Om annikabengtsson

Författare, redigerare, kattmatte, trädgårdsmänniska och boktok

Hemsidan flyttar

Den här sidan kommer inte att uppdateras mer. Häng gärna med till annikabengtsson.se i stället!

Annonser

Varför jag är så dålig på att städa

IMG_0312Jag har sagt det förut och nu kommer det igen. Jag är usel på att städa. Det tar dubbelt så lång tid som det skulle behöva göra. I somras skrev jag flera inlägg om mitt förrådsröjarprojekt. Det är FORTFARANDE inte klart, men idag SKA det bli färdigt.

Här är anledningen till att det tar sådan tid: jag ägnar mig åt en massa annat samtidigt som jag röjer/städar. Exempel: på arbetsbänken i förrådet stod en mugg med stockrosfröer i. Jag gick för att kasta ut dem i ett par rabatter. Då fick jag se att en av gardinlängderna i paviljongen slitit sig och låg på marken. Varpå jag bestämde mig för att plocka ner de andra gardinerna också. Typ sådant är vad som HELA tiden sinkar mig.

Det ligger lök på arbetsbänken också. Jag blir inte förvånad om jag plötsligt kommer på att jag måste laga löksoppa och baka bröd för att kunna skära skivor att lägga i soppan innan jag strör över ost och gratinerar den i ugnen.

Och nu bloggar jag. Också ett sätt att smita undan.

Sorgbägare – arbetsprocessen

I morgon ska jag börja göra inlagan till Sorgbägare, som kommer ut 29 november och presenteras på Stora bokfesten, en halländsk bokmässa i Stadsbiblioteket i Halmstad. Ett 40-tal författare och förlag kommer att ställa ut, det blir författarframträdanden, workshops och föredrag. Författarförbundets ordförande Gunnar Ardelius kommer också att medverka under dagen.

Men innan dess ska min bok bli klar. Den har lämnat manusstadiet, från larv till puppa och snart kommer det förhoppningsvis ut en vacker fjäril.

Så här gick det till: jag började skriva den 13 november förra året. Då hade jag funderat hit och dit och trodde att jag på ett ungefär visste hur jag skulle skriva och vart det skulle leda.

Jag hade fel. Jag längtade in i skrivbubblan men jag kom aldrig riktigt in i den. Det var en kamp hela vägen. 72 skrivdagar blev det, somliga med bara en halvtimme vid datorn, andra i flera timmar. 6 februari kom titeln, Sorgbägare, till mig och 21 februari var jag klar med det första utkastet. Några dagar senare öppnade jag ett nytt dokument och började skriva om berättelsen, med stöd från utskriften av den första versionen.

Det arbetet blev jag klar med till påsk och då var det dags att för första gången testa manuset på någon annan. Ingen kunde vara hårdare mot det än jag själv, de kommentarer jag skrev i marginalen efter första versionen var inte nådiga.

Joanna Björkqvist, min redaktör, fick ta sig an manusbunten. Hon var inte alls lika hård som jag själv varit, men tillräckligt för att jag skulle fatta att jag hade lång väg kvar innan manuset skulle duga att publicera.

Med hjälp av hennes kommentarer och synpunkter tog jag mig an arbetet. Den här gången skrev jag inte om, jag öppnade befintlig version och gjorde ändringar och tillägg där, mest för att spara tid. Egentligen hade jag föredragit att skriva om allt en gång till men jag tänkte samtidigt att jag då antagligen skulle skriva in nya korrfel, så det fick bli så här.

Därefter fick Joanna manuset igen och nu var det mest positiva kommentarer. Det fanns gott hopp om att Sorgbägare skulle kunna bli en riktigt bra roman. Faktiskt en av de allra bästa jag skrivit.

Jag ändrade efter hennes kommentarer och sedan läste jag själv igenom manuset och gjorde de sista korrigeringarna och finjusteringarna.

Och nu är jag här. Nu är jag redo att göra inlagan.

sorgbägare_framsidaOmslaget, då? Det är i princip klart. Baksidestexten har jag börjat fila på, bollat ett par gånger med Joanna, och jag känner att jag är på rätt väg.

Värst av allt – eller bäst av allt, jag vet inte vilket, är att jag nu mest längtar efter att börja skriva nästa roman. Förhoppningsvis kanske redan i oktober, men mer troligt i november. Detta trots att skrivdagboken talar sitt tydliga språk. Det är TUNGT att skriva. Fruktansvärt tråkigt. Och alldeles underbart.

För övrigt rekommenderar jag verkligen detta att föra skrivdagbok. Jag skrev bara några rader, ibland bara om antalet tecken för dagen, ibland om en scen som var svår eller något jag skulle tänka på till nästa dag. Och ofta, väldigt ofta, om just hur segt det var att skriva. Ändå blev det en bok till slut.

Blandband och spellistor

bildFör att göra städningen lite mer uthärdlig startade jag ministereon och tryckte igång kassettbandet. Jo, faktiskt, jag har integrerat kassettdäck och en hel låda full med gamla blandband.

