Sorgbägare – arbetsprocessen

I morgon ska jag börja göra inlagan till Sorgbägare, som kommer ut 29 november och presenteras på Stora bokfesten, en halländsk bokmässa i Stadsbiblioteket i Halmstad. Ett 40-tal författare och förlag kommer att ställa ut, det blir författarframträdanden, workshops och föredrag. Författarförbundets ordförande Gunnar Ardelius kommer också att medverka under dagen.

Men innan dess ska min bok bli klar. Den har lämnat manusstadiet, från larv till puppa och snart kommer det förhoppningsvis ut en vacker fjäril.

Så här gick det till: jag började skriva den 13 november förra året. Då hade jag funderat hit och dit och trodde att jag på ett ungefär visste hur jag skulle skriva och vart det skulle leda.

Jag hade fel. Jag längtade in i skrivbubblan men jag kom aldrig riktigt in i den. Det var en kamp hela vägen. 72 skrivdagar blev det, somliga med bara en halvtimme vid datorn, andra i flera timmar. 6 februari kom titeln, Sorgbägare, till mig och 21 februari var jag klar med det första utkastet. Några dagar senare öppnade jag ett nytt dokument och började skriva om berättelsen, med stöd från utskriften av den första versionen.

Det arbetet blev jag klar med till påsk och då var det dags att för första gången testa manuset på någon annan. Ingen kunde vara hårdare mot det än jag själv, de kommentarer jag skrev i marginalen efter första versionen var inte nådiga.

Joanna Björkqvist, min redaktör, fick ta sig an manusbunten. Hon var inte alls lika hård som jag själv varit, men tillräckligt för att jag skulle fatta att jag hade lång väg kvar innan manuset skulle duga att publicera.

Med hjälp av hennes kommentarer och synpunkter tog jag mig an arbetet. Den här gången skrev jag inte om, jag öppnade befintlig version och gjorde ändringar och tillägg där, mest för att spara tid. Egentligen hade jag föredragit att skriva om allt en gång till men jag tänkte samtidigt att jag då antagligen skulle skriva in nya korrfel, så det fick bli så här.

Därefter fick Joanna manuset igen och nu var det mest positiva kommentarer. Det fanns gott hopp om att Sorgbägare skulle kunna bli en riktigt bra roman. Faktiskt en av de allra bästa jag skrivit.

Jag ändrade efter hennes kommentarer och sedan läste jag själv igenom manuset och gjorde de sista korrigeringarna och finjusteringarna.

Och nu är jag här. Nu är jag redo att göra inlagan.

sorgbägare_framsidaOmslaget, då? Det är i princip klart. Baksidestexten har jag börjat fila på, bollat ett par gånger med Joanna, och jag känner att jag är på rätt väg.

Värst av allt – eller bäst av allt, jag vet inte vilket, är att jag nu mest längtar efter att börja skriva nästa roman. Förhoppningsvis kanske redan i oktober, men mer troligt i november. Detta trots att skrivdagboken talar sitt tydliga språk. Det är TUNGT att skriva. Fruktansvärt tråkigt. Och alldeles underbart.

För övrigt rekommenderar jag verkligen detta att föra skrivdagbok. Jag skrev bara några rader, ibland bara om antalet tecken för dagen, ibland om en scen som var svår eller något jag skulle tänka på till nästa dag. Och ofta, väldigt ofta, om just hur segt det var att skriva. Ändå blev det en bok till slut.

Annonser

Manusblad på blöt resa

papperI veckan träffade jag min redaktör, Joanna Björkqvist, igen. Hon tog med sig manuset till Sorgbägare när hon åkte till Grekland och därifrån fick jag trevliga rapporter. I gengäld har jag läst ett kapitel ur Joannas nya bok (hon är inte bara redaktör, hon är författare också – till Närmare dig och Förverkliga din bokdröm, medskribent där var Kristina Svensson) som kommer ut sent i höst. Det är en reportagebok i ett angeläget ämne, men mer kan/får jag inte säga om den än så länge. Annat än att den blir väldigt bra. Jag ser verkligen fram emot att arbeta tillsammans med Joanna i det projektet. Tacksamt kan jag konstatera att hon har valt Grim förlag.

