Att läsa eller inte läsa

En kväll för ett par veckor sedan räknade jag alla böcker som står eller ligger i mitt bibliotek. Det var 1.860 stycken. Jag har inte läst allihop. Under några år, tio–femton kanske, läste jag ingenting annat än recensionsböcker (samtidigt som jag köpte böcker som jag ville läsa utan pennan i hand). Dåvarande kulturchefen på tidningen gav mig i stort sett samtliga debutromaner som kom ut. Det var en spännande tid men till slut blev jag trött på att aldrig få välja själv. Och om jag tagit mig på ett uppdrag att recensera en bok var jag tvungen att läsa ut den.

I mina bokhyllor finns många böcker med bokmärken, böcker som jag börjat läsa men inte orkat igenom. Länge har de legat bredvid sängen, eller på ett bord i närheten av en fåtölj, eller någon annanstans där jag inte kunnat missa att se dem, men till slut har de åkt upp på hyllan, med bokmärket kvar så att jag ska kunna fortsätta läsa när andan fallit på.

Den där andan gör sällan det. För några år sedan bestämde jag mig för att våga lägga ner en bok som inte fångar mig. Men fortfarande låter jag bokmärkena vara kvar i den fromma förhoppningen att jag ska en dag ska plocka upp dem.

På bilden finns några av de böcker som jag börjat läsa och ännu inte avslutat. Ibland har jag bara läst några sidor, ibland mer än halva boken. Blonde av Joyce Carol Oates lade jag ner efter att ha läst närmare 500 sidor, utan att tycka att den var dålig. Den vara bara för tjock. Belinda Bauers hyllade debutroman Mörk jord lade jag ner eftersom den gjorde mig deprimerad, vilket jag upptäckte drygt 120 sidor in i boken. Spill av Sigrid Combüchen såg jag verkligen fram emot att läsa, men hundra sidor senare hade jag fortfarande inte kommit in i den. Anne-Lie Högbergs debutroman Det kommer aldrig mer vara du hoppas jag läsa ut. Den kommer inte att åka upp på en bokhylla och glömmas bort förrän den är läst. Men det kan ta tid eftersom jag efter tjugo sidor upptäckt att den inte engagerar mig. Det är problem när det är en bok jag verkligen VILL läsa samtidigt som boken inte vill bli läst av mig. Bokmärket i Sami Saids Väldigt sällan fin ligger drygt hundra sidor in i boken. Tveksamt om jag någonsin plockar upp den, varför den har fått flytta från hyllan närmast sängen till en annan hylla i sovrummet.

Jag träffade Pernilla Alm i Bokhandeln i Laholm för ett par år sedan, när hon presenterade sin debutroman Alltid du. Bokmärket ligger på sidan 75, och jag kämpade verkligen för att komma vidare. Malin Johansson och jag bytte böcker. Hon läste min Kråkprinsessa men jag kom inte igenom hennes Kär lek? Det smärtar mig, eftersom hon gjorde sig besväret att läsa min bok (fast den var bara en tredjedel så tjock som hennes bok). Dessutom gillar jag verkligen hennes blogg.

Jag inbillade mig att jag skulle gilla Anders de la Mottes Geim men efter knappt 80 sidor lade jag den gäspande ifrån mig. Inget för mig. Men bokmärket finns kvar.

En dag ska jag ta steget fullt ut och plocka bort bokmärkena i de böcker jag innerst inne vet att jag inte kommer att läsa ut. Det finns så många böcker och så förskräckligt lite tid.

Konsten att bli rik

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag vill redan nu varna för att mitt mått på rikedom inte nödvändigtvis är samma som andra har. Den som söker efter bästa placeringsknepen på börsen får leta någon annanstans.

Själv konstaterar jag att min rikedom får mig att må gott. Jag öppnar dörren till vedboden där jag nyss staplat en kubik ved, och jag känner mig omåttligt rik. Vi har precis lämnat en kall och tjurig vinter bakom oss, jag hade eldat upp i stort sett varenda vedträ som fanns i boden, men nu har jag fyllt på med ny torr fin ved, och jag vet att jag är redo för nästa vinter. Må den dröja, och må den bli mildare än den förra.

Sedan går jag till komposten och kör ner grepen i det fack där det ligger färdigkomposterad jord. Tjälen har gått ur marken. Att äga lite jord är stort och att framställa sin egen jord med hjälp av växtdelar och maskar, det är rikedom för mig. Och lite lycka.

