Ann Cleeves – Glasverandan/recension

20140727-142019-51619125.jpg
Ann Cleeves: Glasverandan Översättning: Jan Järnebrand (Bonnierpocket)

Det är närmare trettio grader varmt, jag har fönstren öppna och åskmullret låter som hämtat ur en teaterpjäs. Med stenar som rullar i en trävagga, för att åstadkomma effektivt stämningsljud.

Jag har precis läst ut Ann Cleeves tredje roman i serien om kommissarie Vera Stanhope, Glasverandan. Jag gillar Stanhope, även om hon ibland – faktiskt ganska ofta – går över gränsen till det korrekta och passande. Den här boken inleds med att hennes granne tagit sig in i hennes hus och väntar på henne när hon kommer hem på kvällen. Hans sambo har försvunnit och han vill ha Veras hjälp att hitta henne. Det visar sig att sambon är på skrivarkurs tillsammans med några andra blivande författare.

Det inträffar ett mord, sedan ett till och Stanhope och hennes team står handfallna inför det som sker och vet inte i vilken riktning de ska söka den skyldige. Det verkar som om mördaren leker med dem och arrangerar morden efter scener i författarnas böcker.

Jag hade stor behållning av boken, samtidigt som jag konstaterar att det förekommer inslag och formuleringar som inte skulle godkänts om inte författaren varit känd och haft gott rykte. Som exempelvis att människor vaknar med ett ryck (förbjudet enligt många skrivcoacher) eller är nära att gripas av panik i tid och otid.

Man skulle kunna ursäkta det med att det är en deckare, och den genren läser man för sitt innehålls skull. Det kanske är sant, men för egen del gillar jag när författaren även har varit omsorgsfull med sitt språk och inte enbart i intrigbygget.

Annonser

Laura Popa: Rekviem för en romantiker/recension

919804558XLaura Popa: Rekviem för en romantiker (Adagio förlag)

Laura Popa bor i Göteborg och är verksam som författare och konstnär. Hon kommer ursprungligen från Rumänien, och det är också där en stor del av romanen Rekviem för en romantiker utspelar sig. Berättarjaget, Bianca, växer upp med mamma, pappa och en yngre syster, men familjen splittras snart och det som skulle kunna vara en idyll blir något helt annat.

Efter avslutad skolgång flyttar Bianca till Köpenhamn och får jobb som barnflicka. En tid senare bryter hon upp, lämnar Danmark och söker sig till Stockholm. Inte heller här finner hon sin plats på jorden. Barndomens upplevelser har satt sina spår och gör henne rotlös. Hon tillbringar ett år i Italien och återvänder därefter till Sverige.

Musik är det som gör henne hel och hon omfamnar den med både kropp och själ och ger sig hän när hon får möjlighet att köpa ett eget piano. Men det verkar som om allting tas ifrån henne och hon får hitta andra vägar.

Laura Popa har ett poetiskt språk, vilket märks tydligast i de drömsekvenser som förekommer i romanen. Att författaren både skriver lyrik och barnböcker märks tydligt här, i språket men också hur hon kommer allra närmast läsaren i barndomsskildringen. När berättarjaget blir äldre blir också distansen större och en del viktiga partier skyndas förbi onödigt fort. Det går några år på bara ett par rader, och mycket av gestaltningen får ge vika för ett närmast skissartat berättande. En annan sak jag tänker på när jag läser är att författaren bygger upp förväntningar när Bianca träffar människor, men sedan inte följer upp dem utan skyndar vidare till något annat. Som läsare känner jag mig snopen och övergiven. Vad hände med den där mannen som Bianca träffade vid en cykeltur i Norrköping? Hur gick det med musikerna hon mötte, med mannen som hennes mamma träffade när hon kom till Sverige, och som först varit Biancas vän?

Eller var alltsammans en dröm?

Kärlek är människans ursprung och essens, skriver författaren. I Rekviem för en romantiker snuddar hon vid kärleken. Men jag hade velat ha mer.

