Gott hopp för skadad katt

I går kväll kom Cayenne in och haltade. Han blir nästan alltid skadad eller sjuk (jag har skrivit en bok om hans vilda liv, Cayenne – kryddpojken med bett) på kvällar och helger då det är svårare att få tag i en veterinär. Det syntes inget sår men i ärlighetens namn vågade jag inte kolla närmare. Han slår först och talar sedan. I morse var hältan värre men tack och lov hade ”min” veterinärklinik jour så jag fick en tid på förmiddagen.

Cayenne spottade, fräste och slog när veterinären skulle undersöka honom så egentligen kunde ingenting konstateras. Inte haltade han heller, men det händer tydligen ofta att djuren är så spända att de förtränger smärtan när de är hos veterinären. Han fick en smärtstillande spruta och tablett för fyra dagar. Så fort vi kom hem såg jag hur ont han hade, hur svårt han haltade och hur eländig han var.

Men efter en timme började smärtlindringssprutan ge effekt och snart hade jag även fått i honom lite mat. Det finns hopp om livet. Han ligger i skuggan i högt gräs och har det trots allt ganska bra. Medan hans matte är slut efter alldeles för få timmars sömn. Jag lägger mig nog också i skuggan i högt gräs och försöker ta in att det redan har gått en vecka av första sommarmånaden.

En makalös manick

Cayenne vaktar manushögen.

Den utskrivna manushögen låg orörd i två dagar. Jag ville inte börja läsa eftersom inledningen var så erbarmligt usel. Men i dag bestämde jag mig för att dyka ner i dyn och försöka överleva.

Drygt 50 manusblad senare konstaterar jag att en del är okej, annat mindre bra. Här finns mycket att jobba med och jag är glad att ingen får läsa förrän jag skrivit om det. Mot slutet av berättelsen händer saker som jag inte har full koll på och jag insåg då att jag skulle behöva plantera lite ledtrådar och spår längs vägen för att det som händer inte ska komma helt från det blå. Så jag började leta efter ställen där jag kan peta in det. Men ibland blir jag förundrad. Mycket av det som händer senare i manuset finns antydningar om tidigt, oftast bara nämnt i en bisats, och när jag skrev det hade jag ingen avsikt med det. Jag minns inte ens att jag skrev det.

Men hjärnan är en makalös manick som lagrar all information och tydligen har den under de här tre månaderna som gått sedan jag började skriva vetat saker som jag inte varit medveten om, och knuffat mig i rätt riktning.

Fast helt klanderfri är den inte. Ibland har den försett någon med ett telefonnummer, för att några sidor längre fram konstatera att vederbörande inte har telefon. Men då är ordningsmannen direkt framme och talar om det och gör feta markeringar med pennan.

En hel del markeringar, frågetecken, utropstecken, under- och överstrykningar blir det.

 

Spöken i huset?

Ända sedan den gången Cayenne i ett obevakat ögonblick bar in en levande mus och släppte den, och jag inte upptäckte det förrän den boat in sig på allvar i huset, har jag varit livrädd för att han skulle göra om det. Det är inte förrän i sommar som jag vågat ha dörren öppen så att han kan komma och gå som han vill. Med åren har Cayenne blivit mindre intresserad av jakt och slagsmål, och jag ser fram emot några lugna år innan det är dags för honom att gå vidare.

Denna rädsla för levande möss inomhus har fått mig att lystra varje gång jag hör ljud som jag inte kan lokalisera. I dag satt jag i det jag kallar glasverandan när jag hörde tydligt prasslande från lampan i hörnet. Eller kom det från vardagsrummet? Jag gick för att se efter vad Cayenne hade för sig, men han var inte inne.

Ett spöke, alltså. En ande som höll sig i lampan, kanske ville kolla om skärmen skulle kunna göras om till spökdräkt. Jag lade mig på golvet och tittade upp och in i skärmen, för säkerhets skull. Ingen liten mus som gömde sig där. Men musen som levde i mitt hus under dagar (veckor?) för några år sedan slutade sina dagar i en fälla.

Så om det inte är vita damen som spökar för mig kanske det är ett musspöke, som tassar omkring och lämnar ljudspår efter sig.

Sju års olycka

I natt, precis på gränsen till sömnlandet, blev jag medveten om ett ljud. Det lät som om någonting föll ner, alternativt rycktes loss. Jag låg kvar i sängen och lokaliserade ljudet till någonstans inomhus. Nå, då är det i alla fall ingen som försöker bryta sig in eller plocka med sig delar av huset, tänkte jag och somnade.

I morse upptäckte jag att dörren till sovrummet var stängd. Vafalls? Så får det inte gå till. Då kan inte Cayenne smyga in på natten, sitta en stund i fönstret och snusa in nattluften från den öppna glipan, och sedan möjligen lägga sig jämte mig (om jag ligger på rätt håll och inte luktar illa ur munnen).