Lycka är också att hitta säsongens första blyga blåsippor i fjolårsgräset, och några förskrämda vitsippor som vänder nosen mot solen. Potatisarna som ligger i förrådet och väntar på att komma i jorden är inte ett dugg förskrämda. Det är inte heller potatisknölarna som tillbringar sin barndom i växthuset. Allt liv som spränger fram och upp när det blir vår får mig att inse naturens rikedom, och då blir den också min.

Rik blir jag däremot inte på mina böcker. Men jag gläds ändå åt plinget i mejlboxen som varje dag förkunnar att det kommit beställningar på min senaste roman, Mellan raderna, från BTJ. E-boken finns redan på alla bibliotek som tillhandahåller e-böcker, och snart finns även pappersboken på bibliotek runt om i landet.

Visst är det en rikedom att ha förmånen att få sina ord spridda.

Full rulle i köket

Till slut hittade jag blå skoltavelfärg och med några snabba klick hade jag beställt en burk. Jag ska ha den på en del av skafferidörren. Mitt skafferi är ett sådant som man kan gå in; det är ett faktum som jag aldrig missar att framhålla. Ett skafferi som man kan gå in i var en av kraven när min lilla sommarstuga skulle byta skepnad och bli ett litet hus. (De andra två kraven var ett bibliotek och en glas veranda.)

Jag gjorde en första strykning i går med pensel. Inte bra alls. I dag cyklade jag till affären och köpte en liten roller i stället. Mycket bättre. En strykning till så är jag nöjd. Sedan måste jag vänta i två dygn innan jag kan börja använda tavlan.

Men det blir bra. Mycket bra. Så med fullt fog kan man säga att det är full rulle i köket i dag.

BTJ och urvalsprocessen

När biblioteken bestämmer vilka böcker som ska köpas in sker det ofta med hjälp av ett inköpshäfte och en lista som Bibliotekstjänst (BTJ) skickar ut ungefär varannan vecka. I häftet står kortfattade lektörsomdömen som är till hjälp i urvalet. Självklart finns det böcker som inte behöver någon närmare presentation i  häftet, de förväntade storsäljarna exempelvis, som det bildas oändliga låneköer till.

Men för de mer okända författarna som ofta kommer ut på mindre förlag, är det viktigt att komma med i BTJ:s lista, helst med ett positivt omdöme som kan locka inköparna på landets bibliotek. Biblioteken är ofta den största kunden hos småförlagen, inte minst hos egenutgivare, därför är BTJ en verklig maktfaktor.

När jag gav ut min första bok på eget förlag, Snökupan, för drygt ett år sedan, skickade jag den till BTJ cirka två månader före officiellt släppdatum, 1 juni. Den kom med i listan som gick ut i mitten av juni så där kände jag mig framgångsrik och lyckad.

Ännu mer lyckad kände jag mig under de fem veckor samma sommar som det kom in beställningar varje dag. Sedan tvärdog det. Men det var kul så länge det varade.

I våras kom pocketutgåvorna av Kråkprinsessan och Glömskelunden, som tidigare givits ut av Ord & Visor förlag. Jättesmidigt, tänkte jag, att det redan finns lektörsomdömen på dessa och sände iväg böckerna i god tid för att de skulle kunna komma med i listan lagom till utgivningsdatum. Men det var bara den ena som dök upp i någon beställningslista. Den andra hade sålt för dåligt i originalutgåvan och ratades därmed.

Ännu en lärdom att lägga till övriga i den här branschen. Man måste sälja mycket för att kunna sälja mer. Ganska logiskt men samtidigt lite av moment 22.

Min senaste bok, Cayenne – kryddpojken med bett, kom ut 15 september. Men jag hade den i min hand redan före midsommar. Blixtsnabbt norpade jag två böcker ur första kartongen och skickade till BTJ. Mycket belåten med att vara ute i så god tid.

Fast nu är det snart mitt i oktober och det har fortfarande inte kommit något lektörsutlåtande av boken, så i eftermiddags ringde jag till BTJ.

Det visar sig att den inte skickats till någon lektör. Jag väntar på telefonbesked om varför. Mina tidigare böcker har fått bedömningar,  kåserisamlingar av andra författare har fått bedömningar, så jag utgår från att det hela är  ett missförstånd.

Men säker kan jag inte vara. En kollega ringde till BTJ angående sin senaste bok och fick besked att de kastat de två recensionsexemplar hon skickat och att den inte skulle recenseras eftersom de ansåg att hennes tidigare bok inte höll måttet . Men kollegan är envis och gav sig inte. Hon skickade en ny bok och fick till slut en bedömning av sin bok. En positiv sådan.

Jag tänker inte heller ge mig, om det nu visar sig att det gjorts en urvalsprocess där min Cayennebok gått bort.