Ändå är det alltid spännande att läsa böcker från andra kulturer än de nordiska, så jag är glad att jag fick möjlighet att möta Bianca i det Rumänien som fanns när hon var barn.

Anne-Lie Högberg: Det kommer aldrig mer vara du/Recension

9187548070Anne-Lie Högberg: Det kommer aldrig mer vara du (Litet förlag)

När jag började läsa den här romanen, Det kommer aldrig mer vara du, hade jag precis läst ut en bok som jag tyckte väldigt mycket om. Den hade bra språk, fina miljöskildringar, intressant intrig och ett bra driv. Därför insåg jag snabbt att det var orättvist att fortsätta läsa Det kommer aldrig … Jag lade ner den efter tjugo sidor och plockade inte upp den förrän flera veckor senare. Då gick det bättre.

Agnes man Oscar berättar på midsommarafton att han är kär i en annan kvinna. Det blir en uppslitande skilsmässa för Agnes och deras tre barn. Hon byter bostad och jobb och inleder resan mot resten av sitt liv. Snart kommer nya män in i hennes liv – eller åtminstone i närheten av det, för hon är definitivt inte redo att släppa in någon så snabbt.

Det här är en feelgood-roman som tyvärr lämnar mig oberörd och varken roar eller oroar. Den stannar på ytan och vågar sig inte riktigt ner i de smärtdjup som författaren försöker gestalta, inte sällan med hjälp av kallsvett, som förekommer lite för ofta i den första tredjedelen av romanen.

Jag hittar fler upprepningar och till slut börjar jag göra noteringar direkt i boken på alla de brister som en uppmärksam redaktör borde ha sett och eliminerat. Som författare är det inte lätt att själv se sina favorituttryck och rensa bort dem, vilket är anledningen till att förlagen har redaktörer.

Litet förlag andas kvalitet, främst genom sina otroligt snygga omslag, där Det kommer aldrig mer vara du inte är något undantag. Därför är det tråkigt när det blir så här. Ett exempel: i stort sett varenda person i romanen stryker andra över kinden. Om EN person gör det kan det vara ett karaktärsdrag men om alla använder sig av denna ömhetsbetygelse blir det bara en tråkig upprepning. Här finns också många ögon som glittrar och fjärilar som fladdrar. Ibland är det bara ord som upprepas onödigt ofta: sex stycken NER på en enda sida, varav fyra är koncentrerade på tre rader, nog borde redaktören ha strukit åtminstone fyra av dem.

En annan sak som jag funderar över är Agnes ålder. Hon är trettio år men jag tycker att hon beter sig som om hon är betydligt äldre. Och när hon plockar fram ett fotoalbum vid en första dejt undrar jag om det verkligen är vad en trettioårig tjej skulle göra i en sådan situation.

Fast helt igenom negativ är jag inte. Det är en lättläst roman som andas optimism och som jag har förstått är omtyckt av de allra flesta läsare. Med ett lite bättre redaktörsjobb kan nästa roman säkert övertyga även mig.

Katarina Bivald – Läsarna i Broken Wheel rekommenderar/recension

9175032783Katarina Bivald: Läsarna i Broken Wheel rekommenderar (Månpocket)

Jag är inte förtjust i omslaget till Katarina Bivalds debutroman Läsarna i Broken Wheel rekommenderar. Det har antagligen att göra med att bokförlaget Forum använde omslaget och modifierade det lite på en av sina utgivningskataloger.

katalogDärefter dök det upp lite varstans och min bristande entusiasm förstärktes. Om jag inte hade fått boken som en gåva hade jag antagligen aldrig läst den. Och då hade jag gått miste om en alldeles förtjusande roman, och en riktig aha-upplevelse.

Ibland får jag för mig att jag inte tycker om feelgoodromaner. Det jag skriver själv är närmast det motsatta och jag har alltid inbillat mig att jag skriver det jag själv vill läsa. Dessutom har jag försökt engagera mig i en del böcker i underhållningsgenren utan att lyckas. Men den här boken är en pärla.

