Simultankapacitet

20140730-094248-34968281.jpg
Jag skrev för ett par dagar sedan att jag tillfälligt tappat intresset för manuset till Sorgbägare eftersom det befinner sig hos redaktör Joanna. Från olivdungen där hon sitter och läser mitt manus får jag underbara rapporter. Bland annat en bild där hon kommenterat ett kapitel och konstaterar att hon gråtit och att det berör djupt in i själen. Och att manuset är så mycket bättre nu än förra gången hon läste. Extra nyfiken blir jag när hon meddelar att hon gör många noteringar och kommentarer.

20140730-095021-35421732.jpgDet där tappade intresset är alltså väldigt tillfälligt, känner jag. Jag ser fram emot att än en gång gå igenom och redigera manuset, få nya aha-upplevelser och lära mig mer om mig själv och mitt skrivande. För så är det ju, när någon hittar de där ticsen som det är svårt att själv upptäcka.

Samtidigt är huvudet fullt av nästa manus. I dag ska jag gå igenom pärmen med anteckningar och sedan sätta mig och skissa på berättelsen.

Det är tur att vädret just nu är svalare, för här gäller det att hålla huvudet kallt och de olika berättelserna isär.

Lite tid blir det givetvis åt att läsa också. Just nu Jane Austens Stolthet och fördom.

Annonser

Att inte vänta och vila

IMG_1088Mitt manus befinner sig just nu i Grekland. Jag har sett bilder från olivlunden där Joanna, min redaktör, sitter och läser och förhoppningsvis har synpunkter. En olivlund, det vore något att önska sig. Jag får hålla till godo med min lilla samling medelhavsväxter. Om trettio år kanske jag kan söka skugga under olivträdet. I alla fall om jag lägger mig ner och bara kräver skugga i ansiktet.

Medan manuset är utom räckhåll för mig har jag släppt det och tillfälligt (hoppas jag) tappat intresset för det. I stället är det nästa roman som pockar på uppmärksamhet och upptar mina tankar. Jag läser det material jag har, de anteckningar och försök till romaner jag skrev för trettio år sedan, och tänker på hur jag ska lägga upp berättelsen, vilka karaktärer jag ska ha med och på vilket sätt de ska få komma till tals. Det är spännande, på många sätt en av de allra roligaste delarna i hela processen (fast så brukar jag även säga om redigeringen förstås) och den här gången ska jag vara strängare mot mig själv och ha en färdig plan när jag slutligen sätter mig för att skriva.

Det finns inte mycket i materialet som jag kan använda rakt av, men jag hittar detaljer och viktiga tidsmarkörer. Jag ska tillbaka till nittonhundrasjuttiosex, så det kommer att bli en del bläddrande (digitalt sådant) i tidningsarkiv för att få veta vilka teveprogram som var populära, vilka låtar och så vidare. Deadline har jag ingen, inget datum för att börja skriva heller. Det får bli som det kan. Så fort jag är igång med skrivandet lär jag även hitta en lämplig deadline, eftersom jag gillar att jobba under viss press.

Tidigare har jag alltid varit ovillig att släppa in tankar och idéer medan jag fortfarande jobbar med ett annat manus. Jag har varit rädd för att bli för splittrad. Nu har jag funderingar på ytterligare ett annat manus; jag samlar material och skriver då och då ner när jag kommer på något som jag eventuellt kan ha nytta av.Jag tror att jag långsamt börjat inse att det här är mitt liv nu. Att skriva romaner är inte längre något jag måste pressa in i ständigt förändrade jobbscheman och därför måste vara disciplinerad nog att ta itu med ett projekt i taget. Det har snart gått nio månader sedan jag klev ut i friheten, lika vilsen som en nykläckt kyckling. Äntligen börjar den där kreativa sidan hos mig komma tillbaka, den som innebar en ständig ström av idéer. Välkommen, säger jag och fortsätter smida planer.

Ann Cleeves – Glasverandan/recension

20140727-142019-51619125.jpg
Ann Cleeves: Glasverandan Översättning: Jan Järnebrand (Bonnierpocket)

Det är närmare trettio grader varmt, jag har fönstren öppna och åskmullret låter som hämtat ur en teaterpjäs. Med stenar som rullar i en trävagga, för att åstadkomma effektivt stämningsljud.

Jag har precis läst ut Ann Cleeves tredje roman i serien om kommissarie Vera Stanhope, Glasverandan. Jag gillar Stanhope, även om hon ibland – faktiskt ganska ofta – går över gränsen till det korrekta och passande. Den här boken inleds med att hennes granne tagit sig in i hennes hus och väntar på henne när hon kommer hem på kvällen. Hans sambo har försvunnit och han vill ha Veras hjälp att hitta henne. Det visar sig att sambon är på skrivarkurs tillsammans med några andra blivande författare.

