Hemsidan flyttar

Den här sidan kommer inte att uppdateras mer. Häng gärna med till annikabengtsson.se i stället!

Varför jag är så dålig på att städa

Jag har sagt det förut och nu kommer det igen. Jag är usel på att städa. Det tar dubbelt så lång tid som det skulle behöva göra. I somras skrev jag flera inlägg om mitt förrådsröjarprojekt. Det är FORTFARANDE inte klart, men idag SKA det bli färdigt.

Här är anledningen till att det tar sådan tid: jag ägnar mig åt en massa annat samtidigt som jag röjer/städar. Exempel: på arbetsbänken i förrådet stod en mugg med stockrosfröer i. Jag gick för att kasta ut dem i ett par rabatter. Då fick jag se att en av gardinlängderna i paviljongen slitit sig och låg på marken. Varpå jag bestämde mig för att plocka ner de andra gardinerna också. Typ sådant är vad som HELA tiden sinkar mig.

Det ligger lök på arbetsbänken också. Jag blir inte förvånad om jag plötsligt kommer på att jag måste laga löksoppa och baka bröd för att kunna skära skivor att lägga i soppan innan jag strör över ost och gratinerar den i ugnen.

Och nu bloggar jag. Också ett sätt att smita undan.

Blandband och spellistor

För att göra städningen lite mer uthärdlig startade jag ministereon och tryckte igång kassettbandet. Jo, faktiskt, jag har integrerat kassettdäck och en hel låda full med gamla blandband.

Det som satt i stereon visade sig vara från 2001. Musiken var förstås betydligt äldre, men jag sammanställde bandet för tretton år sedan. Och vilken perfekt blandning! Den ena fina låten efter den andra. Jag fick lust att göra en Spotifylista så att jag skulle kunna lyssna när jag är ute och går. En och en halv timme, perfekt för promenader längs stranden i höst.

Försöken att fixa Spotifylistan höll på att stranda direkt. Första låten, Bob Segers Take a chance, fanns inte. Däremot flera hundra versioner av Abbas låt med liknande titel men den var ingen fullgod ersättare. Jag fick köra en omväg, ladda in den via Itunes och importera den därifrån. Tre eller fyra låtar tvingades jag göra likadant med, medan övriga redan fanns i Spotifys sortiment.

Nu finns listan i både min mobil och på datorn. Jag vet att det är vanligt att man delar med sig av listor och låtar och jag funderar lite på varför jag inte vill göra det med min Bengtssons vårblandning 2001. Det enda svar jag kan komma på är att musik är alldeles för personligt för mig.

Jag diskuterar gärna litteratur, filmer, tv-serier och allt möjligt annat, men om musik tiger jag. Den är min, den går rätt in i mitt hjärta eller sätter sig i magen. Den framkallar minnen, den får mig att nästan sväva. Den går inte att förklara, den går bara att känna. Och ingen annan kan känna det jag känner. Det som berör mig lämnar en annan likgiltig. Det är nog därför jag behåller den för mig själv.

Förrådsstädning, del 4 – glasögonen

Mitt evighetsprojekt, även kallat förrådsröjning, fortsätter efter några dagars paus. Man skulle kunna tro att jag har ett stort förråd, men det är inte större än tolv kvadratmeter och jag brukar röja ur det varje år. Skillnaden den här gången är att jag försöker gå på djupet. Sortera och organisera även i alla lådor som står anonyma och tigande på hyllorna.

På bilden syns några av alla de glasögon jag haft genom åren. De runda, som ligger längst fram, var de allra första. Jag fick dem när jag gick i sjunde klass och behövde dem bara när jag skulle se vad som stod på svarta tavlan. Alla i klassen, inklusive klassföreståndaren, ville prova dem och göra sig lite lustiga. En del människor är onekligen mer lättroade än andra. Professorn, kallade de mig, på grund av den runda formen.

Det enda jag har gemensamt med schablonbilden av en professor är min tankspriddhet.

Nu är det dags för nästa låda. Vad ska jag hitta där?

Envis som en röd gris

Eller skam den som ger sig. Jag sitter med inlagan till en kåserisamling som Bosse och Solveig Lidén ska ge ut på sitt förlag SolBo förlag. Efter några timmars arbete har jag lagt in samtliga texter och kommit fram till innehållsförteckningen. Jag slänger snabbt in den och bestämmer mig för att inte arbeta mer i dag.

Jag ska bara …

Jag ska bara lägga in en prickad linje mellan kapitelrubrikerna och de aktuella sidorna innan jag stänger ner och avslutar. Men var i hela friden hittar jag funktionen som gör prickandet så lätt som jag minns det? Jag letar överallt. ÖVERALLT.

