Ingen stiltje i verksamheten

Oj vilken stiltje det plötsligt blev här. I perioder har jag ambitionen att vara en seriös och flitig bloggare, men det brukar fungera lika bra som när jag bestämmer mig för att gå till gymmet regelbundet. Två och en halv månad härdade jag ut bland styrketräningsmaskinerna innan jag slutade. Det gick två veckor och sedan gick jag dit igen. Får se om jag kan övertala mig själv att det inte var den allra sista dödsryckningen utan i stället omstart efter en kortare paus.

Även om det inte händer saker här står det inte direkt stilla i övrigt. Det känns som om jag sitter på en karusell som med tiden kommer att snurra allt fortare. Tiden springer i från mig och, precis som alla andra som slutat sitt lönearbete, funderar jag på hur jag egentligen hann jobba heltid. Jag har inga problem med att fylla dagarna. Oftast är det mitt eget manus som jag jobbar med, men ibland sticker jag mellan med andra uppdrag. Jag väntar på två lite mer omfattande sådana samtidigt som jag försöker hålla min egen deadline när det gäller andra versionen av manuset. I dag har jag gjort två små uppdrag och då är mitt största problem att våga ta betalt. Men det är kanske något jag lär mig med tiden.

När det gäller manuset är jag djupt fascinerad och lite chockad över hur mycket jag faktiskt ändrar. Inte bara i ordföljd och enstaka meningar utan framför allt i strukturen. Jag flyttar kapitel, jag tar bort stora sjok och lägger till nya kapitel. Det var precis som jag trodde när jag läste: värre än vanligt. Förhoppningsvis blir andra versionen ett stort steg i rätt riktning.

Nu har jag haft lunchpaus och hoppar upp på karusellen igen för att åka vidare. Hej och hå vad det går!

Laura Popa: Rekviem för en romantiker/recension

Laura Popa: Rekviem för en romantiker (Adagio förlag)

Laura Popa bor i Göteborg och är verksam som författare och konstnär. Hon kommer ursprungligen från Rumänien, och det är också där en stor del av romanen Rekviem för en romantiker utspelar sig. Berättarjaget, Bianca, växer upp med mamma, pappa och en yngre syster, men familjen splittras snart och det som skulle kunna vara en idyll blir något helt annat.

Efter avslutad skolgång flyttar Bianca till Köpenhamn och får jobb som barnflicka. En tid senare bryter hon upp, lämnar Danmark och söker sig till Stockholm. Inte heller här finner hon sin plats på jorden. Barndomens upplevelser har satt sina spår och gör henne rotlös. Hon tillbringar ett år i Italien och återvänder därefter till Sverige.

Musik är det som gör henne hel och hon omfamnar den med både kropp och själ och ger sig hän när hon får möjlighet att köpa ett eget piano. Men det verkar som om allting tas ifrån henne och hon får hitta andra vägar.

Laura Popa har ett poetiskt språk, vilket märks tydligast i de drömsekvenser som förekommer i romanen. Att författaren både skriver lyrik och barnböcker märks tydligt här, i språket men också hur hon kommer allra närmast läsaren i barndomsskildringen. När berättarjaget blir äldre blir också distansen större och en del viktiga partier skyndas förbi onödigt fort. Det går några år på bara ett par rader, och mycket av gestaltningen får ge vika för ett närmast skissartat berättande. En annan sak jag tänker på när jag läser är att författaren bygger upp förväntningar när Bianca träffar människor, men sedan inte följer upp dem utan skyndar vidare till något annat. Som läsare känner jag mig snopen och övergiven. Vad hände med den där mannen som Bianca träffade vid en cykeltur i Norrköping? Hur gick det med musikerna hon mötte, med mannen som hennes mamma träffade när hon kom till Sverige, och som först varit Biancas vän?

Eller var alltsammans en dröm?

Kärlek är människans ursprung och essens, skriver författaren. I Rekviem för en romantiker snuddar hon vid kärleken. Men jag hade velat ha mer.

Ändå är det alltid spännande att läsa böcker från andra kulturer än de nordiska, så jag är glad att jag fick möjlighet att möta Bianca i det Rumänien som fanns när hon var barn.

Trygghet i redigeringsfasen

Det var lite svajigt ett tag, dagarna efter att jag läst igenom första versionen av mitt manus. Nu har jag börjat skriva andra versionen och det svajiga är borta. Inom mig, alltså. Jag älskar den här fasen i romanbygget, det är den allra bästa. En grund att stå på och friheten att bygga ut och förbättra. Jag vet fortfarande inte om det jag skrivit håller, eftersom ingen annan än jag har fått läsa än. Jag behöver några veckor till innan andra versionen är klar och manuset mejlas iväg till min redaktör. Det ska bli oerhört spännande och fruktansvärt nervöst att höra vad hon tycker. Samtidigt som jag har skrivit tillräckligt många romaner för att veta att jag kan få ihop en story från början till slut är jag lika osäker varje gång om det jag skrivit faktiskt håller.

Jag tror att det är bra att känna så. Med högmod kanske man kan komma långt, men jag kör på ödmjukhet eftersom jag mår bättre av det.

Det här med tiden

En gång hörde jag en manlig komiker, jag tror  att det var Lasse Eriksson, berätta om att han hade upptäckt någonting som han kallade spilltid och som var det mest irriterande han kunde tänka sig. Det var när tvättmaskinen tvättat klart men luckan inte gick att öppna eftersom det, av säkerhetsskäl (?), måste gå viss tid först. Han insåg att han bara stod där och väntade, oförmögen att göra någonting annat, och tiden kändes oändlig och helt bortspilld.

