Manusblad på blöt resa

I veckan träffade jag min redaktör, Joanna Björkqvist, igen. Hon tog med sig manuset till Sorgbägare när hon åkte till Grekland och därifrån fick jag trevliga rapporter. I gengäld har jag läst ett kapitel ur Joannas nya bok (hon är inte bara redaktör, hon är författare också – till Närmare dig och Förverkliga din bokdröm, medskribent där var Kristina Svensson) som kommer ut sent i höst. Det är en reportagebok i ett angeläget ämne, men mer kan/får jag inte säga om den än så länge. Annat än att den blir väldigt bra. Jag ser verkligen fram emot att arbeta tillsammans med Joanna i det projektet. Tacksamt kan jag konstatera att hon har valt Grim förlag.

När vi hade gått igenom mina synpunkter på hennes text satte vi oss med Sorgbägare. Sida nummer elva såg märkligt vågigt och buktigt ut, och Joanna tvingades erkänna att en grekisk vind tog tag i bladet och flög iväg med det, men den tröttnade efter några meter och släppte ner det – i poolen.

Vid sådana tillfällen är det skönt att bläckstrålskrivarnas tid är förbi. Ett laserutskrivet papper klarar ett dopp i poolen utan problem.

Joanna var betydligt mer tålmodig än vinden, och orkade igenom hela manuset trots att hon läst det förut. Och precis som efter förra genomgången är jag tacksam över den hjälp jag fått att själv förstå min text och närma mig den. Nu återstår bara en del mindre ändringar innan den kan gå till sättning.

Det som jag länge tvivlade på är alltså på väg att bli en roman. Om jag får tro Joanna (och det är väl klart att jag måste tro på min redaktör) är Sorgbägare en av de allra bästa romanerna jag skrivit. Nu ska jag bara försöka skriva en lockande baksidestext också.

 

Envis som en röd gris

Eller skam den som ger sig. Jag sitter med inlagan till en kåserisamling som Bosse och Solveig Lidén ska ge ut på sitt förlag SolBo förlag. Efter några timmars arbete har jag lagt in samtliga texter och kommit fram till innehållsförteckningen. Jag slänger snabbt in den och bestämmer mig för att inte arbeta mer i dag.

Jag ska bara …

Jag ska bara lägga in en prickad linje mellan kapitelrubrikerna och de aktuella sidorna innan jag stänger ner och avslutar. Men var i hela friden hittar jag funktionen som gör prickandet så lätt som jag minns det? Jag letar överallt. ÖVERALLT.

Som tur är (för mina uppdragsgivare) gör jag inte detta på arbetstid utan offrar fritid. Och jag gör det enbart av den anledningen att jag avskyr – fullkomligt AVSKYR – när jag inte lyckas knäcka den här typen av problem.

Jag har en nödlösning klar, den fixade jag efter några minuter. Men jag VET (jag ber om ursäkt för alla versaler men i dag behövs de) att det ska finnas bättre sätt.

Frågan är bara hur. Är det jag som är dum i huvudet eller har jag oavsiktligt fallit tillbaka till den tid då jag jobbade i Quark Xpress? Jag har ett svagt minne av att man bara skrev en punkt och när man sedan tryckte ner tabbtangenten blev det en prickad linje.

Tre gånger stängde jag ner InDesign och bestämde mig för att ge upp. Men jag KAN inte ge upp. Jag är VÄRRE än en röd gris, jag är nämligen en GRIS I MOTVIND och sådana kämpar på hur eländigt det än är.

Två timmar tog det innan jag hittade funktionen. Så nu är jag glad igen. Och kanske blir det till och med en liten drink (eller i alla fall ett glas vin) i eftermiddag för att fira, trots att jag bestämt mig för att vara helt alkoholfri i dag.

Men det kommer säkert sådana dagar också framöver.