Det som satt i stereon visade sig vara från 2001. Musiken var förstås betydligt äldre, men jag sammanställde bandet för tretton år sedan. Och vilken perfekt blandning! Den ena fina låten efter den andra. Jag fick lust att göra en Spotifylista så att jag skulle kunna lyssna när jag är ute och går. En och en halv timme, perfekt för promenader längs stranden i höst.

Försöken att fixa Spotifylistan höll på att stranda direkt. Första låten, Bob Segers Take a chance, fanns inte. Däremot flera hundra versioner av Abbas låt med liknande titel men den var ingen fullgod ersättare. Jag fick köra en omväg, ladda in den via Itunes och importera den därifrån. Tre eller fyra låtar tvingades jag göra likadant med, medan övriga redan fanns i Spotifys sortiment.

Nu finns listan i både min mobil och på datorn. Jag vet att det är vanligt att man delar med sig av listor och låtar och jag funderar lite på varför jag inte vill göra det med min Bengtssons vårblandning 2001. Det enda svar jag kan komma på är att musik är alldeles för personligt för mig.

Jag diskuterar gärna litteratur, filmer, tv-serier och allt möjligt annat, men om musik tiger jag. Den är min, den går rätt in i mitt hjärta eller sätter sig i magen. Den framkallar minnen, den får mig att nästan sväva. Den går inte att förklara, den går bara att känna. Och ingen annan kan känna det jag känner. Det som berör mig lämnar en annan likgiltig. Det är nog därför jag behåller den för mig själv.

Manusblad på blöt resa

papperI veckan träffade jag min redaktör, Joanna Björkqvist, igen. Hon tog med sig manuset till Sorgbägare när hon åkte till Grekland och därifrån fick jag trevliga rapporter. I gengäld har jag läst ett kapitel ur Joannas nya bok (hon är inte bara redaktör, hon är författare också – till Närmare dig och Förverkliga din bokdröm, medskribent där var Kristina Svensson) som kommer ut sent i höst. Det är en reportagebok i ett angeläget ämne, men mer kan/får jag inte säga om den än så länge. Annat än att den blir väldigt bra. Jag ser verkligen fram emot att arbeta tillsammans med Joanna i det projektet. Tacksamt kan jag konstatera att hon har valt Grim förlag.

När vi hade gått igenom mina synpunkter på hennes text satte vi oss med Sorgbägare. Sida nummer elva såg märkligt vågigt och buktigt ut, och Joanna tvingades erkänna att en grekisk vind tog tag i bladet och flög iväg med det, men den tröttnade efter några meter och släppte ner det – i poolen.

Vid sådana tillfällen är det skönt att bläckstrålskrivarnas tid är förbi. Ett laserutskrivet papper klarar ett dopp i poolen utan problem.

Joanna var betydligt mer tålmodig än vinden, och orkade igenom hela manuset trots att hon läst det förut. Och precis som efter förra genomgången är jag tacksam över den hjälp jag fått att själv förstå min text och närma mig den. Nu återstår bara en del mindre ändringar innan den kan gå till sättning.

Det som jag länge tvivlade på är alltså på väg att bli en roman. Om jag får tro Joanna (och det är väl klart att jag måste tro på min redaktör) är Sorgbägare en av de allra bästa romanerna jag skrivit. Nu ska jag bara försöka skriva en lockande baksidestext också.

 

Förrådsstädning, del 4 – glasögonen

20140809-130746-47266753.jpgMitt evighetsprojekt, även kallat förrådsröjning, fortsätter efter några dagars paus. Man skulle kunna tro att jag har ett stort förråd, men det är inte större än tolv kvadratmeter och jag brukar röja ur det varje år. Skillnaden den här gången är att jag försöker gå på djupet. Sortera och organisera även i alla lådor som står anonyma och tigande på hyllorna.

På bilden syns några av alla de glasögon jag haft genom åren. De runda, som ligger längst fram, var de allra första. Jag fick dem när jag gick i sjunde klass och behövde dem bara när jag skulle se vad som stod på svarta tavlan. Alla i klassen, inklusive klassföreståndaren, ville prova dem och göra sig lite lustiga. En del människor är onekligen mer lättroade än andra. Professorn, kallade de mig, på grund av den runda formen.

Det enda jag har gemensamt med schablonbilden av en professor är min tankspriddhet.

Nu är det dags för nästa låda. Vad ska jag hitta där?

Envis som en röd gris

Eller skam den som ger sig. Jag sitter med inlagan till en kåserisamling som Bosse och Solveig Lidén ska ge ut på sitt förlag SolBo förlag. Efter några timmars arbete har jag lagt in samtliga texter och kommit fram till innehållsförteckningen. Jag slänger snabbt in den och bestämmer mig för att inte arbeta mer i dag.

Jag ska bara …

Jag ska bara lägga in en prickad linje mellan kapitelrubrikerna och de aktuella sidorna innan jag stänger ner och avslutar. Men var i hela friden hittar jag funktionen som gör prickandet så lätt som jag minns det? Jag letar överallt. ÖVERALLT.

Som tur är (för mina uppdragsgivare) gör jag inte detta på arbetstid utan offrar fritid. Och jag gör det enbart av den anledningen att jag avskyr – fullkomligt AVSKYR – när jag inte lyckas knäcka den här typen av problem.

