Ann Cleeves – Glasverandan/recension

Ann Cleeves: Glasverandan Översättning: Jan Järnebrand (Bonnierpocket)

Det är närmare trettio grader varmt, jag har fönstren öppna och åskmullret låter som hämtat ur en teaterpjäs. Med stenar som rullar i en trävagga, för att åstadkomma effektivt stämningsljud.

Jag har precis läst ut Ann Cleeves tredje roman i serien om kommissarie Vera Stanhope, Glasverandan. Jag gillar Stanhope, även om hon ibland – faktiskt ganska ofta – går över gränsen till det korrekta och passande. Den här boken inleds med att hennes granne tagit sig in i hennes hus och väntar på henne när hon kommer hem på kvällen. Hans sambo har försvunnit och han vill ha Veras hjälp att hitta henne. Det visar sig att sambon är på skrivarkurs tillsammans med några andra blivande författare.

Det inträffar ett mord, sedan ett till och Stanhope och hennes team står handfallna inför det som sker och vet inte i vilken riktning de ska söka den skyldige. Det verkar som om mördaren leker med dem och arrangerar morden efter scener i författarnas böcker.

Jag hade stor behållning av boken, samtidigt som jag konstaterar att det förekommer inslag och formuleringar som inte skulle godkänts om inte författaren varit känd och haft gott rykte. Som exempelvis att människor vaknar med ett ryck (förbjudet enligt många skrivcoacher) eller är nära att gripas av panik i tid och otid.

Man skulle kunna ursäkta det med att det är en deckare, och den genren läser man för sitt innehålls skull. Det kanske är sant, men för egen del gillar jag när författaren även har varit omsorgsfull med sitt språk och inte enbart i intrigbygget.

Döda talar inte – recension

Klockan sex i morse släckte jag lampan för att försöka få ett par timmars sömn till. Då hade jag precis läst ut Ann Cleeves Döda talar inte, som är den andra romanen om kriminalkommissarie Vera Stanhope.

Jag vill inte påstå att jag läst hela natten. I stället har jag försökt få boken att räcka så länge som möjligt, men när jag vaknade vid fyratiden och inte kunde sova, drog jag till mig boken och läste ut den.

Tomheten är stor. Vad ska jag göra nu? Jag tycker verkligen om Vera Stanhope, en lätt överviktig, komplicerad person med en ryggsäck av demoner. Hon dricker för mycket, har ett starkt begränsat socialt nätverk, och trivs egentligen bara när hon får ett saftigt mord att sätta tänderna i och mäta sin intelligens mot.

I Döda talar inte har Stanhope anmodats att börja motionera. Motvilligt simmar hon därför  längd efter längd i en lokal träningsanläggning, beläget på ett hotell, och när hon efteråt kopplar av i bastun sitter en annan kvinna där. Död, visar det sig.

Kretsen av misstänkta är inte speciellt stor, ändå är lösningen svårgreppad och Stanhopes evige följeslagare John Ashworth tvivlar stundtals på sin chefs förmåga.

Efter att ha sett några avsnitt ur tv-serien som bygger på romanerna ser jag Brenda Blethyn och hör hennes enerverande stämma genom boksidorna. Brenda är superb i rollen och tillför ytterligare en dimension till läsupplevelsen.

Precis som i Ann Cleeves Shetlandskvartett är naturen viktig i den här romanen. Ibland finns miljöbeskrivningar bara med som pynt, ibland för att man på en karta ska kunna följa exakt vilka gator huvudpersonen går, men här skapar det envetna regnandet både en kall våt stämning och blir till en betydelsebärande roll i det slutgiltiga dramat.

Eftersom jag är för lat för att läsa på originalspråk kan jag bara hoppas att det snart kommer en ny Stanhope-deckare på svenska. Vera – jag behöver dig!

Dolda djup – recension

Ann Cleeves: Dolda djup (Bonnier pocket)

Dolda djup är första boken i Ann Cleeves serie om kriminalinspektör Vera Stanhope. Jag läste Cleeves Shetlandskvartett med stor behållning, och jag har sett filmatiseringen med underbara Brenda Blethyn som excentriska, lätt alkoholiserade Vera.

Hur mycket glädje kan man ha av en deckare där man vet vem mördaren är? Det beror på hur den är skriven, blir mitt omedelbara svar. Jag har tagit god tid på mig att läsa, några sidor varje kväll bara för att få boken att räcka så länge som möjligt. Nu är den slut, över, förbi – och jag saknar den.

När Julie Armstrong kommer hem efter en lyckad kväll på krogen hittar hon sin son död i badkaret, och på vattenytan flyter blommor. En tid senare hittas en ung kvinna död i en vattenfylld klippskreva, även om draperad med vilda blommor. Vera Stanhope och hennes team befarar att en seriemördare är i farten, någon som njuter av att leka med polisen och visa hur duktig han/hon är.

Hade de två offren något gemensamt? Vad spelar de fyra fågelskådande vännerna för roll i dramat? Är de bara oskyldiga iakttagare, som råkar vara de som hittar Lily Marsh, mördarens andra offer?

Frågorna är många och Vera blir allt mer irriterad över att inte kunna hitta svaren.

Jag tycker om Ann Cleeves personskildringar, hur hon låter till synes oväsentliga tankar fara genom huvudet på sina karaktärer, och fördjupa bilden av dem. Och miljöerna; jag är svag för de brittiska öarna.

Andra boken om Vera Stanhope, Döda talar inte, har kommit ut i vår. Den ska jag snarast lägga beslag på.

 

Ny succéförfattare

Jag fick sommarkatalogen från ett av de stora förlagen i dag. I maj kommer ”svensk kriminallitteraturs nya röst” ut, en debutant vars förstlingsverk sålts till över 25 förlag över hela världen och ska filmatiseras i Hollywood, och detta innan boken ens kommit ut.

Vi har hört det förut, läst det förut, sett det förut. En ny succéförfattare. Exalterade förläggare brukar utbrista: ”det här är det bästa jag läst!” Sedan kommer boken och bubblan brister.

Men kanske den här gången. Författaren, Alexander Söderberg,  har en bakgrund som manusförfattare, redaktör och dramaturg. Och så bor han på Österlen (vad det nu har med hans författarskap att göra – förlaget tycker tydligen att det spelar roll), och på bilden som breder ut sig över ett helt uppslag står han med fötterna i den skånska myllan.

Jag minns en annan debutant för ett par år sedan, vars roman sålts till 17 länder innan den kommit ut. Den utmålades som fullständigt enastående. När den äntligen kom ut rynkades det på näsan och vi har inte hört så mycket mer.

Kanske är det något fel på mig, men jag blir misstänksam och tappar lusten att läsa böcker som sålts till massor av länder innan de kommit ut. Jag har fortfarande inte läst Stieg Larsson (fast jag har sett filmerna, både i svensk och amerikansk tappning). Lars Kepler kämpar jag med, har nått en bit in i Paganinikontraktet utan att riktigt ryckas med.

Min håg står till de brittiska deckarförfattarna. Förra året läste jag Reginald Hills Hämnden med stor behållning. Det blir inte fler böcker av honom, han dog för en dryg månad sedan, men hans produktion var så stor att det säkert kan komma översättningar i många år framöver. Stephen Booth är en annan favorit; Elly Griffiths och Ann Cleeves ytterligare två. Alla har de det gemensamt att deras intriger är relativt stillsamma, miljöskildringarna är utsökta och människorna som befolkar romanerna känns äkta.

Jag har tröttnat på imponerande actionscener och intrignät som sträcker sig över hela kontinenter.