Nya Camp Molloy

Bilden lånad av TV 4.

För drygt tio år sedan visade TV 4 en dokusåpa som hette Camp Molloy. Nu har den, på sätt och vis, återuppstått, i form av Det största äventyret. Camp Molloy utspelade sig i Australien, dit sjutton svenska äventyrare (de flesta inte kända för allmänheten sedan tidigare) forslades, för att de därefter skulle skickas ut i vildmarken och navigera rätt i den otillgängliga naturen. På själva campen, dit de återvände efter de olika utmaningarna, tvingades det förlorande laget rösta hem sin svagaste länk.

Jag vet inte varför jag minns serien, för medan den pågick konstaterade jag att den absolut inte var spännande. Men jag har saknat den, och när Det största äventyret började visas i TV 4 under lördagskvällen hade jag verkligen sett fram emot den. De allra flesta recensenter jämför den med Mästarnas mästare, SVT:s succéprogram, och det är inte så underligt eftersom nittio procent av deltagarna till Fyrans äventyrssåpa är hämtade från MM. Men den påminner mycket mer om Camp Molloy och när jag ser idrottsstjärnorna bli utsläppta någonstans i Mexiko med uppdraget att ta sig till civilisationen utan varesig kompass, mat eller dryck i bagaget, tar det inte lång tid innan jag kommer ihåg varför CM aldrig var spännande. Det är svårt att göra spännande tv av människor som är ute i naturen och vandrar, hur otillgänglig naturen än är. Precis som i CM består spänningen i nya äventyrsprogrammet av grafik i form av pilar, som visar var de bägge lagen befinner sig i förhållande till målet.

Peter Jidhe är programledare och med tanke på hans frisyr måste han ha vistats länge i vildmarken innan Fyran kom dit med deltagarna i Det största äventyret.

Starka kvinnor i bra tv-serier

Under några veckor har jag tittat på samtliga avsnitt av den brittiska tv-serien Prime Suspect, med Helen Mirren som kriminalkommissarie Jane Tennison. När den gick på tv, från 1991 till 2006, var den nyskapande. En stark men sårbar kvinna i huvudrollen, skildrad på ett sätt som var ovanligt.

En del saker känns passé när jag nu ser om hela serien, men det är de där detaljerna som inte kan vara på något annat sätt. Bristen på mobiltelefoner, exempelvis. Och när de väl dök upp, storleken på dessa mobiler. Men allt det andra: det är fortfarande en otroligt bra skildring av svårigheter och triumfer i Jane Tennisons liv.

Under hela serien dricker hon för mycket, och i de två sista avsnitten har hon äntligen själv börjat inse det och sökt upp AA. Hon står inför sitt sista fall före pensionen, livrädd för vad som ska komma när hon går ut från polishuset för sista gången. Hon har inget annat liv än det hon haft som yrkeskvinna. Det är starkt, och Helen Mirren är bara så osannolikt bra.

Jag tänkte på Jane Tennison när jag såg serien The Fall, en brittisk tv-serie från 2013 i fem delar, där nya avsnitt spelas in i början av det här året. Gilliam Anderson gestaltar en kriminalkommissarie som i mångt och mycket är en uppdaterad version av Jane Tennison.

Den bästa avkoppling jag vet är att titta på några avsnitt av en bra tv-serie. Med hjälp av strömningstjänster som exempelvis Netflix går det att botanisera i både gammalt och nytt. När det är som bäst är det inte enbart avkoppling. Jag lär mig hur en bra historia kan berättas.

Det finns fortfarande en och annan som tycker att tv är för människor som inte har ett bättre liv än att sitta och stirra på en dumburk. Men de flesta andra begriper nog bättre än så.

Jul till varje pris

Bilden lånad från TV4.

Jag har inte missat ett enda avsnitt av Äntligen hemma, TV4:s bygg-, inrednings- och pysselprogram. Fast ibland är jag nära att kräkas över inslagen.

I tisdags var det säsongsavslutning och eftersom det inte är mer än en vecka till jul var programmet sprängfyllt av olika förslag på pyssel.

Nyligen skrev jag om hur förvånande det är att vi varje år behöver påminnas om hur skinkan ska kokas och knäcken smaksättas. I dag fortsätter jag på temat pyssel. Och paketinslagning, som inte är det roligaste eller lättaste i världen. Därför fick vi tips på hur vi snabbt ska fixa fina personliga paket (om vi inte hinner lägga ner för mycket jobb). Det enda som behövs är brunt omslagspapper, eller färgat papper, samt lite kartong som går att klippa till lagom breda remsor. Och så bilder på personerna som ska få paketen, så att vi kan göra trevliga små etiketter. Snygga snören är inte heller fel, och då ska det givetvis inte vara platta glansiga snören som går att köpa på rulle i vilken affär som helst.