När vi hade gått igenom mina synpunkter på hennes text satte vi oss med Sorgbägare. Sida nummer elva såg märkligt vågigt och buktigt ut, och Joanna tvingades erkänna att en grekisk vind tog tag i bladet och flög iväg med det, men den tröttnade efter några meter och släppte ner det – i poolen.

Vid sådana tillfällen är det skönt att bläckstrålskrivarnas tid är förbi. Ett laserutskrivet papper klarar ett dopp i poolen utan problem.

Joanna var betydligt mer tålmodig än vinden, och orkade igenom hela manuset trots att hon läst det förut. Och precis som efter förra genomgången är jag tacksam över den hjälp jag fått att själv förstå min text och närma mig den. Nu återstår bara en del mindre ändringar innan den kan gå till sättning.

Det som jag länge tvivlade på är alltså på väg att bli en roman. Om jag får tro Joanna (och det är väl klart att jag måste tro på min redaktör) är Sorgbägare en av de allra bästa romanerna jag skrivit. Nu ska jag bara försöka skriva en lockande baksidestext också.

 

Röjning och struktur (och lite minnen)

20140801-100408-36248190.jpgJag skulle ha röjt i förrådet i våras. Det blev inte av. Jag skulle ha röjt i förrådet i början av juli, när jag kom hem från dagarna i Fridhem. Då kom ryssvärmen och lade ett lock över allting.

Men nu är det augusti och öven om det fortfarande är varmt finns det hopp om andra tider och jag hittar inte längre några ursäkter. Nu ska det röjas och hittas andra och bättre strukturer.

Boel i romanen Mellan raderna röjde också i förrådet. Där hittade hon, precis som jag, gamla kassettband med musik från en annan tid. Hon blev sentimental och grät, det gör inte jag. Jag nöjer mig med att läsa vilka låtar jag samlade ihop på mina blandband och påminner mig om att jag ska lyssna på dem vid något tillfälle.

Trots att Boels och min historia inte alls liknar varandras har jag givetvis plockat ett och annat, grävt i egna erfarenheter och vid behov skruvat några varv.

När jag var yngre konstaterade jag bestämt att det inte fanns ett uns sanning i det jag skrev. Allt var hämtat ur min fantasi. Så gällde nog för den allra första romanen, Och natten är lång och svår som är inspirerad av Anders F Rönnbloms låt Camillas sång från plattan Ramlösa kvarn. Jag hittade en hel värld i hans musik och behövde bara lägga till detaljer.

Det jag skriver nu för tiden är fortfarande påhittade historier. Men jag är smart nog att inte enbart iaktta min omgivning och tjuvlyssna på samtal (allt sådant som författare gör) utan även tjuvlyssna på mig själv. Samt hålla ögonen öppna för notiser i tidningen. Samla på mig material, helt enkelt.

Sedan får jag röja, strukturera och hitta smarta lösningar. Ungefär som vid en bättre förrådsstädning.

Simultankapacitet

20140730-094248-34968281.jpg
Jag skrev för ett par dagar sedan att jag tillfälligt tappat intresset för manuset till Sorgbägare eftersom det befinner sig hos redaktör Joanna. Från olivdungen där hon sitter och läser mitt manus får jag underbara rapporter. Bland annat en bild där hon kommenterat ett kapitel och konstaterar att hon gråtit och att det berör djupt in i själen. Och att manuset är så mycket bättre nu än förra gången hon läste. Extra nyfiken blir jag när hon meddelar att hon gör många noteringar och kommentarer.

20140730-095021-35421732.jpgDet där tappade intresset är alltså väldigt tillfälligt, känner jag. Jag ser fram emot att än en gång gå igenom och redigera manuset, få nya aha-upplevelser och lära mig mer om mig själv och mitt skrivande. För så är det ju, när någon hittar de där ticsen som det är svårt att själv upptäcka.

Samtidigt är huvudet fullt av nästa manus. I dag ska jag gå igenom pärmen med anteckningar och sedan sätta mig och skissa på berättelsen.