Det inträffar ett mord, sedan ett till och Stanhope och hennes team står handfallna inför det som sker och vet inte i vilken riktning de ska söka den skyldige. Det verkar som om mördaren leker med dem och arrangerar morden efter scener i författarnas böcker.

Jag hade stor behållning av boken, samtidigt som jag konstaterar att det förekommer inslag och formuleringar som inte skulle godkänts om inte författaren varit känd och haft gott rykte. Som exempelvis att människor vaknar med ett ryck (förbjudet enligt många skrivcoacher) eller är nära att gripas av panik i tid och otid.

Man skulle kunna ursäkta det med att det är en deckare, och den genren läser man för sitt innehålls skull. Det kanske är sant, men för egen del gillar jag när författaren även har varit omsorgsfull med sitt språk och inte enbart i intrigbygget.

Ännu mer!

20140721-100927-36567184.jpg
När jag hade läst drygt trettio sidor av det manus jag skrev för länge sedan och nu tänker arbeta om kom jag på att det måste finnas ett manus till på samma tema. Men var? Jag trodde att jag hade letat överallt. Hade jag rent av gjort det omöjliga och kastat? Vid ett tillfälle slängde jag ungefär tvåtusen manusblad. Det var olika versioner av det som till slut blev Kråkprinsessan. Ändå har jag flera hundra sidor kvar, versioner som jag inte förmådde kasta den gången.

Men i övrigt hittar jag allt från den första sagan jag skrev till hundratals dikter, noveller, barnboksmanus, romanmanus. Bara inte manuset till Militärens pytt i panna och annat. När jag för femte gången klev in i biblioteket och såg mig omkring föll blicken på en tidskriftssamlare som jag ännu inte granskat. Tjohoo! Där fanns det.

Nu har jag massor av material att gräva i och tankarna på hur jag ska lägga upp den nygamla romanen börjar ta form. Först måste jag bara läsa igenom alltsammans. Det kommer att ta sin lilla tid, men så länge den här värmen vägrar ge sig förmår jag ändå inte göra annat än läsa. Och fundera. Och planera. Och nu när jag outat mina planer finns ingen återvändo.

Att gräva bland gamla synder

20140720-174845-64125516.jpg
Jag klarar inte av att ha semester. Nu är det sagt, och jag betraktar orden med lätt förbryllad min. Så länge jag hade en anställning var semester en självklar höjdpunkt på året, men nu när jag själv bestämmer över min tid vill jag fylla varje dag, åtminstone några timmar, men något som är jobbrelaterat.

Därför har jag bestämt mig för att redan i morgon börja titta lite på nästa romanprojekt. Jag vet inte om jag gör det lätt eller svårt för mig när jag den här gången ska ta mig an ett manus som jag skrev för trettio år sedan. Redan då visste jag att det fanns något i det som var värt att spara. Jag har massor av gamla manus, märkligt nog är de flesta avslutade romaner, men inget av de andra är värt en andra vår.

Jag ska börja med att förutsättningslöst läsa igenom det för att se hur pass hopplöst det är. Alltså tog jag ett djupt andetag, dök in i det stekheta förrådet och letade fram en väska som innehåller många av mina ungdomssynder, i alla fall av den litterära arten.

Jag blev väldigt förvånad när jag hittade ett synopsis. Och en hyfsat noggrann personbeskrivning, med utseende, bakgrund, drömmar och så vidare för de viktigaste karaktärerna. Nu för tiden blir det varken det ena eller andra, jag skriver och lär känna både personer och intrig efterhand. Det är tidsödande och inte speciellt smart, men jag har envist hävdat att det är enda sättet för mig att skriva romaner. Hm, uppenbarligen var jag av annan åsikt när jag var ung.

Därefter blev jag näst intill bestört eftersom jag bara hittade det handskriva manuset. Hur i all världen skulle jag kunna tyda det? Hade jag verkligen inte skrivit manuset på maskin ( Jag vägrade dator väldigt länge, kunde sträcka mig till att ha elektrisk skrivmaskin men inte mer)?

Än en gång fick jag dyka in i förrådet och leta, den här gången förgäves. Aj aj aj, där såg mitt skrivprojekt ut att dö i sin linda. Om jag inte kunde hitta ett mer hanterligt manus fick det vara. Men riktigt så illa blev det inte. Jag hade faktiskt varit smart nog att plocka in det och ställa i bokhyllan vid skrivbordet. Så nu sitter jag med en ordentlig manusbunt och en pärm full av övrigt material.