Den handlar om svenska Sara som åker till den lilla bortglömda staden Broken Wheel i Iowa för att träffa Amy, en äldre kvinna som hon har brevväxlat med i ett par år. När hon kommer dit har kvinnan hunnit dö men Sara, som skulle ha bott hos Amy i ett par månader, bestämmer sig håglöst för att stanna tiden ut. För att ha något att göra bestämmer hon sig för att se till så att Amys boksamling blir tillgänglig för alla i staden. Hon öppnar en bokhandel, och sedan börjar det hända oväntade saker.

Aha-upplevelsen som jag fick var när jag identifierade känslan av en bra bok och att den inte har med genrer att göra. En bra bok är en bok som jag gillar att läsa helt enkelt. Jag skrev ett inlägg om böcker som jag har lagt ifrån mig och haft svårt att engagera mig i. Läsarna i Broken Wheel rekommenderar riskerade aldrig att hamna i den högen. Den fångade mig direkt.

Den är begåvat skriven, rolig utan att innehålla krystade formuleringar, har spännande karaktärer och är tryfferad med boktitlar och referenser till romaner.

Karin Fossum – Carmen och döden/recension

9137139827Karin Fossum: Carmen och döden Översättning: Margareta Järnebrand (Forum)

Jag slutade läsa Karin Fossum efter Älskade Poona, som kom ut i Sverige i början av 2000-talet. Det är en av de mest gripande och hjärtskärande romaner jag läst och efteråt var jag helt slut och tänkte att eftersom det aldrig kunde bli bättre än så kunde det bara bli sämre.

Men när jag fick hennes senaste roman, Carmen och döden, som hade vackert omslag och inte var mer än 200 sidor lång tänkte jag att det var dags att återuppta bekantskapen med Konrad Sejer och Jacob Skarre.

Fossums deckare är annorlunda än de flesta andra. Här finns poliser, här finns offer och förövare och allt annat som förekommer i genren. Men de är så mycket mer. Och på så mycket färre sidor.

När nästan alla andra deckare tar för sig, helst på minst 500 sidor, är Karin Fossums berättelser sparsmakade och utan en massa onödig text. De är omsorgsfulla, både när det gäller intrigen och karaktärerna. Här finns människor att bry sig om, inget är väl värre än att läsa en bok där man inte är ett dugg intresserad av hur det går med karaktärerna?

Carmen och döden handlar om en förfärlig olyckshändelse. En liten pojke, med Downs syndrom, drunknar i en damm och hans unga mamma försöker förgäves återuppliva honom. Hon gråter och är fullkomligt förtvivlad, medan barnets pappa är mer återhållet chockad. Men hon är stark, återhämtar sig mycket snabbare medan pappan går in i en depression och varken kan eller vill sluta sörja.

Det är någonting i mammans beteende som får Konrad Sejer att undra. Han kan inte riktigt sätta fingret på vad, men hans misstänksamhet är väckt. Kvinnan, egentligen knappt mer än en flicka, visar sig emellertid vara en svår nöt att knäcka, och kanske är det som säger: hon lämnade pojken utan tillsyn i köket några minuter och när hon kom tillbaka hade han sprungit ut och ner till dammen.

Romanen ställer svåra och intressanta frågor, samtidigt som handlingen stillsamt drivs framåt. Det är svårt att komma undan, svårt att bara lägga hennes böcker ifrån sig och tänka att de var en stunds förströelse. De är som sagt något mer. Något djupare, mänskligare och intressantare.

 

Peter May – Svarthuset/Recension

9174992880Peter May: Svarthuset Översättning: Charlotte Hjukström (Modernista)

Jag har tillbringat juldagarna på Isle of Lewis i Yttre Hebriderna. Jag har vandrat omkring i byn Crobost och känt doften av torvbrasor, tittat ut över havet och försökt komma undan regnet. I svår storm har jag tagit mig ut till den otillgängliga klippön An Sgeir för att vara med om den årliga gugajakten. Min guide har varit den skotske författaren Peter May, som i ett klipp på Youtube berättade att han visste att den roman han skrivit, The blackhouse, var den bästa han åstadkommit. Ändå var det ingen brittisk förläggare som ville ge ut den. Det fanns ju redan en romanserie om Shetlandsöarna (Ann Cleeves) och behövdes inte fler.