Egenutgivning på väg att bli rumsrent

Det handlar mycket om egenutgivning just nu. Bonniers funderar på att skapa en tjänst för författare som vill ge ut böcker på egen hand, bokutgivningsföretaget Vulkan startar hybridförlaget Lava, som vänder sig till egenutgivare och, som det ser ut på förhand, kopierar Hoi:s modell att låta författarna betala för publicering och samtidigt behålla den största delen av en eventuell vinst. I affären ingår samtidigt professionell hjälp med lektör, redaktör, formgivare och så vidare.

Och i dag startar Hoi en sajt som också vänder sig till egenutgivare. Än så länge är den mest ett tomt skal och tillför inget som inte redan finns på marknaden. Vi får väl se hur det blir i fortsättningen. Viktigast är att egenutgivare tas på allvar nu. Eller är det bara våra pengar de olika aktörerna vill åt? Oavsett vilket är det bra att det pratas kvalitet. Men det är inte helt okomplicerat. Bara för att jag betalar ett antal tusenlappar för en tjänst finns det inga garantier för att jobbet blir proffsigt utfört. När jag skulle ge ut min första roman på Grim anlitade jag en respekterad och uppskattad redaktör, det var i alla fall den tjänsten jag beställde, men jag var inte nöjd med jobbet utan fick själv fullfölja det hen, i mina ögon, bara påbörjat.

Mer om bristande redaktörsjobb blir det i mitt nästa inlägg, en recension av en roman som jag nyligen läst ut.

Spännande möte på känd adress

Jag gnetar på med manuset till min nya roman, men fick anledning att avbryta skrivandet ett par dagar för att åka till Stockholm. Strax före jul blev jag tillfrågad om att ingå i en fokusgrupp om egenutgivning, som en projektgrupp på Bonnierförlagen jobbade med. Det lät spännande så jag tackade ja och i dag var det dags för en träff på Sveavägen 56.

Vi tre som var inbjudna fick berätta om oss själva och vår väg till utgivning, och sedan presenterade projektgruppen en skiss på hur de kan tänka sig att en tjänst för egenutgivare kan se ut. Vår roll var att komma med synpunkter.

Om det blir verklighet av planerna är det tänkt att bli en portal med alla tjänster en egenutgivare kan tänkas behöva. Allt från manushjälp, lektör, redaktör, korrläsare och så vidare via formgivning till tryckning, marknadsföring och distribution. Och en hel del annat.

Egenutgivare har länge ansetts vara ett gäng förlorare, sådana som misslyckats med att bli utgivna av förlag, och det faktum att storförlagen nu börjar intressera sig för oss är roligt. Och det är på tiden, för vi finns och vi kommer att bli fler.Det ska bli spännande att se vart det här projektet tar vägen, och roligt att få vara en liten del av det, om än marginellt.

Att våga lite mer

När jag startade Grim förlag för två år sedan var det för att kunna ge ut mina egna böcker. Även om jag är en blygsam person (ibland får jag vänliga bannor för det) vågar jag påstå att jag skriver bra och att mina romaner är värda att läsa. Och därmed värda att ge ut.

Jag har aldrig ångrat beslutet att starta Grim. Det är oerhört lärorikt och spännande, och nu finns alla mina titlar samlade på förlaget, i varierande format (e-bok, pocket, danskt band).

Men därifrån till att våga ge ut någon annans böcker är steget långt. Jag kan bära mina egna förhoppningar och ta besvikelserna, men att bära någon annans förhoppningar har känts som en alltför stor uppgift.

Därför är jag själv lite förvånad när Grim nu faktiskt snart har två författare till i sin utgivningslista. I maj gav jag ut Anna Maria Schymans debutroman Skönt förvirrad kvinna som e-bok. Den är tidigare utgiven på Aage förlag, men författaren behövde se sig om efter ett annat förlag till e-boken, och jag erbjöd mig att hjälpa till.

Därmed var det första lilla steget taget. Det kändes trevligt att inte längre vara ensam författare i förlaget. Och snart är det dags för nästa författare att bli utgiven på Grim.