Som lingondricka, är arbetstiteln. Vi får väl se om lingondrickan har jäst eller om den fortfarande är värd att dricka.

Ljudböcker, radioföljetong och koncentration

20140718-172356-62636839.jpg

Ingen av böckerna på Grims förlag finns dessvärre som ljudbok. Än så länge har produktionskostnaden varit för hög för det lilla förlaget, men jag har öron och ögon öppna för att hitta vägar som är möjliga. Inte bara för mig och Grim, utan öven för andra små förlag med begränsad budget.

I ärlighetens namn får jag väl påstå att antalet ljudböcker jag lyssnat till genom åren inskränker sig till några enstaka. Jag har nämligen svårt att koncentrera mig på det jag hör i lurarna, samtidigt som jag gör något annat. Ibland fungerar det att lyssna om jag är ute och går, men ibland far tankarna iväg även då.

Det är bara när jag kör bil eller cyklar som jag tycker att ljudböcker är ypperligt ressällskap. Fast det är å andra sidan även musik eller radions P1.

I dag cyklade jag iväg på en liten tur och då lyssnade jag till följetongen i P1. Det är Jane Austens Övertalning, min favorit bland hennes romaner. Genom en film som kom, tror jag, 1995 (det kom en 2007 också men den tycker jag att vi glömmer) har jag bilden klar över hur de olika karaktärerna ser ut och jag njuter av att få romanens fördjupning och författarens språkbehandling, som av naturliga skäl aldrig framkommer i en filmatisering.

Men så har vi detta med koncentration. Så fort jag klev av cykeln för att vandra över dynerna till en, för mig, okänd strand och ta ett dopp började jag tänka på annat.

Om jag ska ha någon glädje av ljudböcker får jag nog lära mig att kunna gå och lyssna samtidigt. Kanske en dag även ägna mig åt att stryka, baka bröd och städa medan jag ”läser” en ljudbok. Tyvärr är jag inte där än.

Redo för redaktör – igen

20140717-105512-39312645.jpg

Nu har jag gått igenom alla markeringar jag gjorde när jag läste manuset till Sorgbägare som e-bok. Det blev mer jobb än jag hade räknat med, men jag är ännu i fasen där allt jag gör innebär förbättringar.

Förra gången jag skulle skriva ut manuset och skicka till Joanna, min redaktör, tog tonern i skrivaren slut. Jag köpte en ny, som ska räcka till extra många utskrifter. Den här gången är det papperet som är slut. Jag ska till min lilla lagerlokal i eftermiddag och har vaga förhoppningar att kunna hitta mer papper där, annars får jag köpa nytt och förundras över att de flera tusen papper jag köpte för ett par år sedan är slut, trots att jag är sparsam med utskrifter.

Det ska bli skönt att släppa romanen helt ett tag (den är en roman nu, länge tyckte jag mest att den var ett skräpmanus). Om jag nu klarar det. Jag har ett omslag att färdigställa. Och en baksidestext att fundera över. Alltid är det något!

Midsommar, Fridhem och manus

Oj! Det känns som en evighet sedan jag var här senast. Midsommar har kommit och gått, en värmebölja har dragit in och nu sitter jag helt stilla och väntar på regn. SMHI har utfärdat varning – det kan komma stora mängder i natt och i morgon. Jag tror det när jag ser det, eller ännu hellre, hör det. Vaknar gärna i natt av ihållande regn. För att vara på den säkra sidan tänker jag plocka in dynor och annat som helst inte ska bli vått.

Jag var på Fridhems folkhögskola några dagar i månadsskiftet juni–juli, för att lära mig mer om grafisk design. Som det här med att göra skisser, exempelvis. Inte sätta sig vid datorn förrän det finns en idé, ett förslag. Och det förslaget ska vara ett av många, hastigt nedtecknade på papper.

Att våga lite mer, inte nödvändigt hålla mig innanför ramarna, är annat som jag fick med mig från Fridhem. Snart ska jag sätta mig med omslaget till Sorgbägare. Jag hann skissa på några förslag innan jag åkte hem, men eftersom bilden är given från början är det bara placeringen av titeln och författarnamnet som jag har att variera.

Innan jag åkte till Fridhem blev jag klar med rond två (eller tre?) i redigeringen av Sorgbägare. Sedan gjorde jag snabbt en epub-fil av manuset, för att kunna läsa det som e-bok i iPaden. Då kan jag göra markeringar och anteckningar om jag hittar något som behöver ändras, och jag får samtidigt känslan av att det är en bok jag läser och inte ett manus.

dumpJag trodde kanske inte att det skulle vara så väldigt mycket att anmärka på, tyckte nog att jag var hyfsat noggrann vid senaste rundan. Men när jag nu läst klart kan jag konstatera att det är markeringar på nästan varje sida. Ibland är det bara en kortfattad uppmaning: stryk, ibland är det förslag på omformulering och här och där ska jag flytta ett kommatecken.