I stället kom boken ut i Frankrike, och letade sig därifrån över hela världen och även, slutligen, till Storbritannien.

Jag skulle ha läst och recenserat boken i höstas, men av någon anledning missade förlaget att skicka boken och i stället fick jag den av Diana i Bokhandeln i Laholm, som tack för att jag varit hos dem och signerat böcker i somras. Utan att veta att jag hade den på min lista trodde hon att jag skulle tycka om den.

Svarthuset handlar om poliskommissarie Fin Macleod, som återvänder hem efter många år i Glasgow och Edinburgh. Anledningen är ett mord som har likheter med ett fall i Edinburgh. Macleod ska utreda om det är samma mördare. Återkomsten sker delvis motvilligt. För arton år sedan lämnade han ön utan några planer på att återvända. Han har  varit borta från polisjobbet i fyra veckor, alltsedan den dagen hans åttaårige son dog, och han vet inte längre om han hör hemma i poliskåren.

Romanen är inte så mycket en traditionell polisutredning som en uppgörelse med det förflutna och en vandring längs minnenas allé. Den karga miljön, människorna, händelserna som får konsekvenser årtionden framåt – allt det och lite till finns i Svarthuset och är skildrat på ett sätt som gör mig både glad och bedrövad. Och alldeles övertygad om att världen klarar sig utan mina romaner, men däremot är det angeläget att Peter Mays återstående två böcker i trilogin kommer i svensk översättning. Så fort som möjligt. Helst i går.

Fred Vargas – Spökryttarna från Ordebec/recension

9186480774Fred Vargas: Spökryttarna från Ordebec Översättning: Marianne Öjerskog (Sekwa). Recensionen även publicerad i Hallandsposten och Hallands Nyheter.

Medan stormen drog fram över Sverige i torsdags kväll tampades kommissarie Adamsberg med spökryttare i Ordebec, under några ovanligt varma sommardagar i Normandie.

I vanlig ordning bjuder författaren och medeltidsarkeologen Fred Vargas på högklassig underhållning när hon i Spökryttarna från Ordebec väver en snillrik intrig, som tar avstamp i en urgammal legend om levande döda på jakt efter ostraffade brottslingar.

Adamsberg får besök av en gammal dam vars dotter har sett spökryttarna, och nu är hon rädd för vad som kan hända. Kommissarien lyssnar bara med ett halvt öra, men får snart anledning att skärpa uppmärksamheten.

Ett mord med hjälp av brödklumpar, ett tarvligt brott mot en duva och en nyligen upptäckt son är andra komponenter i den här välskrivna romanen, vars enda svaghet är trovärdigheten när det gäller förövarens motiv. Det är ytterst sällan en deckare håller hela vägen, men när det gäller Fred Vargas böcker är jag beredd att acceptera eftersom allting annat sitter som en smäck. Hennes språk ligger snäppet över de flesta i genren, karaktärerna är genomarbetade och intressanta (inspektör Violette Retancourt är en klippa som vem som helst skulle behöva, den lärde vinpimplande Adrien Danglard ett vandrande uppslagsverk, och när det gäller Jean-Baptiste Adamsberg själv är han definitivt min favoritkommissarie) och humorn gör läsupplevelsen än mer njutbar.

Redan död – Stephen Booth/recension

9185419915Stephen Booth: Redan död Översättning: Carla Wiberg (Minotaur). Recensionen tidigare publicerad i Hallandsposten och Hallands Nyheter.

Syndafloden har drabbat Edendale. Det är en av de regnigaste somrarna på mycket länge och hela byn med dess omgivningar hotas av översvämning. I ett vanligtvis grunt dike hittas en död man drunknad, han har underliga märken på kroppen och kläderna ligger prydligt hopvikta en bit bort.

