Nyss gräs – nu en rabatt

Jag har hittat en struktur i redigeringsarbetet med Sorgbägare, så det går långsamt framåt och jag känner äntligen att jag har grepp om manuset. Ett grepp som jag inte tänker släppa.

Men mellan varven läser jag en bit ur Björn af Kleens Lucke & Lull Arvet efter en Bonnier. Hans böcker är alltid intressanta och läsvärda. Och sedan tar jag itu med ett projekt som har legat alldeles för länge på listan över sådant som ska göras. Detta att skapa en smal rabatt mellan min planerade blomsterkulle (med enbart vita blommor) och mitt nya körsbärsträd, som jag planterade i höstas och skulle se bra ut om det inte vore för bladlusangreppen.

Tidigare grävde jag alltid som en besatt när jag skapade rabatter. Grässvål, något som med mycket god vilja skulle kunna kallas jord och ren sand fyllde skottkärra efter skottkärra och kördes iväg till en undanskymd del av trädgården och i dess ställe fylldes det på massor av ny jord. Rabatterna blev inte de blommande oaser jag hade tänkt mig trots mitt slit. Det var inte förrän jag började köra genvägen med tidningar ovanpå gräset som det hände något.

Jag har en liten rabatt framför en stor sten, skapad för att rymma två plantor höstgentiana, och den är helt galen av växtkraft. Dock inte av gentianan, som sedan länge är utkonkurrerad. Ogräs har inte en chans att hävda sig bland alla blommor som tagit sig rätten att flytta dit utan min hjälp.

Tidningar direkt på gräset, alltså. Sedan tunna kvistar, näringsrik kökskompost, vanlig trädgårdskompost (förvandlad till mager jord med bra struktur) och till slut, mest för att jag hade en säck över, naturgödsel (torv och hönsgödsel).

Nu ska den få ligga till sig. Jag tänker jaga eventuellt ogräs och jag ska fundera. Än så länge har jag ingen aning om vad jag ska plantera i rabatten.

Men om jag känner akleja, rudbeckia, malva och lupin rätt tar de chansen att etablera sig där utan att jag behöver leda dem dit.

Tidningar, ris och kompost

Tidningar, ris och kompost

rabatt2

Färdig rabatt.

Annonser

Grovredigeringen klar

Skärmavbild 2014-06-13 kl. 11.17.26Äntligen har jag plockat upp mig själv från självföraktets och osäkerhetens djup och gjort klart grovredigeringen av Sorgbägare. Det innebär att jag har läst och tittat på Joannas (min eminenta redaktör) kommentarer och markeringar och gjort ändringar i manuset. Jag har följt hennes råd till kanske nittiofem procent vilket visar hur lika vi tänker och hur bra jag tycker att hon är. Det är bara manuset som suger då och då. Men som jag skrev senast, jag vet att det är en fas som de allra flesta författare går igenom och jag tror att den är både nyttig och nödvändig.

Mina manus är inte mer mångordiga än vad de färdiga böckerna är. Så ofta handlar det om att lägga till i stället för att stryka, när jag redigerar. Den här gången har jag strukit fem sidor (ett par korta meningslösa kapitel) och lagt till sex sidor. Det kommer antagligen att bli mer, fast bara marginellt, när jag efter helgen ska gå igenom manuset en gång till och fortsätta fördjupa där det behövs.

Den här gången har jag frångått mitt eget arbetssätt. Jag brukar bryta ner manuset i scener, skriva korta sammanfattningar och på ett överskådligt sätt se vilka avsnitt som driver berättelsen framåt och vilka som bara är utfyllnad. Nu får det bli sammanfattningar av kapitlen i stället. Men nästa gång jag skriver en roman ska jag 1) ha en bättre grundstruktur och 2) återgå till att nagelfara varje scen i ett tidigare skede.

Nu tar jag helg och kör till tippen med släpkärran fylld av grenar.

Inplastad klassiker

20140611-150855-54535220.jpg
Ni vet de där ljuden som får en att må dåligt. Naglar mot griffeltavla, frigolit mot fönster, metallskrapa mot trävägg … Så kände jag när jag fick senaste bokcirkelboken och tog på omslaget. Det var så där tjusigt matt. Ögat gillade det men fingrarna vägrade ta i boken. De spretade och blev som galna. Bort! Bort! signalerade de och jag insåg att jag var tvungen att göra något radikalt om jag skulle klara att hålla i boken utan att rysa av obehag.