När det är klart ska jag skriva ut manuset och skicka det till min redaktör, Joanna, som än en gång ska få ta sig an det. Förhoppningsvis är det inte jättestora förändringar som behövs, men jag räknar ändå med att det blir en hel del pyssel efter att hon sagt sitt. Kanske krävs ytterligare fördjupning, kanske hittar hon logiska luckor (jag har själv hittat flera stycken) och kanske får jag, precis som förra gången, små uppmuntrande anteckningar i marginalen här och där.

Det blir i alla fall några veckors ledighet från manuset. Jag tror att det är nyttigt för både mig och Sorgbägare.

 

Nyss gräs – nu en rabatt

Jag har hittat en struktur i redigeringsarbetet med Sorgbägare, så det går långsamt framåt och jag känner äntligen att jag har grepp om manuset. Ett grepp som jag inte tänker släppa.

Men mellan varven läser jag en bit ur Björn af Kleens Lucke & Lull Arvet efter en Bonnier. Hans böcker är alltid intressanta och läsvärda. Och sedan tar jag itu med ett projekt som har legat alldeles för länge på listan över sådant som ska göras. Detta att skapa en smal rabatt mellan min planerade blomsterkulle (med enbart vita blommor) och mitt nya körsbärsträd, som jag planterade i höstas och skulle se bra ut om det inte vore för bladlusangreppen.

Tidigare grävde jag alltid som en besatt när jag skapade rabatter. Grässvål, något som med mycket god vilja skulle kunna kallas jord och ren sand fyllde skottkärra efter skottkärra och kördes iväg till en undanskymd del av trädgården och i dess ställe fylldes det på massor av ny jord. Rabatterna blev inte de blommande oaser jag hade tänkt mig trots mitt slit. Det var inte förrän jag började köra genvägen med tidningar ovanpå gräset som det hände något.

Jag har en liten rabatt framför en stor sten, skapad för att rymma två plantor höstgentiana, och den är helt galen av växtkraft. Dock inte av gentianan, som sedan länge är utkonkurrerad. Ogräs har inte en chans att hävda sig bland alla blommor som tagit sig rätten att flytta dit utan min hjälp.

Tidningar direkt på gräset, alltså. Sedan tunna kvistar, näringsrik kökskompost, vanlig trädgårdskompost (förvandlad till mager jord med bra struktur) och till slut, mest för att jag hade en säck över, naturgödsel (torv och hönsgödsel).

Nu ska den få ligga till sig. Jag tänker jaga eventuellt ogräs och jag ska fundera. Än så länge har jag ingen aning om vad jag ska plantera i rabatten.

Men om jag känner akleja, rudbeckia, malva och lupin rätt tar de chansen att etablera sig där utan att jag behöver leda dem dit.

Tidningar, ris och kompost

Tidningar, ris och kompost

rabatt2

Färdig rabatt.

Grovredigeringen klar

Skärmavbild 2014-06-13 kl. 11.17.26Äntligen har jag plockat upp mig själv från självföraktets och osäkerhetens djup och gjort klart grovredigeringen av Sorgbägare. Det innebär att jag har läst och tittat på Joannas (min eminenta redaktör) kommentarer och markeringar och gjort ändringar i manuset. Jag har följt hennes råd till kanske nittiofem procent vilket visar hur lika vi tänker och hur bra jag tycker att hon är. Det är bara manuset som suger då och då. Men som jag skrev senast, jag vet att det är en fas som de allra flesta författare går igenom och jag tror att den är både nyttig och nödvändig.

Mina manus är inte mer mångordiga än vad de färdiga böckerna är. Så ofta handlar det om att lägga till i stället för att stryka, när jag redigerar. Den här gången har jag strukit fem sidor (ett par korta meningslösa kapitel) och lagt till sex sidor. Det kommer antagligen att bli mer, fast bara marginellt, när jag efter helgen ska gå igenom manuset en gång till och fortsätta fördjupa där det behövs.

Den här gången har jag frångått mitt eget arbetssätt. Jag brukar bryta ner manuset i scener, skriva korta sammanfattningar och på ett överskådligt sätt se vilka avsnitt som driver berättelsen framåt och vilka som bara är utfyllnad. Nu får det bli sammanfattningar av kapitlen i stället. Men nästa gång jag skriver en roman ska jag 1) ha en bättre grundstruktur och 2) återgå till att nagelfara varje scen i ett tidigare skede.

Nu tar jag helg och kör till tippen med släpkärran fylld av grenar.