Joanna Björkqvist gav ut sin roman Nära dig på Ordvändan förlag, och jag trodde att hon även ville ge ut den omarbetade e-boksversionen där, men hon blev jätteglad när jag sa att Grim gärna tar sig an den. Jag blev också glad! Nu är vi tre.

Just nu läser jag igenom manus till Närmare dig, som romanen kommer att heta i sin omarbetade version, och sedan är det dags.

Det sägs att ensam är stark. Men tillsammans är väldigt mycket trevligare!

 

 

Ett år av (magiskt) tänkande

När jag nu är klar med alla de projekt jag sjösatt de senaste två åren har jag tänkt mig ett år av (magiskt) tänkande. Jag vet inte om det blir fler romaner, sådant kan man aldrig veta, men jag hoppas förstås. En synnerligen vag idé finns och en lika vag plan att kunna börja skriva om ett år.

Tills dess ska jag samla pusselbitar. Och tänka. Det är i skarven, när allt är möjligt och ingenting är tvång, som inspirationen sticker upp. Jag tycker om alla faser i den process en roman är, från ögonblicket då jag får den allra första idén tills stunden då jag fått bekräftelse från tryckeriet på att de tagit emot mitt material och inom ett par veckor ska förvandla det till böcker.

Men kanske är det den fas som nu ligger framför mig som jag ändå är allra mest förtjust i. Just nu känns det så.

Medan jag tänker och iakttar min omgivning på jakt efter pusselbitar ska jag, när den tiden är, odla min trädgård, och njuta av livet.

En och annan e-bok blir det naturligtvis också, så jag måste snart beställa nya ISBN-nummer från KB. Jag som skämdes när jag drämde till med en beställning på tio stycken för ett par år sedan.

Systrarna Jönsson och två till

Nu finns min första novellsamling, Systrarna Jönsson och två till, i e-boksformat att låna eller köpa. Jag hade inte alls tänkt ha så bråttom med den, har i stället börjat förvandla mina romaner till e-böcker, men noveller ÄR ett behändigt format på alla sätt. Jag har alltid skrivit alla mina noveller i en enda sittning, ungefär som jag gör med alla kortare texter. Kanske var det därför jag så snabbt redigerade och konverterade och laddade upp dem på Elib. Förra gången jag gav ut en e-bok höll jag på i en evighet och var så frustrerad att jag nästan dog. En kväll var jag på quiz, och där träffade jag två män som jag spillde min frustration över. När jag träffade den ene flera månader senare frågade han hur det hade gått med boken. Vid det laget hade jag kommit ut med tre böcker till, men i hans värld var jag fortfarande förgrymmad.

Den här gången gick det smidigt att ta sig förbi porten till Elib. Jag såg till att inte ha några mellanslag i filnamnen eller å, ä, ö. Och inte ha rutan för typsnitt ikryssad när jag konverterade till epub i InDesign. That’s it.

Sedan upptäckte jag ett par små fel i alla fall. Bland annat att jag, när jag gjorde om omslaget, missat att lägga till mitt namn. Det gjorde jag även när jag skulle fylla i metadata i Elib. Jag ska kanske jobba på att göra egot lite större, eller åtminstone inte förminska mig själv för mycket.

Men nu är jag trött. Jag tror att jag lägger av för i dag.

Det här med fakturor

När jag var drygt tjugo köpte jag hus första gången, tillsammans med en kille. Av olika skäl blev jag den som tog hand om den gemensamma ekonomin (och dessutom fick stå för räkningarna under en period). Jag var stenhård. Om ett företag missat att skicka en faktura var jag på dem som en hök. Varför har jag inte fått någon räkning, jag brukar få den då och då?

Jag inser att man är bra rabiat om man gör på det viset. Men jag visste ju att räkningarna skulle komma, och jag ville bli av med dem – betala och gå vidare. Tills nästa räkning kom.

Sedan dess har jag upptäckt att det faktiskt är lättare att ta emot en räkning än att själv skriva en. Jag tycker verkligen att det är vanvettigt trist att skriva faktura, trots att jag själv har gott av det i slutänden.

