tänkt att bli en portal med alla tjänster en egenutgivare kan tänkas behöva. Allt från manushjälp, lektör, redaktör, korrläsare och så vidare via formgivning till tryckning, marknadsföring och distribution. Och en hel del annat.

Egenutgivare har länge ansetts vara ett gäng förlorare, sådana som misslyckats med att bli utgivna av förlag, och det faktum att storförlagen nu börjar intressera sig för oss är roligt. Och det är på tiden, för vi finns och vi kommer att bli fler.Det ska bli spännande att se vart det här projektet tar vägen, och roligt att få vara en liten del av det, om än marginellt.

På tal om lix

Jag skrev nyligen om lix och trubbigheten i instrumentet, åtminstone när det gäller skönlitteratur. I dag är en av de segaste skrivardagarna sedan jag började skriva min roman för två månader sedan och när jag tvingat ur mig cirka 2.500 tecken testar jag mig mot lix, eftersom jag har en föraning om att de här mödosamt nedplitade orden kommer att visa upp ett värde som motsvarar mödan.

Jag kan inte annat än skratta när lix uppger att läsbarhetsindex för det hittills skrivna i dag uppgår till 42, minst 15 mer än vad jag brukar landa på. Det är inte bara tungt i hjärnan och fingrarna, texten tynger också. Men det är bara att kämpa på. Vem har sagt att det ska vara roligt på jobbet jämt? Eller lätt?

Lix – trubbigt men intressant

Om man vill testa hur lättläst ens text är kan man göra det i lix.se. Lix står för läsbarhetsindex och är ett trubbigt instrument som mäter antal tecken per ord och antal ord i en mening, och genom det får fram hur svår- respektive lättläst en text är. Man får ta instrumentet för vad det är, men det är onekligen lite kul att testa.

Mina romaner ligger på barnboksnivå i läsbarhet, under 30 i lixskalan. De är således väldigt lättlästa. Nu skulle jag kanske inte vilja sätta exempelvis Kråkprinsessan i händerna på ett barn, eftersom handlingen är direkt olämplig för barn.

Jag började testa för skojs skull men efter att ha fått flera indikationer på att mina texter aldrig nådde över 30 blev jag sur. Jag skrev ihop en hopplös byråkrattext och hamnade över 70. Men för att verkligen bevisa otillräckligheten i lix skrev jag en enfaldig text om prinsessbakelser och rosenmönstrade temuggar och hamnade högt på lixskalan.

Det går alltså inte att mäta innehåll utan bara antal bokstäver. Och i texter där det är mycket dialog blir lix av naturliga skäl lågt, om man inte vill att karaktärerna ska prata onaturligt.

Men det verkligt intressanta var egentligen min reaktion. Jag blev sur över att hamna under 30. Är det inte bra att ens text är lättläst? Det andra intressanta är att spannet mellan 40 och 50 är ”medelsvår normal tidningstext”. Om det är någonstans texter borde vara lättbegripliga och lättlästa är det väl i tidningar.

Hur som helst, när jag hade skrivit en bit av min nya roman testade jag läsbarheten. Jag hamnade mellan 37 och 47. De delar som jag testade utspelade sig 30 år tillbaka i tiden och innehöll väldigt lite dialog, men när jag återkom till nutid var jag tillbaka på 27.

Det blir förhoppningsvis en bra kombination i den slutgiltiga romanen.

Den här texten mäter för övrigt 38 i lix.

 

 

 

 

Nya Camp Molloy

Bilden lånad av TV 4.

För drygt tio år sedan visade TV 4 en dokusåpa som hette Camp Molloy. Nu har den, på sätt och vis, återuppstått, i form av Det största äventyret. Camp Molloy utspelade sig i Australien, dit sjutton svenska äventyrare (de flesta inte kända för allmänheten sedan tidigare) forslades, för att de därefter skulle skickas ut i vildmarken och navigera rätt i den otillgängliga naturen. På själva campen, dit de återvände efter de olika utmaningarna, tvingades det förlorande laget rösta hem sin svagaste länk.

Jag vet inte varför jag minns serien, för medan den pågick konstaterade jag att den absolut inte var spännande. Men jag har saknat den, och när Det största äventyret började visas i TV 4 under lördagskvällen hade jag verkligen sett fram emot den. De allra flesta recensenter jämför den med Mästarnas mästare, SVT:s succéprogram, och det är inte så underligt eftersom nittio procent av deltagarna till Fyrans äventyrssåpa är hämtade från MM. Men den påminner mycket mer om Camp Molloy och när jag ser idrottsstjärnorna bli utsläppta någonstans i Mexiko med uppdraget att ta sig till civilisationen utan varesig kompass, mat eller dryck i bagaget, tar det inte lång tid innan jag kommer ihåg varför CM aldrig var spännande. Det är svårt att göra spännande tv av människor som är ute i naturen och vandrar, hur otillgänglig naturen än är. Precis som i CM består spänningen i nya äventyrsprogrammet av grafik i form av pilar, som visar var de bägge lagen befinner sig i förhållande till målet.

Peter Jidhe är programledare och med tanke på hans frisyr måste han ha vistats länge i vildmarken innan Fyran kom dit med deltagarna i Det största äventyret.

Starka kvinnor i bra tv-serier

Under några veckor har jag tittat på samtliga avsnitt av den brittiska tv-serien Prime Suspect, med Helen Mirren som kriminalkommissarie Jane Tennison. När den gick på tv, från 1991 till 2006, var den nyskapande. En stark men sårbar kvinna i huvudrollen, skildrad på ett sätt som var ovanligt.

En del saker känns passé när jag nu ser om hela serien, men det är de där detaljerna som inte kan vara på något annat sätt. Bristen på mobiltelefoner, exempelvis. Och när de väl dök upp, storleken på dessa mobiler. Men allt det andra: det är fortfarande en otroligt bra skildring av svårigheter och triumfer i Jane Tennisons liv.

Under hela serien dricker hon för mycket, och i de två sista avsnitten har hon äntligen själv börjat inse det och sökt upp AA. Hon står inför sitt sista fall före pensionen, livrädd för vad som ska komma när hon går ut från polishuset för sista gången. Hon har inget annat liv än det hon haft som yrkeskvinna. Det är starkt, och Helen Mirren är bara så osannolikt bra.

Jag tänkte på Jane Tennison när jag såg serien The Fall, en brittisk tv-serie från 2013 i fem delar, där nya avsnitt spelas in i början av det här året. Gilliam Anderson gestaltar en kriminalkommissarie som i mångt och mycket är en uppdaterad version av Jane Tennison.

Den bästa avkoppling jag vet är att titta på några avsnitt av en bra tv-serie. Med hjälp av strömningstjänster som exempelvis Netflix går det att botanisera i både gammalt och nytt. När det är som bäst är det inte enbart avkoppling. Jag lär mig hur en bra historia kan berättas.

Det finns fortfarande en och annan som tycker att tv är för människor som inte har ett bättre liv än att sitta och stirra på en dumburk. Men de flesta andra begriper nog bättre än så.