Bokrea! Skynda att fynda!

Skärmavbild 2014-02-25 kl. 11.16.46Skärmavbild 2014-02-25 kl. 11.15.56Skärmavbild 2014-02-25 kl. 11.16.30

 

 

 

Medan jag gräver mig allt djupare ner i mitt manus, och överväger att sätta på mig dumstruten eftersom det bitvis är rätt dåligt, vill jag hänvisa till bokrean på nätet, som pågår för fullt. Där finns det massor av bra böcker från bland annat Grim förlag. Den som har för många pappersböcker i bokhyllan och hellre vill ha e-böcker behöver inte förtvivla, det är rea även på dem.

Och jag behöver fylla på självförtroendet, så var lite snälla nu va!

Några användbara länkar i sammanhanget!

Bokon

Dito

Bokus

Adlibris

Annonser

En makalös manick

manus

Cayenne vaktar manushögen.

Den utskrivna manushögen låg orörd i två dagar. Jag ville inte börja läsa eftersom inledningen var så erbarmligt usel. Men i dag bestämde jag mig för att dyka ner i dyn och försöka överleva.

Drygt 50 manusblad senare konstaterar jag att en del är okej, annat mindre bra. Här finns mycket att jobba med och jag är glad att ingen får läsa förrän jag skrivit om det. Mot slutet av berättelsen händer saker som jag inte har full koll på och jag insåg då att jag skulle behöva plantera lite ledtrådar och spår längs vägen för att det som händer inte ska komma helt från det blå. Så jag började leta efter ställen där jag kan peta in det. Men ibland blir jag förundrad. Mycket av det som händer senare i manuset finns antydningar om tidigt, oftast bara nämnt i en bisats, och när jag skrev det hade jag ingen avsikt med det. Jag minns inte ens att jag skrev det.

Men hjärnan är en makalös manick som lagrar all information och tydligen har den under de här tre månaderna som gått sedan jag började skriva vetat saker som jag inte varit medveten om, och knuffat mig i rätt riktning.

Fast helt klanderfri är den inte. Ibland har den försett någon med ett telefonnummer, för att några sidor längre fram konstatera att vederbörande inte har telefon. Men då är ordningsmannen direkt framme och talar om det och gör feta markeringar med pennan.

En hel del markeringar, frågetecken, utropstecken, under- och överstrykningar blir det.

 

Första versionen klar

CIMG0132Vad vore jag utan deadline? En halv människa, tror jag. Jag älskar projekt och jag älskar att sätta press på mig själv. Inom rimliga gränser, då. Mest älskar jag känslan av att bli klar i tid, hålla deadline.

Allt det där försvann när jag slutade jobba på tidningen. Där jobbade jag mot en tidsgräns varje kväll. Perfekt! Varje dag en ny produkt, den gamla kunde vi glömma, lägga till handlingarna.

Men det går att sätta upp deadline även utan att jobba på tidning. Jag bestämde att jag skulle bli klar med första versionen av min nya roman, som ska komma ut sista helgen i november, i slutet av februari. Ett tag verkade det omöjligt. Jag skrev varje dag men tyckte inte att jag kom någonstans. Ändå lades ord till ord och någon enstaka gång fick jag luft under vingarna och kände att det bar.

Och i dag nådde jag fram till slutet. Jag hade den här historien i mig även om jag inte visste om det när jag började skriva. Det blev inte den roman jag trodde att jag skulle skriva, den som tog avstamp i en dröm jag hade för många år sedan och inte kunde glömma. Kanske kommer de avsnitten inte ens att vara med i slutversionen. Troligen kommer de att vara det i någon form men inte alls på det sätt jag inbillade mig.

Jag gillar när berättelsen får eget liv. När den var väldigt nära slutet reste den sig och visade vem den var. Det blev ett par vändningar som jag inte hade anat tidigare. Jag litar på berättelsen i sådana lägen eftersom jag vet att det högst troligt är jag, eller mitt undermedvetna, som ligger bakom. Och som har bearbetat och jobbat i det tysta.

Nu ligger manushögen där, utskriven, och väntar på att läsas. Jag har inte läst igenom ens delar av manuset tidigare, och kommer säkert att både skämmas och förvånas. I början av mars börjar jag skriva om. Hoppas att nästa vecka går fort så att det snart blir mars!

Sur och grinig – slutet på historien

3D-Smileys-Waallpapers-11Jag har utvecklats till en äkta surkart de senaste dagarna. Det går att skylla en del på HBO Nordic, som har gjort livet trist för mig genom att förse mig med olika typer av teknikproblem. Men nu har jag sagt upp den tjänsten så allt borde vara gott och väl.