Det är tur att vädret just nu är svalare, för här gäller det att hålla huvudet kallt och de olika berättelserna isär.

Lite tid blir det givetvis åt att läsa också. Just nu Jane Austens Stolthet och fördom.

Att inte vänta och vila

IMG_1088Mitt manus befinner sig just nu i Grekland. Jag har sett bilder från olivlunden där Joanna, min redaktör, sitter och läser och förhoppningsvis har synpunkter. En olivlund, det vore något att önska sig. Jag får hålla till godo med min lilla samling medelhavsväxter. Om trettio år kanske jag kan söka skugga under olivträdet. I alla fall om jag lägger mig ner och bara kräver skugga i ansiktet.

Medan manuset är utom räckhåll för mig har jag släppt det och tillfälligt (hoppas jag) tappat intresset för det. I stället är det nästa roman som pockar på uppmärksamhet och upptar mina tankar. Jag läser det material jag har, de anteckningar och försök till romaner jag skrev för trettio år sedan, och tänker på hur jag ska lägga upp berättelsen, vilka karaktärer jag ska ha med och på vilket sätt de ska få komma till tals. Det är spännande, på många sätt en av de allra roligaste delarna i hela processen (fast så brukar jag även säga om redigeringen förstås) och den här gången ska jag vara strängare mot mig själv och ha en färdig plan när jag slutligen sätter mig för att skriva.

Det finns inte mycket i materialet som jag kan använda rakt av, men jag hittar detaljer och viktiga tidsmarkörer. Jag ska tillbaka till nittonhundrasjuttiosex, så det kommer att bli en del bläddrande (digitalt sådant) i tidningsarkiv för att få veta vilka teveprogram som var populära, vilka låtar och så vidare. Deadline har jag ingen, inget datum för att börja skriva heller. Det får bli som det kan. Så fort jag är igång med skrivandet lär jag även hitta en lämplig deadline, eftersom jag gillar att jobba under viss press.

Tidigare har jag alltid varit ovillig att släppa in tankar och idéer medan jag fortfarande jobbar med ett annat manus. Jag har varit rädd för att bli för splittrad. Nu har jag funderingar på ytterligare ett annat manus; jag samlar material och skriver då och då ner när jag kommer på något som jag eventuellt kan ha nytta av.Jag tror att jag långsamt börjat inse att det här är mitt liv nu. Att skriva romaner är inte längre något jag måste pressa in i ständigt förändrade jobbscheman och därför måste vara disciplinerad nog att ta itu med ett projekt i taget. Det har snart gått nio månader sedan jag klev ut i friheten, lika vilsen som en nykläckt kyckling. Äntligen börjar den där kreativa sidan hos mig komma tillbaka, den som innebar en ständig ström av idéer. Välkommen, säger jag och fortsätter smida planer.

Ännu mer!

20140721-100927-36567184.jpg
När jag hade läst drygt trettio sidor av det manus jag skrev för länge sedan och nu tänker arbeta om kom jag på att det måste finnas ett manus till på samma tema. Men var? Jag trodde att jag hade letat överallt. Hade jag rent av gjort det omöjliga och kastat? Vid ett tillfälle slängde jag ungefär tvåtusen manusblad. Det var olika versioner av det som till slut blev Kråkprinsessan. Ändå har jag flera hundra sidor kvar, versioner som jag inte förmådde kasta den gången.

Men i övrigt hittar jag allt från den första sagan jag skrev till hundratals dikter, noveller, barnboksmanus, romanmanus. Bara inte manuset till Militärens pytt i panna och annat. När jag för femte gången klev in i biblioteket och såg mig omkring föll blicken på en tidskriftssamlare som jag ännu inte granskat. Tjohoo! Där fanns det.

Nu har jag massor av material att gräva i och tankarna på hur jag ska lägga upp den nygamla romanen börjar ta form. Först måste jag bara läsa igenom alltsammans. Det kommer att ta sin lilla tid, men så länge den här värmen vägrar ge sig förmår jag ändå inte göra annat än läsa. Och fundera. Och planera. Och nu när jag outat mina planer finns ingen återvändo.