Som tur är (för mina uppdragsgivare) gör jag inte detta på arbetstid utan offrar fritid. Och jag gör det enbart av den anledningen att jag avskyr – fullkomligt AVSKYR – när jag inte lyckas knäcka den här typen av problem.

Jag har en nödlösning klar, den fixade jag efter några minuter. Men jag VET (jag ber om ursäkt för alla versaler men i dag behövs de) att det ska finnas bättre sätt.

Frågan är bara hur. Är det jag som är dum i huvudet eller har jag oavsiktligt fallit tillbaka till den tid då jag jobbade i Quark Xpress? Jag har ett svagt minne av att man bara skrev en punkt och när man sedan tryckte ner tabbtangenten blev det en prickad linje.

Tre gånger stängde jag ner InDesign och bestämde mig för att ge upp. Men jag KAN inte ge upp. Jag är VÄRRE än en röd gris, jag är nämligen en GRIS I MOTVIND och sådana kämpar på hur eländigt det än är.

Två timmar tog det innan jag hittade funktionen. Så nu är jag glad igen. Och kanske blir det till och med en liten drink (eller i alla fall ett glas vin) i eftermiddag för att fira, trots att jag bestämt mig för att vara helt alkoholfri i dag.

Men det kommer säkert sådana dagar också framöver.

Skrot jag tänker spara

Jag hittar inte bara kassettband och telefoner i förrådet. Några medaljer med band i olika färger låg längst ner i en låda. Eftersom de är av typen ”deltog utan att utmärka sig” hade jag tänkt kasta dem. Och några, från vårrus och drakbåtsrodd, kommer att hamna i återvinningscontainer nästa gång jag åker till tippen, medan de fyra på bilden kändes svårare att skiljas från.

De är trots allt bevis för att jag en gång i tiden tog mig fram som joggare. Och jag kommer garanterat aldrig att få chansen att erövra nya medaljer. Jag är både smartare och latare nuförtiden.

Det ena leder till det andra

Jag fortsätter städa i förrådet. Bara ett par timmar då och då innan värmen gör det omöjligt att vara där. Nu har jag kommit till lådorna. De innehåller väldigt mycket luft och massor av skräp.

Jag hittade en telefon. Fungerar den fortfarande? undrade jag. I så fall skulle jag kunna ha den i sovrummet där jag inte har någon. Jag gick in för att testa.

När jag drog undan sängen från väggen för att komma åt jacket upptäckte jag att det var otroligt dammigt. Alltså hämtade jag slangen till centraldammsugaren och städade bort dammet. Jag har haft en trasig telefon liggande på hyllan bredvid sängen; trasig på det viset att den laddar ur så fort jag lyfter den från laddstationen. Skönt att bli av med den.

När jag testat att telefonen jag hittade i förrådet fungerade och skulle lägga den på hyllan upptäckte jag att det var väldigt dammigt där. Alltså hämtade jag en trasa och en flaska rengöringsmedel och dammtorkade hyllan. När jag ändå höll på tog jag resten av sovrummet också, något jag noggrant undvikit under alltför lång tid.

Sedan gick jag tillbaka till förrådet för att fortsätta städa. Men då hade värmen kommit tillbaka efter morgonens regn och luften gick inte längre att andas.

Jag får fortsätta städa i förrådet en annan dag.

Röjning och struktur (och lite minnen)

Jag skulle ha röjt i förrådet i våras. Det blev inte av. Jag skulle ha röjt i förrådet i början av juli, när jag kom hem från dagarna i Fridhem. Då kom ryssvärmen och lade ett lock över allting.

Men nu är det augusti och öven om det fortfarande är varmt finns det hopp om andra tider och jag hittar inte längre några ursäkter. Nu ska det röjas och hittas andra och bättre strukturer.

Boel i romanen Mellan raderna röjde också i förrådet. Där hittade hon, precis som jag, gamla kassettband med musik från en annan tid. Hon blev sentimental och grät, det gör inte jag. Jag nöjer mig med att läsa vilka låtar jag samlade ihop på mina blandband och påminner mig om att jag ska lyssna på dem vid något tillfälle.

Trots att Boels och min historia inte alls liknar varandras har jag givetvis plockat ett och annat, grävt i egna erfarenheter och vid behov skruvat några varv.

När jag var yngre konstaterade jag bestämt att det inte fanns ett uns sanning i det jag skrev. Allt var hämtat ur min fantasi. Så gällde nog för den allra första romanen, Och natten är lång och svår som är inspirerad av Anders F Rönnbloms låt Camillas sång från plattan Ramlösa kvarn. Jag hittade en hel värld i hans musik och behövde bara lägga till detaljer.