Så är det inte. Jag är sur när jag somnar och inte mycket gladare på morgonen. Det gäller att identifiera problemet och jag tror att jag i alla fall är det på spåren: jag har snart skrivit klart första versionen av min nya roman.

Självklart borde jag vara glad i stället för sur, men så enkelt är inte livet. Jag började skriva på manuset 13 november och har haft drygt 70 skrivdagar sedan dess. Få av dem har varit lätta, men jag har lärt mig leva med motståndet. Eftersom jag är deadlinestyrd och jag har satt deadline på första versionen till slutet av den här veckan kommer det att bli så. I nästa vecka ska jag jobba med annat och sedan ska jag närma mig manuset igen och börja skriva om det. Det ser jag fram emot. Den här veckan har jag rensat undan allt annat för att kunna koncentrera mig på skrivandet och jag kämpar, sliter och kämpar igen för att inte rusa mot slutet och få det gjort. Jag tror att det är DÄR jag hittar grunden till min frustration.

Att skriva slutet är det svåraste som finns. Många författare säger att man ska skriva slutet när man befinner sig ungefär vid mitten. För min del hade det varit omöjligt eftersom jag inte visste hur slutet skulle vara när jag var vid mitten. Nu vet jag. Och jag vill skynda mig dit men jag får inte skynda, jag måste ta det lugnt och låta allting ha sin gång.

Det är bara fyra dagar kvar av den här veckan, så jag får väl försöka leva med den där frustrationen som bubblar under ytan. Snart är den över. Fast då hittar jag säkert något nytt att vara sur över. Bara för att jag kan.

Som The West wing, fast smutsigare

MV5BMjI2NjkxMjYwM15BMl5BanBnXkFtZTgwNzc4MTE5MDE@._V1_SX214_Precis som många andra blir det mycket tv-tittande de här dagarna. Och nej, jag menar inte OS-sändningarna från Sotji, OS följer jag via radion och internet – jag har inte haft tillgång till annat än SVT, TV4 och TV6 sedan 1995, och har inte sett någon anledning att ändra på det.

Nej, skälet till att jag spenderat några timmar varje kväll vid tv:n är förstås House of Cards, som Netflix släppte säsong två av den 14 februari.

House of Cards var en av de första serierna jag såg när jag började prenumerera på Netflix. Jag tyckte om den direkt, trots att jag i grunden föredrar brittiska serier framför amerikanska. Och det säger jag trots att The West Wing, eller Vita huset som serien heter på svenska, är min absoluta favoritserie. H o C är ungefär som The West Wing, fast mycket smutsigare. Jag tyckte väldigt mycket om staben kring president Bartlet, jag gillade att han var en ”god” president, en man som ville uträtta något bra. Vad vice president Francis Underwood (utmärkt gestaltad av Kevin Spacey) i H o C vill är att nå den högsta makten, till vilket pris som helst.

Han är ett ärkesvin; manipulativ, cynisk och totalt hänsynslös. Det irriterar mig oerhört att jag trots det vill att han ska lyckas. För det finns alltid människor som är värre än han. Och så pratar han direkt till mig mellan varven, vänder blicken mot kameran och låter alla runt honom bli låtsasfigurer för en stund, och det är svårt att stå emot en sådan person.

Tre avsnitt har jag kvar innan jag knaprat i mig de 13 avsnitten i säsong två. En tredje omgång kommer om ett år, så även om snaran ser ut att dras åt kring Francis Underwoods hals lär han ha tillräckligt mycket luft för att sitt manipulativa spel.

Det ser jag verkligen fram emot.

Anne-Lie Högberg: Det kommer aldrig mer vara du/Recension

9187548070Anne-Lie Högberg: Det kommer aldrig mer vara du (Litet förlag)

När jag började läsa den här romanen, Det kommer aldrig mer vara du, hade jag precis läst ut en bok som jag tyckte väldigt mycket om. Den hade bra språk, fina miljöskildringar, intressant intrig och ett bra driv. Därför insåg jag snabbt att det var orättvist att fortsätta läsa Det kommer aldrig … Jag lade ner den efter tjugo sidor och plockade inte upp den förrän flera veckor senare. Då gick det bättre.

Agnes man Oscar berättar på midsommarafton att han är kär i en annan kvinna. Det blir en uppslitande skilsmässa för Agnes och deras tre barn. Hon byter bostad och jobb och inleder resan mot resten av sitt liv. Snart kommer nya män in i hennes liv – eller åtminstone i närheten av det, för hon är definitivt inte redo att släppa in någon så snabbt.

Det här är en feelgood-roman som tyvärr lämnar mig oberörd och varken roar eller oroar. Den stannar på ytan och vågar sig inte riktigt ner i de smärtdjup som författaren försöker gestalta, inte sällan med hjälp av kallsvett, som förekommer lite för ofta i den första tredjedelen av romanen.