Så känner jag också ibland. Jag ska börja skriva men innan dess måste jag göra ett par saker. Logga in på internetbanken, betala en faktura, skriva ut elektroniska handlingar eller åtminstone titta på dem. Det tar bara några minuter, sedan kan jag koncentrera mig på skrivandet.

Men inloggningen tar tid. En liten cirkel i vänstra hörnet snurrar och jag kan inget annat göra än att stirra på den. Sedan tar varje moment jag försöker mig på extra långa sega sekunder.

Så kommer jag på att jag ska lägga upp den fina recensionen jag fick för Kråkprinsessan som löpsedel på Bokrondellen, och då är det samma problem där. Sidan med recensionen tar lång tid på sig att komma upp. Jag testar två olika webbläsare och väntar. Väntar. Väntar.

Ett mejl får jag i alla fall snabbt iväg och då känner jag mig befriad från all denna spilltid.

Men fyrtio minuter efter att jag satte mig vid datorn för att börja skriva kan jag äntligen börja. Och kör omedelbart fast. Sitter där och tittar. Väntar. Väntar. Väntar. Det känns inte helt okej att kalla det spilltid, för jag vet ju att det släpper till slut.

En dag med förhinder

Jag var både otålig och frustrerad i går. Ville komma igång med att skriva om mitt manus och fiska upp det ur den dy det hamnat i av min ovarsamma behandling. Men det blir inte alltid som man tänkt sig.

Ingenting inplanerat, bara att skriva och skriva. Som sagt, ibland tar sig verkligheten andra vägar. Jag fick en bokbeställning via Bokrondellen, inga problem, det var snabbt fixat. Sedan ringde jag Adlibris för att få svar på en rad frågor jag hade. Det tog lite tid men efter samtalet kunde jag i alla fall hjälpligt släppa den irritationen. Jag hade talat med en människa som lovade att fixa problemet.

Jag stuvade om i pappershögen till manuset, bytte plats på två långa avsnitt och kände hur jag direkt hamnade rätt. Började äntligen skriva och hann säkert nio rader. Sedan blev det akututryckning för att hämta medicin till min mamma. En sorts medicin som funnits i över trettio år men enligt uppgift från apotekspersonal inte längre tillverkas. Ändå hade recept skrivits ut av en läkare, samma läkare som hade pratat med apotekspersonal och fått klartecken om att tabletterna skulle finnas tillgängliga.

Efter telefonkontakt med sjukhuset fick vi besked att vi kunde hämta några tabletter hos dem, medan de skrev ut ny beställning till specifikt apotek (med licensansökan – fint ska det vara). Innan jag hann köra till sjukhuset fick jag en ny bokbeställning som jag fixade och lämnade till posten.

Senare fick jag besked att jag kunde strunta i den beställningen och vänta tills jag fick en annan. Lite sent, dock. Här är en som tar bokbeställningar på allvar och ser till att leverera, eftersom det är vad jag är van vid.

De problem jag hade med Adlibris löste sig, men i stället fick jag en massa nya som jag får ta itu med en annan dag. Någon gång efter klockan tre satte jag mig och skrev ytterligare tjugo rader, innan jag upptäckte att jag inte kunde koncentrera mig.

Men i morgon går jag upp tidigt och gör ett nytt försök. Det är den här fasen i processen jag gillar. Bara jag får tid att ägna mig åt den.

Uppladdning inför omstart

Det är drygt en vecka sedan jag var klar med första versionen av mitt nya manus. Jag lät det ligga i två dagar och läste sedan igenom det för första gången.

Det var ingen upplyftande läsning och jag är hård i de kommentarer jag skrivit i marginalen. Tunt, platt, skissartat. Dåligt, helt enkelt. Inte ens de enstaka meningar och formuleringar som jag, när jag skrev dem, tyckte att jag lyckats med fick mig att känna att det ändå fanns någonting positivt att bygga vidare på.

Så vad gör en stackars författare då? Förtvivlar? Kastar skiten och lovar att aldrig mer skriva? Tröstäter? Går ut i växthuset och tittar på de blommande rosmarinbuskarna och tänker att det ändå finns små ljusglimtar i tillvaron?

Tja, bortsett från det där med rosmarinen gör jag inget av de föreslagna åtgärderna. I stället biter jag ihop. Samlar mig. Tvingar bort de alltför negativa tankarna och laddar inför fortsättningen. I morgon börjar jag skriva om. Jag har tillverkat en manushållare att vila pappersutskriften på, för även om det manus jag har inte är bra kommer jag att utgå från det när jag skriver om.

Och så har jag börjat läsa en deckare av Elizabeth George. Hon var en av mina favoritförfattare för många år sedan. Men sedan började hennes romaner svälla och bli onödigt omfattande och det krävs tålamod för att orka igenom dem.

Ändå är det vad jag behöver nu. En roman som är helt olik min egen, till innehåll och kvalitet givetvis, men först och främst till mängden ord. Jag behöver läsa något av en författare med tålamodet att brodera ut sin text. Men risken är att jag hinner skriva klart andra versionen av min roman innan jag läst ut boken. Dels för att jag knaprar i mig den i små portioner och dels för att jag har en del recensionsböcker på ingång, och de måste gå före.

Jag börjar känna otåligheten, viljan att göra om och göra bättre, det där djävlar anamma som en författare måste ha för att orka när det är som tyngst.

I dag vilar jag, kollar Vasaloppet och går till gymmet i eftermiddag. Men i morgon kör jag!