Och nu sitter jag här igen och ber folk skicka faktura. Den här gången i föreningen Egenutgivarna, där alla ännu inte skickat faktura på sålda böcker under Bokmässan. Jag har räknat ut hur mycket var och en ska ha, så det är bara att skriva fakturan och skicka.

Men jag är uppenbarligen inte ensam om min ovilja att få det gjort. Däremot är jag uppenbarligen gjord för att efterlysa fakturor. Kan det möjligen vara en lönsam affärsidé?

Svensk mästare i antal NEJ TACK!

Jag är inofficiell svensk mästare i antal refuseringar. Fick den första när jag var fjorton och den sista (nu ger jag som bekant ut på eget förlag) när jag var över femtio. Kolla in vad jag skriver jag om ämnet på Egenutgivarnas sajt.

BTJ och urvalsprocessen

När biblioteken bestämmer vilka böcker som ska köpas in sker det ofta med hjälp av ett inköpshäfte och en lista som Bibliotekstjänst (BTJ) skickar ut ungefär varannan vecka. I häftet står kortfattade lektörsomdömen som är till hjälp i urvalet. Självklart finns det böcker som inte behöver någon närmare presentation i  häftet, de förväntade storsäljarna exempelvis, som det bildas oändliga låneköer till.

Men för de mer okända författarna som ofta kommer ut på mindre förlag, är det viktigt att komma med i BTJ:s lista, helst med ett positivt omdöme som kan locka inköparna på landets bibliotek. Biblioteken är ofta den största kunden hos småförlagen, inte minst hos egenutgivare, därför är BTJ en verklig maktfaktor.

När jag gav ut min första bok på eget förlag, Snökupan, för drygt ett år sedan, skickade jag den till BTJ cirka två månader före officiellt släppdatum, 1 juni. Den kom med i listan som gick ut i mitten av juni så där kände jag mig framgångsrik och lyckad.

Ännu mer lyckad kände jag mig under de fem veckor samma sommar som det kom in beställningar varje dag. Sedan tvärdog det. Men det var kul så länge det varade.

I våras kom pocketutgåvorna av Kråkprinsessan och Glömskelunden, som tidigare givits ut av Ord & Visor förlag. Jättesmidigt, tänkte jag, att det redan finns lektörsomdömen på dessa och sände iväg böckerna i god tid för att de skulle kunna komma med i listan lagom till utgivningsdatum. Men det var bara den ena som dök upp i någon beställningslista. Den andra hade sålt för dåligt i originalutgåvan och ratades därmed.

Ännu en lärdom att lägga till övriga i den här branschen. Man måste sälja mycket för att kunna sälja mer. Ganska logiskt men samtidigt lite av moment 22.

Min senaste bok, Cayenne – kryddpojken med bett, kom ut 15 september. Men jag hade den i min hand redan före midsommar. Blixtsnabbt norpade jag två böcker ur första kartongen och skickade till BTJ. Mycket belåten med att vara ute i så god tid.

Fast nu är det snart mitt i oktober och det har fortfarande inte kommit något lektörsutlåtande av boken, så i eftermiddags ringde jag till BTJ.

Det visar sig att den inte skickats till någon lektör. Jag väntar på telefonbesked om varför. Mina tidigare böcker har fått bedömningar,  kåserisamlingar av andra författare har fått bedömningar, så jag utgår från att det hela är  ett missförstånd.

Men säker kan jag inte vara. En kollega ringde till BTJ angående sin senaste bok och fick besked att de kastat de två recensionsexemplar hon skickat och att den inte skulle recenseras eftersom de ansåg att hennes tidigare bok inte höll måttet . Men kollegan är envis och gav sig inte. Hon skickade en ny bok och fick till slut en bedömning av sin bok. En positiv sådan.

Jag tänker inte heller ge mig, om det nu visar sig att det gjorts en urvalsprocess där min Cayennebok gått bort.