Snöglober kan man också göra. Ta bara en gammal burk och limma fast något skit på locket, häll i lite fusksnö i burken, skruva på locket och vänd på den. Utmärkt julklapp. (Nej, tror inte det.)

På balkongen kan man sätta sju, åtta granar. Man klipper bort grenarna som är närmast räcket för att få plats med ännu fler granar. Och sedan dekorerar man dem med röda äpplen. (Om inte Ernst Kirchsteiger redan gjort slut på alla röda äpplen i sitt julprogram.) Grenarna man klippte bort lägger man givetvis på balkonggolvet.

En enkel julgrupp fick vi också tips på hur vi gör. Behövs bara lite växter, lite mossa, lite torkade äppelskivor och apelsinskivor, lite kottar och lite snören som man virar runt några kanelstänger.

Tja, vad säger man. Jul är kul. I synnerhet på lite avstånd och med alla pysselgener avstängda.

Gamla hjältar blir som nya

Jag har med stor behållning läst deckare i nästan hela mitt liv. Först var det Maria Lang och Stieg Trenter som upptog mitt intresse, och när det gäller Lang återvänder jag ständigt till henne. Av min Trentersamling (i det närmaste komplett) har jag däremot aldrig läst om en enda bok, oklart varför.

Agatha Christie är en annan författare som jag samlat på mig några böcker av. Dessa har jag inte heller läst om, men om jag skulle leta i samlingen kommer jag snart att upptäcka att det i princip enbart är böcker med den förtjusande Miss Marple i centrum. Jag har nämligen aldrig tyckt om Monsieur Poirot.

Bild lånad från internet

Fast det är aldrig för sent att ändra sig. Sedan streamingtjänsten Netflix kom in i mitt liv, tillsammans med Apple-tv, har jag tittat på åtskilliga avsnitt av serien med den lille belgiske mästerdetektiven. David Suchet är oslagbar i rollen som Poirot och jag har börjat vackla när det gäller frågan vem som är bäst: Marple eller Poirot. Det har till och med gått så långt att jag överväger att börja läsa Christies böcker där han är huvudperson.

Men kanske är det bäst att hålla sig till tv-versionen, så jag slipper bli besviken.

Tv-titt: Luftslott eller drömslott

Det var rena turen att jag hamnade framför tv:n i början av veckan. Jag hade tittat på nyheterna klockan 18 och inte hunnit stänga av när Luftslott eller drömslott började. Jag vill minnas att jag sett programmet förut, och först trodde jag att det var ett nytt par som givit sig i kast med det hopplösa företaget att renovera en gigantisk herrgård. Men det visade sig vara en fortsättning på familjen Beeny–Swifts kamp för Rise Hall. Förra omgången avslutades i ett bröllop i herrgården, men sedan dess har det mest varit trubbel med myndigheterna. Renoveringen fortskrider trots allt, och paret hoppas så småningom få tillstånd att ha olika evenemang där.

Jag gillar inredningsprogram och jag tycker om att se människor tänja på gränserna och göra saker som till en början verkar omöjliga. Eller bara obegripliga. Som i den norska serien Där ingen skulle tro att någon kunde bo, där människor ger upp sitt bekväma liv i staden för att bo nära naturen. Helst så långt bort från civilisationen som möjligt.

Det Beeny–Swift håller på med är i stort sett omöjligt. Herrgården har 97 rum och är full av mögel, trämask och en massa annat elände. Ändå fortsätter de envetet och med gott humör att renovera och inreda. Jag vet inte hur många tagningar som måste till för att få dem att le varje gång ett projekt är på väg att gå i stöpet, men deras entusiasm är smittande.

Själv var jag med om att renovera mitt lilla hus för fjorton år sedan och det var tillräckligt påfrestande, både fysiskt och för ekonomin. Ändå har jag bara tre rum och en veranda och jag misstänker att hela huset skulle få plats i sällskapsrummet i Rise Hall.

Att programmets speaker är Jim Carter (Mr Carson från Downton Abbey) är naturligtvis ett extra litet plus.

