Läsning på flera plan

CIMG0143I tisdags var jag i Stockholm över dagen, för ett möte och intervju med anledning av Bonniers satsning på egenutgivning. Tidigare i år, i januari, var jag en av tre inbjudna författare som fick ta del av Bonniers planer och nu påbörjas nästa steg.

Medan jag väntade på flygbussen till Bromma köpte jag en bok. Jag tvekade länge om vilken bok jag skulle välja, och var lite sur på mig själv för att jag inte tagit med mig en bok hemifrån. Det är ju inte så att jag precis behöver köpa nya när hela hemmet svämmar över av sådana jag inte läst.

Till slut valde jag Justine Lévys Inget allvarligt, utgiven av Sekwa. Jag gjorde mitt val av två skäl: 1) boken var tunn (196 sidor) och jag ogillar tjocka böcker. 2) jag har läst böcker ur Sekwas utgivning tidigare och gillat den.

Än så länge har jag bara kommit drygt 60 sidor in i romanen, som trots sitt tunna omfång är en ordrik berättelse om förlust. Den är absolut inte svårläst, men inte heller en bok att sluka. Därför plockar jag upp den då och då, läser några kapitel och lägger ner den en stund.

En annan bok jag läser är en roman av en debutant. Jag namnger varken titel eller författare här eftersom jag inte har något gott att säga om den. Det är en ofärdig bok som hade behövt bearbetas flera gånger om för att bli bra. Jag hade inte fortsatt läsa om jag inte lovat en väninna att göra det eftersom hon vill veta om det bara är hon som tycker att den har stora brister. 120 sidor från start kan jag konstatera att hon har fullkomligt rätt.

Det är således inte heller en bok att sluka och de två böckerna behöver sällskap av en tredje, som jag läser om. Det är Elly Griffiths Känslan av död. Jag läste nyligen hennes sjätte bok om rättsarkeologen Ruth Galloway (De utstötta) och i saknaden efter Ruth, Nelson, Cathbad och de andra började jag läsa serien från början.

Tre helt olika böcker och tre helt olika sätt att läsa. En av nyfikenhet och på grund av sin låga vikt, en av plikt och en för njutningens skull.

Annonser

Ny runda med manuset

Manuset till min kommande roman, Sorgbägare, har varit hos redaktören. Joanna och jag satt i flera timmar och gick igenom manuset sida för sida. Vissa sidor hade inte en enda anteckning medan det på andra fanns massor av noteringar i marginalen. Men det var sannerligen inga marginella noteringar: Joanna är noggrann och hade hittat sådant som jag själv aldrig skulle ha sett. Hon hade analyserat och känt in texten, dykt ner på varje tveksamhet och gjorde mig bland annat uppmärksam på min överanvändning av vissa ord.

Det var verkligen otroligt lyxigt att få diskutera texten ingående med någon som läst den i det här skedet: när den ännu är formbar och möjlig att förbättra. Jag måste fördjupa vissa karaktärer, förstärka en del skeenden och plocka bort somligt som är ovidkommande för handlingen.

I dag satt jag med några sidor där Joanna tyckt att tempot kändes lågt. Jag strök lite här, strök lite där, lade till några ord men blev inte nöjd. Till slut gjorde jag det enda rätta: kasserade alltsammans. Den information som fanns kan jag förmedla med några få ord men långrandigheten ska läsarna slippa. Jag mindes hur det var i vintras när jag vissa dagar mer trampade vatten än skrev, och avsnitten som jag nu kastade bort var tydliga tecken på vattentrampning.

Jag redigerar långsamt, går igenom några sidor varje dag. Ibland läser jag om människor som redigerar hundratals sidor på ett par dagar, och jag tänker att en sådan författare är inte jag. Innerst inne vill jag hålla på med det här projektet i evigheter men jag hoppas bli klar innan dess.

CIMG0141När jag kommer till de riktigt tuffa partierna, som kräver mycket arbete, äter jag några godisgrisar och får ny energi. Ja, det är faktiskt små grishuvuden inbakade i de små karamellerna. Joanna visste antagligen att jag skulle behöva dem när hon köpte dem till mig under sitt besök i Kina.

Med sådant bränsle ser jag inte att någonting kan gå fel!

Äntligen dags för möte med redaktören

I morgon ska jag träffa min redaktör, Joanna, för att prata om manuset till min nya roman, Sorgbägare. Det ska bli otroligt spännande att höra vad hon tycker, och hur vi ska gå vidare för att göra manuset så bra som möjligt, och det är en enorm fördel att få mötas IRL i stället för enbart via mejl eller chatt. Jag är mycket förväntansfull och samtidigt lite ängslig. Några få hintar har jag fått om att det finns en del att jobba med.

CIMG0138Men jobba med det är vad jag vill. Jag står faktiskt inte ut med att inte ha ett manus att engagera mig i. Även om jag tror att jag ska njuta av livet, jobba i trädgården, äntligen röja i hus och förråd, träna, läsa massor och så vidare är den bistra sanningen att jag går omkring och är sur som en citron.

CIMG0137Varje morgon när jag vaknar tänker jag ”blomma, blomma” och försöker se mig själv som en kaxig (och söt) akleja, men det slutar alltid med att jag identifierar mig med frukterna på mitt citronträd. Så det ska verkligen bli skönt att få styrsel på tillvaron igen. Jag har andra skrivprojekt men vill inte påbörja dem innan jag är klar med Sorgbägare. Så nu laddar jag för redigering och fördjupning. Men inser att jag måste fortsätta träna mig i konsten att enbart existera.