Att gräva bland gamla synder

20140720-174845-64125516.jpg
Jag klarar inte av att ha semester. Nu är det sagt, och jag betraktar orden med lätt förbryllad min. Så länge jag hade en anställning var semester en självklar höjdpunkt på året, men nu när jag själv bestämmer över min tid vill jag fylla varje dag, åtminstone några timmar, men något som är jobbrelaterat.

Därför har jag bestämt mig för att redan i morgon börja titta lite på nästa romanprojekt. Jag vet inte om jag gör det lätt eller svårt för mig när jag den här gången ska ta mig an ett manus som jag skrev för trettio år sedan. Redan då visste jag att det fanns något i det som var värt att spara. Jag har massor av gamla manus, märkligt nog är de flesta avslutade romaner, men inget av de andra är värt en andra vår.

Jag ska börja med att förutsättningslöst läsa igenom det för att se hur pass hopplöst det är. Alltså tog jag ett djupt andetag, dök in i det stekheta förrådet och letade fram en väska som innehåller många av mina ungdomssynder, i alla fall av den litterära arten.

Jag blev väldigt förvånad när jag hittade ett synopsis. Och en hyfsat noggrann personbeskrivning, med utseende, bakgrund, drömmar och så vidare för de viktigaste karaktärerna. Nu för tiden blir det varken det ena eller andra, jag skriver och lär känna både personer och intrig efterhand. Det är tidsödande och inte speciellt smart, men jag har envist hävdat att det är enda sättet för mig att skriva romaner. Hm, uppenbarligen var jag av annan åsikt när jag var ung.

Därefter blev jag näst intill bestört eftersom jag bara hittade det handskriva manuset. Hur i all världen skulle jag kunna tyda det? Hade jag verkligen inte skrivit manuset på maskin ( Jag vägrade dator väldigt länge, kunde sträcka mig till att ha elektrisk skrivmaskin men inte mer)?

Än en gång fick jag dyka in i förrådet och leta, den här gången förgäves. Aj aj aj, där såg mitt skrivprojekt ut att dö i sin linda. Om jag inte kunde hitta ett mer hanterligt manus fick det vara. Men riktigt så illa blev det inte. Jag hade faktiskt varit smart nog att plocka in det och ställa i bokhyllan vid skrivbordet. Så nu sitter jag med en ordentlig manusbunt och en pärm full av övrigt material.

Som lingondricka, är arbetstiteln. Vi får väl se om lingondrickan har jäst eller om den fortfarande är värd att dricka.

Redo för redaktör – igen

20140717-105512-39312645.jpg

Nu har jag gått igenom alla markeringar jag gjorde när jag läste manuset till Sorgbägare som e-bok. Det blev mer jobb än jag hade räknat med, men jag är ännu i fasen där allt jag gör innebär förbättringar.

Förra gången jag skulle skriva ut manuset och skicka till Joanna, min redaktör, tog tonern i skrivaren slut. Jag köpte en ny, som ska räcka till extra många utskrifter. Den här gången är det papperet som är slut. Jag ska till min lilla lagerlokal i eftermiddag och har vaga förhoppningar att kunna hitta mer papper där, annars får jag köpa nytt och förundras över att de flera tusen papper jag köpte för ett par år sedan är slut, trots att jag är sparsam med utskrifter.

Det ska bli skönt att släppa romanen helt ett tag (den är en roman nu, länge tyckte jag mest att den var ett skräpmanus). Om jag nu klarar det. Jag har ett omslag att färdigställa. Och en baksidestext att fundera över. Alltid är det något!

Midsommar, Fridhem och manus

Oj! Det känns som en evighet sedan jag var här senast. Midsommar har kommit och gått, en värmebölja har dragit in och nu sitter jag helt stilla och väntar på regn. SMHI har utfärdat varning – det kan komma stora mängder i natt och i morgon. Jag tror det när jag ser det, eller ännu hellre, hör det. Vaknar gärna i natt av ihållande regn. För att vara på den säkra sidan tänker jag plocka in dynor och annat som helst inte ska bli vått.

Jag var på Fridhems folkhögskola några dagar i månadsskiftet juni–juli, för att lära mig mer om grafisk design. Som det här med att göra skisser, exempelvis. Inte sätta sig vid datorn förrän det finns en idé, ett förslag. Och det förslaget ska vara ett av många, hastigt nedtecknade på papper.