 

Tv-titt: Foyle´s war

Bilden lånad från ITV

En av favoriterna i sommarens tv-utbud är Foyle´s war, som tyvärr lämnat SVT och flyttat till TV 4. Men bortsett från de störande avbrotten för reklam och nyheter är det som vanligt otroligt trivsamt att se Michael Kitchen kliva i kostymen, ta på sig hatten, rätta till anletsdragen och faktiskt bli kommissarie Foyle.

Andra världskriget är slut och Foyle har tänkt sig ett stillsamt liv i Hastings, men det blir naturligtvis inte så. Fast jag tror att jag hade kunnat titta på en tv-serie där Foyle ägnat dagarna åt fiske och kvällarna åt korsord, bara han fått ett och annat problem att klura på mellan varven.

Den här rollen är som skapt för Michael Kitchen. Med mycket små medel uttrycker hans ansikte tvivel, överraskning, triumf. Att han skulle börja arbeta för den brittiska underrättelsetjänsten kändes på förhand inte som något bra upplägg. Men det fungerar alldeles utmärkt. I synnerhet sedan han fått tillbaka sin forna chaufför Sam (Honeysuckle Weeks) som medhjälpare. Tillsammans är de oslagbara.

Två avsnitt kvar, sedan får vi hitta något annat att förgylla onsdagarnas tv-kvällar med.

Tv-titt: Work of art

Bilden lånad från SVT.

Förra veckan började en ny säsong av dokusåpan Work of art i SVT. Den är uppbyggd på ungefär samma sätt som en hel rad andra dokusåpor, exempelvis Sveriges Mästerkock. Men i stället för att kreera mästerverk i köket ska konstnärerna i Work of art göra konstverk på uppdrag av en jury.

Jag är inte det minsta begåvad när det gäller bildkonst, även om jag fick högsta betyg i ämnet under en termin på gymnasiet. Det var troligen en bild av en man, bara en silhuett mot en blågrå bakgrund, som gjorde läraren så förtjust att han tappade omdömet. Jag gjorde aldrig om bravaden och tror att jag landade på ett mittenbetyg till slut.

Men jag tycker om att titta på konst och vill gärna lära mig förstå den. Här får jag följa konstnärernas funderingar, deras arbete och till slut även juryns resonemang kring de olika konstverken.

Efter två avsnitt har jag inte hittat någon favorit bland konstnärerna och inte heller något verk som tilltalat mig. Förra året både häpnade och fascinerades jag flera gånger.

Även om programmet är tillrättalagt och följer en strikt mall gillar jag det. Ingen blir utröstad på grund av bristande social kompetens, inga pakter fungerar. Här handlar det om konst och konsten att göra sig förstådd.

Det gillar jag.

Tv-titt: The newsroom

Bilden lånad från IMDb.com

Jag är fortsatt förkyld och grinig. Jag har dessutom tittat på de sista avsnitten i första säsongen av HBO-serien The newsroom.

Ja, jag gillar den. Jag älskade Vita huset, som hade samma upphovsman, Aaron Sorkin. Anledningen till att jag älskade Vita huset var att den 1) var så smart, med underbart koreograferade vandringar och snabb dialog och 2) nästan uteslutande utspelade sig i Vita huset. Det var väldigt lite privatliv och väldigt mycket jobb.

The newsroom hamnar någonstans i mitten. Det är väldigt mycket oförlösta relationer. Nästan alla är kära i någon annan än den de tillfälligt träffar. Eller bor ihop med.

Men det som framför allt slår mig är att det är så förbaskat mörkt! Hur kan det vara så mörkt i en storstad? Jag skulle ha blivit vansinnig om jag tvingats arbeta och leva i en miljö som hade sådan brist på lampor.

The newsroom fick inte det bemötande som var förväntat i USA. Men det kommer trots det en andra säsong. Vita huset gjordes i sju säsonger och alla höll högsta klass. Så länge kommer inte The newsroom att överleva. Men kanske en säsong till. Fast då får alla de där kärlekskranka människorna sluta ränna omkring i mörka korridorer och gator och gå vidare med sina liv. Eller välja rätt partner och sluta tramsa.

TV-titt: Trädgårdsonsdag (och förkylning)

Bilden lånad från SVT.

För första gången på evigheter sitter jag här med en idiotisk förkylning. Den gör mig både trött och aggressiv. Det är så illa att jag fnyser åt John Taylor i Trädgårdsonsdag, SVT:s trivsamma trädgårdsprogram.