Eftersom Ben Cooper är sjukskriven på obestämd tid, efter den traumatiska händelsen då hans blivande fru förolyckades i en brand, tvingas kriminalinspektör Diane Fry än en gång återvända till den lilla hålan som  hon avskyr så mycket. I vanliga fall är hon ofta irriterad på blotta närvaron av Cooper, men nu när han inte är där upptäcker hon motvilligt att hon saknar hans åsikter och kunskaper.

Kollegerna är oroliga för honom och försöker ta kontakt men han håller sig för sig själv och undviker i möjligaste mån andra människor. Han har sin egen agenda, ett farligt hämndbegär som kan förstöra både hans karriär och liv.

Stephen Booths senaste roman om Cooper och Fry, Redan död, är en regnvåt och dyster historia, i vanlig ordning skickligt skriven och intressant. Och precis som brukligt när det gäller Booth låter han inte slutet av romanen bli den försoning och ljusning man så innerligt hoppas på. I tidigare böcker har jag mest oroat mig för Diane Fry, som jag inte kan minnas har tänkt en enda lycklig tanke i någon av de tidigare tolv romanerna, och troligen inte kommer att göra det i nästkommande heller, men nu är jag mer orolig för Ben Cooper. Vilket innebär att jag otåligt stampar med foten i väntan på nummer fjorton i serien.

Det är personskildringen och miljöerna som är den stora behållningen i Booths romaner. Men även det faktum att intrigerna är både mänskliga och vardagliga: här handlar det inte om utstuderade mord utförda av blodtörstiga psykopater utan mer om olyckliga omständigheter, gör böckerna mer läsvärda än det mesta i genren.

Deon Meyer – Spåren/recension

918584988XDeon Meyer: Spåren Översättning: Mia Gahne (Weyler). Även publicerad i Hallandsposten och Hallands Nyheter

När Deon Meyers Spåren landade i brevlådan med en tung duns tyckte jag först att det var underligt att förlaget skickat två böcker. Så var det förstås inte, vilket jag snabbt upptäckte. Boken är 600 sidor tjock och jag erkänner att jag gjorde en lätt ogillande grimas. Finns det inte kortare sätt att få sagt det man vill berätta?

Spåren består av tre fristående delar. En handlar om Milla Strachan, som äntligen får modet att lämna sin man och sitt misslyckade äktenskap efter närmare tjugo år. Hon får jobb som journalist på underrättelseorganisationen PIA, och även om hon inte tillhör den inre kretsen kommer hon i kontakt med information som senare får henne att agera.

Det finns indikationer på ett planerat terrordåd och tiden för att stoppa det börjar bli knapp. Viktig information saknas och de avlyssningar som görs ger inte hela bilden.

En annan del i boken handlar om Lemmer, som vi också mötte i förra boken, Den sista safarin. Han gör sitt bästa för att undvika problem. I stället lever han ett gott liv med Emma le Roux, och är fortfarande förvånad att hon vill ha honom. När han blir ombedd att följa med som livvakt vid en transport av två utrotningshotade noshörningar får han svårt att tacka nej, i synnerhet sedan Emma vädjar till hans goda vilja. Men eftersom problemen dras till honom sitter han snart mitt i dem.

Sista delen handlar om före detta polisen Mat Joubert, som nu är privatspanare på en byrå och som första fall får ta hand om en spårlöst försvunnen man. Det är mannens hustru som förgäves försökt få polisen att intressera sig för försvinnandet och nu, efter ett par månader, äntligen har skrapat ihop tillräckligt mycket pengar för att kunna anlita byrån.

Tre skenbart skilda historier alltså, som hakar i varandra på ett sätt som känns övertygande, berättade i högt tempo, och allihop utspelar de sig i ett Sydafrika fyllt av korruption och kriminalitet, men också med en svindlande vacker natur och med människor som är lätta att lära känna och tycka om.