Att våga lite mer, inte nödvändigt hålla mig innanför ramarna, är annat som jag fick med mig från Fridhem. Snart ska jag sätta mig med omslaget till Sorgbägare. Jag hann skissa på några förslag innan jag åkte hem, men eftersom bilden är given från början är det bara placeringen av titeln och författarnamnet som jag har att variera.

Innan jag åkte till Fridhem blev jag klar med rond två (eller tre?) i redigeringen av Sorgbägare. Sedan gjorde jag snabbt en epub-fil av manuset, för att kunna läsa det som e-bok i iPaden. Då kan jag göra markeringar och anteckningar om jag hittar något som behöver ändras, och jag får samtidigt känslan av att det är en bok jag läser och inte ett manus.

dumpJag trodde kanske inte att det skulle vara så väldigt mycket att anmärka på, tyckte nog att jag var hyfsat noggrann vid senaste rundan. Men när jag nu läst klart kan jag konstatera att det är markeringar på nästan varje sida. Ibland är det bara en kortfattad uppmaning: stryk, ibland är det förslag på omformulering och här och där ska jag flytta ett kommatecken.

När det är klart ska jag skriva ut manuset och skicka det till min redaktör, Joanna, som än en gång ska få ta sig an det. Förhoppningsvis är det inte jättestora förändringar som behövs, men jag räknar ändå med att det blir en hel del pyssel efter att hon sagt sitt. Kanske krävs ytterligare fördjupning, kanske hittar hon logiska luckor (jag har själv hittat flera stycken) och kanske får jag, precis som förra gången, små uppmuntrande anteckningar i marginalen här och där.

Det blir i alla fall några veckors ledighet från manuset. Jag tror att det är nyttigt för både mig och Sorgbägare.

 

Nyss gräs – nu en rabatt

Jag har hittat en struktur i redigeringsarbetet med Sorgbägare, så det går långsamt framåt och jag känner äntligen att jag har grepp om manuset. Ett grepp som jag inte tänker släppa.

Men mellan varven läser jag en bit ur Björn af Kleens Lucke & Lull Arvet efter en Bonnier. Hans böcker är alltid intressanta och läsvärda. Och sedan tar jag itu med ett projekt som har legat alldeles för länge på listan över sådant som ska göras. Detta att skapa en smal rabatt mellan min planerade blomsterkulle (med enbart vita blommor) och mitt nya körsbärsträd, som jag planterade i höstas och skulle se bra ut om det inte vore för bladlusangreppen.

Tidigare grävde jag alltid som en besatt när jag skapade rabatter. Grässvål, något som med mycket god vilja skulle kunna kallas jord och ren sand fyllde skottkärra efter skottkärra och kördes iväg till en undanskymd del av trädgården och i dess ställe fylldes det på massor av ny jord. Rabatterna blev inte de blommande oaser jag hade tänkt mig trots mitt slit. Det var inte förrän jag började köra genvägen med tidningar ovanpå gräset som det hände något.

Jag har en liten rabatt framför en stor sten, skapad för att rymma två plantor höstgentiana, och den är helt galen av växtkraft. Dock inte av gentianan, som sedan länge är utkonkurrerad. Ogräs har inte en chans att hävda sig bland alla blommor som tagit sig rätten att flytta dit utan min hjälp.

Tidningar direkt på gräset, alltså. Sedan tunna kvistar, näringsrik kökskompost, vanlig trädgårdskompost (förvandlad till mager jord med bra struktur) och till slut, mest för att jag hade en säck över, naturgödsel (torv och hönsgödsel).

Nu ska den få ligga till sig. Jag tänker jaga eventuellt ogräs och jag ska fundera. Än så länge har jag ingen aning om vad jag ska plantera i rabatten.

Men om jag känner akleja, rudbeckia, malva och lupin rätt tar de chansen att etablera sig där utan att jag behöver leda dem dit.

Tidningar, ris och kompost

Tidningar, ris och kompost

rabatt2

Färdig rabatt.