I senaste programmet har han fel på två punkter. För det första dissar han odling av äggplantor, alltså aubergine, och säger att det blir spinn på dem och att man på sin höjd kan få två, tre stycken små frukter.

Jag sådde och drev upp aubergine förra året, och hade i växthuset. Ett par av plantorna gav jag till en kompis, och hon visade senare på sommaren (minns att förra sommaren inte var den varmaste vi varit med om) upp fantastiskt fina auberginefrukter. Plantorna hade växt på hennes uteplats.

Mina växthusodlade blev inte så stora, inte så blanka och inte så imponerande. Men jag fick många. Och någon spinn såg jag inte till.

Den andra punkten John Taylor hade fel på var chili. Han påstod att man inte kan odla chili utomhus eftersom de behöver mycket värme. Gissa vad jag gjorde för ett par somrar sedan? Och förra sommaren? Och hur blev skörden? Tja, första året kastade jag plantan utan att ha skördat alla frukterna. Det satt nog kvar femtio. Men jag hade redan skördat över hundra och tyckte inte att jag behövde fler.

Förra sommaren odlade jag mina chili i växthuset. En av dem, en gul cayennepeppar, trivdes inte förrän den kom ut. Och som sagt, förra sommaren var inte speciellt solig och varm, men jag fick trots det sjuttio–åttio frukter.

Om jag inte hade varit förkyld skulle jag antagligen inte ha reagerat så kraftfullt. Jag gillar John Taylor. Och jag gillar Trädgårdsonsdag. Men när det gäller chili pratar han goja!

Tv-titt: Brottet

Bilden lånad från SVT

Sista avsnittet av tredje och sista säsongen av den danska serien Brottet. Det blir inte fler avsnitt nu, om man ska tro dansk media (och det ska man väl). Lika gott det: den tredje säsongen levde inte alls upp till förväntningarna.

SPOILERVARNING: Den som inte vill veta hur det gick får sluta läsa här, för nu tänker jag berätta vad jag ansåg om det faktum att slutscenen visade en Sarah Lund på flykt, sedan hon skjutit ihjäl en mördare, som hon inte kan sätta dit på laglig väg.

Alltså, jag hade inte gjort som hon. Jag hade nog strypt honom i stället. Men jag har förståelse för hennes agerande, även om det var oproffsigt. Med tanke på den stress hon konstant är utsatt för, frustrationen, det lilla överlägsna leende som skymtade i mungipan på mördaren, och löftet till pappan vars dotter han mördade – tja, vad annat var att vänta.

Att hon skulle åka hem till sin familj, återförenas med sonen, bli en snäll och rar farmor och en lycklig sambo med poliskollegan? Nja, det tror jag inte riktigt på. Det var nog bäst att bränna alla broar bakom henne och se till att hon aldrig mer kan återkomma som polis i Danmark.

Första omgången av Brottet var sensationellt bra. Andra omgången var väldigt bra. Men den tredje har stundtals varit seg och långtråkig. Jag är antagligen inte stöpt i samma form som normala människor, för jag tycker att det här utdragna kidnappningsdramat blev tjatigt. När det i ett tidigare avsnitt såg ut som om flickan sköts tyckte jag nästan att det var skönt. Äntligen kunde vi komma vidare! Samtidigt misstänkte jag att det bara var en skenmanöver, och det visade sig vara korrekt.

Det fanns mycket som var dåligt skildrat i serien. Bortsett från mycket av polisarbetet, och det urtrista politiska spelet, funderade jag på hur den kidnappade flickan skulle kunna överleva rent mentalt efter vad hon utsatts för.

När hon väl befriats visade det sig att hon uppenbarligen inte tagit skada alls. Hon fick följa med föräldrarna hem direkt. Tror jag på det? Inte för en sekund. Det var dåligt gjort av danskarna, och helt onödigt. Zeuthen kunde ha visat sitt skuldtyngda ansikte i dörren till ett sjukhusrum i stället, nu framstod det som om hon varit försvunnen i ett par timmar i stället för flera dagar.

Nåja, jag önskar mig inte fler avsnitt av Brottet. Vad jag däremot önskar mig är en uppföljare, Efter brottet. Som skildrar Sarah Lunds väg tillbaka till en tillvaro där hon kan acceptera det hon gjort och återvända till samhället. En serie, eller en film, där människan Sarah Lund hamnar i centrum och vi faktiskt slipper tröttsamma polisutredningar. Den serien hade jag väldigt gärna sett!