Det fick bli en snabb inplastning. När plastpåsen var ditklistrad kom jag på att jag kunde ha använt bred tejp i stället men då var det för sent.

Alternativet var att riva bort omslaget och då är det trots allt bättre så här.

Nu är jag redo att se vad Madame Bovary har att säga mig.

Vad vill du berätta?

question-mark-112864_640I går ställdes jag för en näst intill existentiell fråga som vållade mig mycket huvudbry. Som jag tidigare berättat har skrivprocessen som ska leda fram till ny roman i slutet av november varit allt annat än enkel. Inte ens redigeringen har gått smärtfritt, vilket den vanligtvis gör. Och i går fick jag, som svar på en fråga jag ställde om manuset, en motfråga från Joanna, min redaktör: vad vill du ha sagt med din roman?

Jag satte mig med penna och block för att försöka besvara frågan. Ett halvt dygn senare har jag inte lyckats. Men jag tror att jag börjar närma mig svaret. Det är kort och kan tyckas nonchalant men är fullkomligt ärligt menat.

Ingenting.

Jag har, hur illa det än låter, inget budskap med mina romaner. Vad jag försöker göra är att ta ett litet utsnitt ur någons verklighet och vardag och skildra den som den är just där och då. Det finns liv före och det finns liv efter. Ibland kanske romanfigurerna lär sig något om sig själva, jag hoppas det men jag vet faktiskt inte eftersom de ibland döljer sanningen även för mig. Det har hänt att jag inte vetat vad romanen handlar om förrän jag läst den färdiga, tryckta versionen. Jaha? Okej, nu förstår jag varför hen gjorde si eller så.

En gång försökte jag i förväg bestämma mig för vad jag ville ha sagt, men det blev en annan roman med en annan inriktning. Jag är antagligen alldeles för släpphänt mot människorna som befolkar mina romaner. De går och jag följer efter. I längden är det antagligen en ohållbar väg. Bättre med struktur och kadaverdisciplin. Kom inte och tro att du får bestämma, du är för sjutton bara en papperskonstruktion!

I manuset till Sorgbägare måste jag fördjupa karaktärerna. Det visste jag redan innan jag lät Joanna nagelfara det, men det är ändå otroligt viktigt att någon annan talar om det för en så att jag vet att det är allvar. Svårigheten den här gången är att jag ska försöka förklara ett beteende som jag inte alls förstår. Det är det jag måste komma åt. Om jag lyckas kanske jag kan komma undan utan att besvara frågan vad jag vill med romanen, vad jag vill ha sagt.

Att man aldrig kan gömma undan sitt förflutna, att det alltid kommer i fatt? Och när det gör det måste man ta itu med det.

Eller vill jag bara berätta om några månader i Carolines liv, några månader som är omvälvande och inte helt enkla att hantera?

Trägen vinner

20140609-134054-49254441.jpg
Den här förtjusande blomman har slagit ut sina blå i en av mina torraste och mest soldränkta rabatter. För kanske tjugo år sedan gjorde jag allt som stod i min makt för att bli av med den. Lika vacker som den är när den blommar, lika trist är den efter blomning. Och som den sprider sig!

Under åren har jag envist plockat bort vartenda blad jag hittat, grävt och ryckt upp rotbitar. Någon gång trott att jag vunnit kampen.

Men nu erkänner jag mig besegrad. Toppklockan får leva vidare i den allt rufsigare rabatten. I själ och hjärta är jag svag för blommor som tar sig friheter.

Gott hopp för skadad katt

I går kväll kom Cayenne in och haltade. Han blir nästan alltid skadad eller sjuk (jag har skrivit en bok om hans vilda liv, Cayenne – kryddpojken med bett) på kvällar och helger då det är svårare att få tag i en veterinär. Det syntes inget sår men i ärlighetens namn vågade jag inte kolla närmare. Han slår först och talar sedan. I morse var hältan värre men tack och lov hade ”min” veterinärklinik jour så jag fick en tid på förmiddagen.

Cayenne spottade, fräste och slog när veterinären skulle undersöka honom så egentligen kunde ingenting konstateras. Inte haltade han heller, men det händer tydligen ofta att djuren är så spända att de förtränger smärtan när de är hos veterinären. Han fick en smärtstillande spruta och tablett för fyra dagar. Så fort vi kom hem såg jag hur ont han hade, hur svårt han haltade och hur eländig han var.