Det jag skriver nu för tiden är fortfarande påhittade historier. Men jag är smart nog att inte enbart iaktta min omgivning och tjuvlyssna på samtal (allt sådant som författare gör) utan även tjuvlyssna på mig själv. Samt hålla ögonen öppna för notiser i tidningen. Samla på mig material, helt enkelt.

Sedan får jag röja, strukturera och hitta smarta lösningar. Ungefär som vid en bättre förrådsstädning.

Ljudböcker, radioföljetong och koncentration

Ingen av böckerna på Grims förlag finns dessvärre som ljudbok. Än så länge har produktionskostnaden varit för hög för det lilla förlaget, men jag har öron och ögon öppna för att hitta vägar som är möjliga. Inte bara för mig och Grim, utan öven för andra små förlag med begränsad budget.

I ärlighetens namn får jag väl påstå att antalet ljudböcker jag lyssnat till genom åren inskränker sig till några enstaka. Jag har nämligen svårt att koncentrera mig på det jag hör i lurarna, samtidigt som jag gör något annat. Ibland fungerar det att lyssna om jag är ute och går, men ibland far tankarna iväg även då.

Det är bara när jag kör bil eller cyklar som jag tycker att ljudböcker är ypperligt ressällskap. Fast det är å andra sidan även musik eller radions P1.

I dag cyklade jag iväg på en liten tur och då lyssnade jag till följetongen i P1. Det är Jane Austens Övertalning, min favorit bland hennes romaner. Genom en film som kom, tror jag, 1995 (det kom en 2007 också men den tycker jag att vi glömmer) har jag bilden klar över hur de olika karaktärerna ser ut och jag njuter av att få romanens fördjupning och författarens språkbehandling, som av naturliga skäl aldrig framkommer i en filmatisering.

Men så har vi detta med koncentration. Så fort jag klev av cykeln för att vandra över dynerna till en, för mig, okänd strand och ta ett dopp började jag tänka på annat.

Om jag ska ha någon glädje av ljudböcker får jag nog lära mig att kunna gå och lyssna samtidigt. Kanske en dag även ägna mig åt att stryka, baka bröd och städa medan jag ”läser” en ljudbok. Tyvärr är jag inte där än.

Midsommar, Fridhem och manus

Oj! Det känns som en evighet sedan jag var här senast. Midsommar har kommit och gått, en värmebölja har dragit in och nu sitter jag helt stilla och väntar på regn. SMHI har utfärdat varning – det kan komma stora mängder i natt och i morgon. Jag tror det när jag ser det, eller ännu hellre, hör det. Vaknar gärna i natt av ihållande regn. För att vara på den säkra sidan tänker jag plocka in dynor och annat som helst inte ska bli vått.

Jag var på Fridhems folkhögskola några dagar i månadsskiftet juni–juli, för att lära mig mer om grafisk design. Som det här med att göra skisser, exempelvis. Inte sätta sig vid datorn förrän det finns en idé, ett förslag. Och det förslaget ska vara ett av många, hastigt nedtecknade på papper.

Att våga lite mer, inte nödvändigt hålla mig innanför ramarna, är annat som jag fick med mig från Fridhem. Snart ska jag sätta mig med omslaget till Sorgbägare. Jag hann skissa på några förslag innan jag åkte hem, men eftersom bilden är given från början är det bara placeringen av titeln och författarnamnet som jag har att variera.

Innan jag åkte till Fridhem blev jag klar med rond två (eller tre?) i redigeringen av Sorgbägare. Sedan gjorde jag snabbt en epub-fil av manuset, för att kunna läsa det som e-bok i iPaden. Då kan jag göra markeringar och anteckningar om jag hittar något som behöver ändras, och jag får samtidigt känslan av att det är en bok jag läser och inte ett manus.

Jag trodde kanske inte att det skulle vara så väldigt mycket att anmärka på, tyckte nog att jag var hyfsat noggrann vid senaste rundan. Men när jag nu läst klart kan jag konstatera att det är markeringar på nästan varje sida. Ibland är det bara en kortfattad uppmaning: stryk, ibland är det förslag på omformulering och här och där ska jag flytta ett kommatecken.

När det är klart ska jag skriva ut manuset och skicka det till min redaktör, Joanna, som än en gång ska få ta sig an det. Förhoppningsvis är det inte jättestora förändringar som behövs, men jag räknar ändå med att det blir en hel del pyssel efter att hon sagt sitt. Kanske krävs ytterligare fördjupning, kanske hittar hon logiska luckor (jag har själv hittat flera stycken) och kanske får jag, precis som förra gången, små uppmuntrande anteckningar i marginalen här och där.

Det blir i alla fall några veckors ledighet från manuset. Jag tror att det är nyttigt för både mig och Sorgbägare.