Jag har en nödlösning klar, den fixade jag efter några minuter. Men jag VET (jag ber om ursäkt för alla versaler men i dag behövs de) att det ska finnas bättre sätt.

Frågan är bara hur. Är det jag som är dum i huvudet eller har jag oavsiktligt fallit tillbaka till den tid då jag jobbade i Quark Xpress? Jag har ett svagt minne av att man bara skrev en punkt och när man sedan tryckte ner tabbtangenten blev det en prickad linje.

Tre gånger stängde jag ner InDesign och bestämde mig för att ge upp. Men jag KAN inte ge upp. Jag är VÄRRE än en röd gris, jag är nämligen en GRIS I MOTVIND och sådana kämpar på hur eländigt det än är.

Skärmavbild 2014-08-05 kl. 15.31.49Två timmar tog det innan jag hittade funktionen. Så nu är jag glad igen. Och kanske blir det till och med en liten drink (eller i alla fall ett glas vin) i eftermiddag för att fira, trots att jag bestämt mig för att vara helt alkoholfri i dag.

Men det kommer säkert sådana dagar också framöver.

Skrot jag tänker spara

20140804-150848-54528146.jpgJag hittar inte bara kassettband och telefoner i förrådet. Några medaljer med band i olika färger låg längst ner i en låda. Eftersom de är av typen ”deltog utan att utmärka sig” hade jag tänkt kasta dem. Och några, från vårrus och drakbåtsrodd, kommer att hamna i återvinningscontainer nästa gång jag åker till tippen, medan de fyra på bilden kändes svårare att skiljas från.

De är trots allt bevis för att jag en gång i tiden tog mig fram som joggare. Och jag kommer garanterat aldrig att få chansen att erövra nya medaljer. Jag är både smartare och latare nuförtiden.

Det ena leder till det andra

20140803-105423-39263194.jpgJag fortsätter städa i förrådet. Bara ett par timmar då och då innan värmen gör det omöjligt att vara där. Nu har jag kommit till lådorna. De innehåller väldigt mycket luft och massor av skräp.

Jag hittade en telefon. Fungerar den fortfarande? undrade jag. I så fall skulle jag kunna ha den i sovrummet där jag inte har någon. Jag gick in för att testa.

När jag drog undan sängen från väggen för att komma åt jacket upptäckte jag att det var otroligt dammigt. Alltså hämtade jag slangen till centraldammsugaren och städade bort dammet. Jag har haft en trasig telefon liggande på hyllan bredvid sängen; trasig på det viset att den laddar ur så fort jag lyfter den från laddstationen. Skönt att bli av med den.

När jag testat att telefonen jag hittade i förrådet fungerade och skulle lägga den på hyllan upptäckte jag att det var väldigt dammigt där. Alltså hämtade jag en trasa och en flaska rengöringsmedel och dammtorkade hyllan. När jag ändå höll på tog jag resten av sovrummet också, något jag noggrant undvikit under alltför lång tid.

Sedan gick jag tillbaka till förrådet för att fortsätta städa. Men då hade värmen kommit tillbaka efter morgonens regn och luften gick inte längre att andas.

Jag får fortsätta städa i förrådet en annan dag.

Röjning och struktur (och lite minnen)

20140801-100408-36248190.jpgJag skulle ha röjt i förrådet i våras. Det blev inte av. Jag skulle ha röjt i förrådet i början av juli, när jag kom hem från dagarna i Fridhem. Då kom ryssvärmen och lade ett lock över allting.

Men nu är det augusti och öven om det fortfarande är varmt finns det hopp om andra tider och jag hittar inte längre några ursäkter. Nu ska det röjas och hittas andra och bättre strukturer.

Boel i romanen Mellan raderna röjde också i förrådet. Där hittade hon, precis som jag, gamla kassettband med musik från en annan tid. Hon blev sentimental och grät, det gör inte jag. Jag nöjer mig med att läsa vilka låtar jag samlade ihop på mina blandband och påminner mig om att jag ska lyssna på dem vid något tillfälle.

Trots att Boels och min historia inte alls liknar varandras har jag givetvis plockat ett och annat, grävt i egna erfarenheter och vid behov skruvat några varv.

När jag var yngre konstaterade jag bestämt att det inte fanns ett uns sanning i det jag skrev. Allt var hämtat ur min fantasi. Så gällde nog för den allra första romanen, Och natten är lång och svår som är inspirerad av Anders F Rönnbloms låt Camillas sång från plattan Ramlösa kvarn. Jag hittade en hel värld i hans musik och behövde bara lägga till detaljer.

Det jag skriver nu för tiden är fortfarande påhittade historier. Men jag är smart nog att inte enbart iaktta min omgivning och tjuvlyssna på samtal (allt sådant som författare gör) utan även tjuvlyssna på mig själv. Samt hålla ögonen öppna för notiser i tidningen. Samla på mig material, helt enkelt.

Sedan får jag röja, strukturera och hitta smarta lösningar. Ungefär som vid en bättre förrådsstädning.