Jag hittar fler upprepningar och till slut börjar jag göra noteringar direkt i boken på alla de brister som en uppmärksam redaktör borde ha sett och eliminerat. Som författare är det inte lätt att själv se sina favorituttryck och rensa bort dem, vilket är anledningen till att förlagen har redaktörer.

Litet förlag andas kvalitet, främst genom sina otroligt snygga omslag, där Det kommer aldrig mer vara du inte är något undantag. Därför är det tråkigt när det blir så här. Ett exempel: i stort sett varenda person i romanen stryker andra över kinden. Om EN person gör det kan det vara ett karaktärsdrag men om alla använder sig av denna ömhetsbetygelse blir det bara en tråkig upprepning. Här finns också många ögon som glittrar och fjärilar som fladdrar. Ibland är det bara ord som upprepas onödigt ofta: sex stycken NER på en enda sida, varav fyra är koncentrerade på tre rader, nog borde redaktören ha strukit åtminstone fyra av dem.

En annan sak som jag funderar över är Agnes ålder. Hon är trettio år men jag tycker att hon beter sig som om hon är betydligt äldre. Och när hon plockar fram ett fotoalbum vid en första dejt undrar jag om det verkligen är vad en trettioårig tjej skulle göra i en sådan situation.

Fast helt igenom negativ är jag inte. Det är en lättläst roman som andas optimism och som jag har förstått är omtyckt av de allra flesta läsare. Med ett lite bättre redaktörsjobb kan nästa roman säkert övertyga även mig.

Egenutgivning på väg att bli rumsrent

CIMG0380Det handlar mycket om egenutgivning just nu. Bonniers funderar på att skapa en tjänst för författare som vill ge ut böcker på egen hand, bokutgivningsföretaget Vulkan startar hybridförlaget Lava, som vänder sig till egenutgivare och, som det ser ut på förhand, kopierar Hoi:s modell att låta författarna betala för publicering och samtidigt behålla den största delen av en eventuell vinst. I affären ingår samtidigt professionell hjälp med lektör, redaktör, formgivare och så vidare.

Och i dag startar Hoi en sajt som också vänder sig till egenutgivare. Än så länge är den mest ett tomt skal och tillför inget som inte redan finns på marknaden. Vi får väl se hur det blir i fortsättningen. Viktigast är att egenutgivare tas på allvar nu. Eller är det bara våra pengar de olika aktörerna vill åt? Oavsett vilket är det bra att det pratas kvalitet. Men det är inte helt okomplicerat. Bara för att jag betalar ett antal tusenlappar för en tjänst finns det inga garantier för att jobbet blir proffsigt utfört. När jag skulle ge ut min första roman på Grim anlitade jag en respekterad och uppskattad redaktör, det var i alla fall den tjänsten jag beställde, men jag var inte nöjd med jobbet utan fick själv fullfölja det hen, i mina ögon, bara påbörjat.

Mer om bristande redaktörsjobb blir det i mitt nästa inlägg, en recension av en roman som jag nyligen läst ut.

Röstmemon och fånigheter

illustrationJag tror att jag har ungefär 25 sidor kvar att skriva på mitt nya romanmanus. Det ska bli skönt att sätta punkt så att jag kan börja skriva om alltsammans igen. I förra veckan hittade jag titeln, vilket jag trodde skulle bli den allra svåraste nöten att knäcka. Jag har inte läst igenom manuset så jag vet inte riktigt hur stora hål det är i väven men ibland tror jag att vissa partier är bland det bästa jag skrivit, att jag har lyckats få fram det jag vill säga utan att använda för många ord. Jag är ju en sådan som vill att det ska finnas mycket under ytan för den som är villig att dyka ner och leta.

Andra gånger, som i dag, är jag fullständigt övertygad om att jag är mitt i något oerhört löjligt och onödigt. Då är det skönt att veta att jag inte har några planer på att låta någon annan läsa innan jag skrivit om allt. Det går alltid att rätta till en text i efterhand, hur fånigt det än är, det är därför jag är så förtjust i själva redigeringsfasen.

Även om skrivandet för det mesta har gått trögt släpper jag sällan romanen ur tankarna. När som helst dyker det upp passager, dialog, hugskott och geniala lösningar på problem i intrigen. Oftast är jag inte i närheten av datorn när det sker, och då är det skönt att ha mobilen; den bär jag med mig i princip överallt.