Sällan har 600 sidor varit så lätta och lustfyllda att ta sig igenom och jag skäms nästan för att säga det men det var med stor saknad jag slog ihop boken och tänkte att det där med alldeles för tjocka böcker egentligen inte är så dumt.

Ingrid Elfberg – Tills döden skiljer oss åt/Recension

9173553077Ingrid Elfberg: Tills döden skiljer oss åt (Kabusa Böcker (inbunden) och Stockholm Text (e-bok)

Jag träffade Ingrid första gången på en skrivarkurs i början av 2000-talet. Vid presentationen gjorde kursledaren klart för oss att vi inte fick avslöja våra yrken. Dessa fick vi inte kännedom om förrän sista dagen då vi bytte e-postadresser. Den enda presentation jag minns var Ingrids. Hon sa att hon i längden inte kunde vara kvar i den bransch hon då jobbade utan skulle satsa på författaryrket i stället. Ingen av oss andra vågade vara så rakt på sak. Jag minns att jag tänkte att om det är någon av oss som skulle lyckas var det hon. Hon hade drivet, viljan och modet att stå för det.

Två böcker har det blivit sedan dess. Tills döden skiljer oss åt är den andra. Den handlar om Erika som flyr från sin man när han misshandlat henne en gång för mycket. Hon dyker upp hemma hos en försummad väninna i Göteborg och får bo där tills hon hunnit skaffa eget boende. Men Göran, hennes man, tänker inte stillatigande se på när hon gör sig fri utan följer efter henne, trakasserar och bevakar. Båda två är poliser och trots att Erika kan visa upp tydliga skador är det honom omgivningen väljer att tro.

Det första fall som polisen Erika får hand om är ett misstänkt försvinnande. En kvinna, arkitekt vid stadsbyggnadskontoret i Göteborg, är spårlöst borta sedan hon aldrig dök upp hemma hos sina föräldrar under mellandagarna som planerat. Kvinnan visar sig ha en hel del orent mjöl i påsen och fler än en har haft goda skäl att se till att hon aldrig hittas. Men det visar sig vara otroligt svårt att hitta ledtrådar, och när hennes mobil spåras till New York lutar allt åt att kvinnan försvunnit frivilligt – snott åt sig pengar och stuckit från sin tråkiga man.

Tills döden skiljer oss åt är främst en skildring av kvinnomisshandel; det är här berättelsen blir som intressantast och får liv. Utredningen om den försvunna arkitekten känns mest som en anledning att förpacka boken i polisromangenren. Och ändå är det ingen polisroman, det är en thriller och thrillerformen är betydligt friare i sin form, varför jag gärna hade sett att Erika haft ett annat jobb än polisens. Det finns ingen anledning att tro att poliser är annorlunda än andra människor, och därför inte slår sina närmaste, vilket annars skulle kunnat ge en extra dimension åt berättelsen.

I början av boken förstår läsaren att Erika är väldigt fäst vid sin hund, Boss. Hon tvingas lämna den när hon flyr. Det väcker känslor och jag undrar självklart hur det går med Boss. Därför blir jag förbryllad när hunden i fortsättningen knappast nämns. Det verkar inte som om Erika ens tänker på den. De känslosträngarna hade jag velat ha mer tryck på, och jag tycker att författaren slarvar bort en viktig del av skildringen.

Det pratas ofta om bladvändare när det kommer till spänningslitteratur. Jag läste nyligen ett boktips där recensenten tyckte att Keplers Paganinikontraktet var en sådan. I så fall måste man hitta ett annat sätt att beskriva Tills döden skiljer oss åt eftersom den har otroligt mycket mer framåtrörelse än Keplers bok. Men det är förstås min personliga åsikt och det är olikheterna i åsikter som gör litteratur så intressant.

Rent språkligt tycker jag att boken stundtals är lite överlastad, framför allt i gestaltningen av de olika personernas reaktioner, men jag hittar också många fina miljöskildringar. Sammantaget är det en bok väl värd att läsa och reflektera över.