Men efter en timme började smärtlindringssprutan ge effekt och snart hade jag även fått i honom lite mat. Det finns hopp om livet. Han ligger i skuggan i högt gräs och har det trots allt ganska bra. Medan hans matte är slut efter alldeles för få timmars sömn. Jag lägger mig nog också i skuggan i högt gräs och försöker ta in att det redan har gått en vecka av första sommarmånaden.

20140607-135040-49840369.jpg

Att våga höja blicken

Jag bytte lås i köksdörren för några månader sedan. Dörren är en typisk altandörr, låsbar endast från insidan och jag ville kunna låsa med nyckel utifrån. På sista tiden har det börjat krångla, det har ibland varit nästan omöjligt att trycka ner handtaget. Jag hämtade cykelolja och smörjde piggen som fälls ut när handtaget trycks ner. Det hjälpte i en halvtimme, sedan var peoblemet tillbaka. Jag kollade närmare på den där piggen och funderade på om jag skulle behöva slipa ner den lite, det verkade som om den fastnade.

I dag blev det till slut omöjligt att stänga dörren. Tvärstopp. Och helg, så jag kunde inte ringa låsfirman som satte i det nya låset. Då – efter att ha haft de här problemen i flera månader höjde jag blicken. What! Där satt en pigg högre upp på dörren! Jag hämtade en skruvmejsel och tryckte på piggen så att den löpte fritt och jag kunde trycka ner handtaget.

Sedan fick jag nästa briljanta idé. Jag smörjde piggen med cykelolja.

Egentligen borde jag inte berätta det här eftersom det är så dumt att jag skäms. Men samtidigt är jag så glad att jag löst problemet med det trilskande låset att jag ändå gör det. Och så går jag till dörren, öppnar, stänger och häpnas av vad som kan inträffa om man vågar höja blicken lite och kolla in HELA dörren.

20140605-183726-67046083.jpg

Med förebild i verkligheten

omslagMina romaner bygger inte på verkliga händelser. Jag gör inte skönlitteratur av mitt liv. Jag placerar inte ens mina romankaraktärer i namngivna miljöer – det är bara Boel i Mellan raderna som åker till verklighetens Penzance i Cornwall. Resan dit och vistelsen där är fiktion.

Men jag måste erkänna att huset där Solbritt i Kråkprinsessan bor och dit Monika flyttar i Glömskelunden – det huset har sin förebild i ett hus som sedan barndomen fascinerat och retat min fantasi. Som tonåring fick jag möjlighet att se huset invändigt och sedan dess har det alltid haft en plats i mitt hjärta.

Solbritt handskas inte varsamt med huset. Monika gör åtminstone ett försök att ta hand om det. I verkligheten har husets nuvarande ägare lagt ner massor av tid och pengar och möda på att återställa det efter tidigare ägares klåfingrighet och brist på känsla. Jag beundrar dem för det och är glad att de förstår sig på husets själ och har velat bevara den.

Länge har jag tänkt berätta för dem att deras vackra hus faktiskt är med i två romaner, men jag har inte vågat. Men i tisdags var jag på ett möte och tornhusets ägare var också där. Jag berättade om böckerna, hon blev överraskad och glad och i dag var jag på kontoret och lämnade över böckerna. Trevligt, tycker jag.

Kritiskt läge

skräpDet enda som hindrar mig från att radera manuset till Sorgbägare från datorn är vetskapen om att det ska vara så här. Det kommer en period i varje manus liv (och i varje författares) då tvivlet är som en himmelshög mur. Jag har kommit till den muren nu. Det jag skrivit är skräp, ointressant för alla inklusive mig själv. Det värsta är inte att jag vill radera, det värsta är att jag inte ens vill skriva om det efter att jag raderat. Jag vill aldrig skriva en rad till. Samtidigt, i en annan del av hjärnan, funderar jag på karaktärer till nästa roman, den som är så hemlig att jag inte knystat om den för en enda människa.

Ibland är det härligt att vara författare. Om jag räknar bort alla tillfällen då jag får positiv respons på det jag skrivit och bara fokuserar på de ensamma stunderna då det är jag och manuset – då finns ögonblicken när jag är bäst i världen. De där ögonblicken varar aldrig länge, de är just ögonblick och om jag tittar bort just då missar jag dem.

Tvivlet är den där höga muren, den som måste plockas ner sten för sten. Jag kommer att göra det den här gången också, i förhoppningen om att hitta ett enda ögonblick då jag är bäst i världen. Och inte titta åt ett annat håll just då.