När jag är ute och går och får de där idéerna smyger jag upp mobilen, öppnar anteckningsappen och pratar tyst in ett meddelande. Eftersom jag förlorat alldeles för många bra idéer i tron att jag ska minnas dem även om jag inte dokumenterar dem, vågar jag inte längre chansa. Jag vill ju inte bli stående utan den allra sista pusselbiten.

Katarina Bivald – Läsarna i Broken Wheel rekommenderar/recension

9175032783Katarina Bivald: Läsarna i Broken Wheel rekommenderar (Månpocket)

Jag är inte förtjust i omslaget till Katarina Bivalds debutroman Läsarna i Broken Wheel rekommenderar. Det har antagligen att göra med att bokförlaget Forum använde omslaget och modifierade det lite på en av sina utgivningskataloger.

katalogDärefter dök det upp lite varstans och min bristande entusiasm förstärktes. Om jag inte hade fått boken som en gåva hade jag antagligen aldrig läst den. Och då hade jag gått miste om en alldeles förtjusande roman, och en riktig aha-upplevelse.

Ibland får jag för mig att jag inte tycker om feelgoodromaner. Det jag skriver själv är närmast det motsatta och jag har alltid inbillat mig att jag skriver det jag själv vill läsa. Dessutom har jag försökt engagera mig i en del böcker i underhållningsgenren utan att lyckas. Men den här boken är en pärla.

Den handlar om svenska Sara som åker till den lilla bortglömda staden Broken Wheel i Iowa för att träffa Amy, en äldre kvinna som hon har brevväxlat med i ett par år. När hon kommer dit har kvinnan hunnit dö men Sara, som skulle ha bott hos Amy i ett par månader, bestämmer sig håglöst för att stanna tiden ut. För att ha något att göra bestämmer hon sig för att se till så att Amys boksamling blir tillgänglig för alla i staden. Hon öppnar en bokhandel, och sedan börjar det hända oväntade saker.

Aha-upplevelsen som jag fick var när jag identifierade känslan av en bra bok och att den inte har med genrer att göra. En bra bok är en bok som jag gillar att läsa helt enkelt. Jag skrev ett inlägg om böcker som jag har lagt ifrån mig och haft svårt att engagera mig i. Läsarna i Broken Wheel rekommenderar riskerade aldrig att hamna i den högen. Den fångade mig direkt.

Den är begåvat skriven, rolig utan att innehålla krystade formuleringar, har spännande karaktärer och är tryfferad med boktitlar och referenser till romaner.

Karin Fossum – Carmen och döden/recension

9137139827Karin Fossum: Carmen och döden Översättning: Margareta Järnebrand (Forum)

Jag slutade läsa Karin Fossum efter Älskade Poona, som kom ut i Sverige i början av 2000-talet. Det är en av de mest gripande och hjärtskärande romaner jag läst och efteråt var jag helt slut och tänkte att eftersom det aldrig kunde bli bättre än så kunde det bara bli sämre.

Men när jag fick hennes senaste roman, Carmen och döden, som hade vackert omslag och inte var mer än 200 sidor lång tänkte jag att det var dags att återuppta bekantskapen med Konrad Sejer och Jacob Skarre.

Fossums deckare är annorlunda än de flesta andra. Här finns poliser, här finns offer och förövare och allt annat som förekommer i genren. Men de är så mycket mer. Och på så mycket färre sidor.

När nästan alla andra deckare tar för sig, helst på minst 500 sidor, är Karin Fossums berättelser sparsmakade och utan en massa onödig text. De är omsorgsfulla, både när det gäller intrigen och karaktärerna. Här finns människor att bry sig om, inget är väl värre än att läsa en bok där man inte är ett dugg intresserad av hur det går med karaktärerna?

Carmen och döden handlar om en förfärlig olyckshändelse. En liten pojke, med Downs syndrom, drunknar i en damm och hans unga mamma försöker förgäves återuppliva honom. Hon gråter och är fullkomligt förtvivlad, medan barnets pappa är mer återhållet chockad. Men hon är stark, återhämtar sig mycket snabbare medan pappan går in i en depression och varken kan eller vill sluta sörja.

Det är någonting i mammans beteende som får Konrad Sejer att undra. Han kan inte riktigt sätta fingret på vad, men hans misstänksamhet är väckt. Kvinnan, egentligen knappt mer än en flicka, visar sig emellertid vara en svår nöt att knäcka, och kanske är det som säger: hon lämnade pojken utan tillsyn i köket några minuter och när hon kom tillbaka hade han sprungit ut och ner till dammen.

Romanen ställer svåra och intressanta frågor, samtidigt som handlingen stillsamt drivs framåt. Det är svårt att komma undan, svårt att bara lägga hennes böcker ifrån sig och tänka att de var en stunds förströelse. De är som sagt något mer. Något djupare, mänskligare och intressantare.