Jag försökte öppna dörren. Det gick väldigt trögt eftersom någonting tryckte på från utsidan. Till slut lyckades jag lirka mig ut. Den stora spegeln som hänger mitt emot sovrumsdörren hade fallit ner och ställt sig mot dörren.

Oj, tänkte jag. Nu får jag sopa spegelskärvor hela morgonen och sedan räkna med sju års olycka, som alltid när speglar går sönder. Väldigt lämpligt, med tanke på att jag ska sluta min anställning på HP i vinter och stå på egna ben. Taskig ekonomi, uttråkning, elände och jämmer. Jag övervägde faktiskt att gå tillbaka till sängen och dra täcket över huvudet.

Men under över alla under. Spegeln höll! Det enda klena i den konstruktionen var snöret på baksidan, som till slut fått nog och brustit. I fallet åkte en emaljerad vattenkanna med, så i stället för att sopa spegelskärvor fick jag torka golvet.

Blir det sju års lycka nu?

Cayenne – katten och boken

I dag fyller min katt Cayenne tio år. När jag funderade på att ge ut en kåserisamling om honom var det givet att den skulle komma ut på kattpojkens födelsedag. Han har ingen aning om att han fyller år, men han har verkligen uppskattat dagens specialkost på extra fina bitar fisk och räkor.

I morgon är det tillbaka till verkligheten igen.

Och i dag kommer alltså Cayenne – kryddpojken med bett ut på Grim förlag. Jag har vissa förhoppningar på boken, eftersom jag vet att den passar alla som tycker om katter och gillar feel good-böcker. Det känns bra att skriva något som är lättsamt och roligt som omväxling till de mer allvarligt menade romanerna. Dessutom är nästan samtliga kåserier testade på publik: de har varit publicerade i Hallandsposten. Kommentarerna är däremot nyskrivna.

Fas ett avklarad

Jag har god framförhållning i mina utgivningsprojekt (vet inte riktigt varför det har blivit så, men det känns bra). Boken om Cayenne ska inte komma ut förrän i mitten av september, men jag har redan fått hem hela upplagan från tryckeriet. Nästa roman ska komma ut någon gång nästa vår (har inte bestämt riktigt när) och den håller jag på att redigera.

Jag började i maj och beräknade två månader för det outhärdligt tråkiga jobbet att gå igenom och sammafatta varje scen i manuset. Jag är evigt tacksam att jag inte är någon långskrivare, det räcker så gott med drygt 160 manussidor.

Nu är jag klar. Det känns verkligen härligt. Jag kan genast konstatera att strukturen håller, och att titeln, Mellan raderna, faktiskt är välfunnen. Från början hade jag ett annat namn, som jag till och med lanserade på sista sidan i Snökupan. Den blå dörren, skulle romanen hetat, och omslaget var ett foto av den blå dörren till ett antikvariat i Penzance. Men så en dag fick jag syn på en person som bar en t-shirt där det stod Mellan raderna (plus lite annat som jag inte minns), och insåg att det var titeln på min roman. Jag tror att jag har skrivit om det förut, tycker att jag känner igen det, men jag är så nöjd med att jag mötte den där personen just då och var öppen för intryck och inte bara såg en textmassa på en tröja, att det får bli lite tjat.

Nästa fas i redigeringen är att läsa igenom, läsa riktigt på djupet, vad mina testläsare och lektörer har sagt och skrivit och väga deras åsikter mot mina egna. På en del punkter ger jag dem rätt direkt, på andra kommer jag att vara obstinat.

Varje gång jag har skrivit en roman tycker jag att det är den bästa roman jag skrivit, så även den här gången. Den här gången tycker jag även att det är en roman jag hemskt gärna skulle vilja läsa – flera gånger.

Därför har jag absolut inget emot att, om några dagar, börja skriva om den en gång till. Det sker med utgångspunkt från manuset jag nu styckat och numrerat i scener, men texten ska få flöda från hjärnan till fingrarna än en gång. Jag gillar inte att klippa och klistra, jag får ingen överblick då, och ingen känsla för texten.

Än en gång är jag tacksam över min relativa fåordighet i romanerna.

Tassavtryck

Som en kul grej har jag tänkt att Cayenne ska signera sin egen bok, i alla fall då jag säljer böcker privat eller via min hemsida (eller facebooksidan). Men hur ska det gå till i praktiken? Cayenne är knappast grabben som gör som man säger till honom, i alla fall inte om han inte själv vill. Och att doppa hans tass i bläck varje gång han ska sätta sitt avtryck kan innebära att hela huset blir fullt av hans bläcktassar, vilket inte är önskvärt. För övrigt tror jag inte att det är så nyttigt med bläck på hans trampdynor.

Då kom jag på att jag skulle kunna doppa hans tassar i blöt jord och göra ett avtryck på papper, som jag sedan för över till en stämpeldyna. Jord har han alltid varit fascinerad av och han kommer ofta in med både tassar och ansikte smutsiga av jord.

Sedan slog det mig att han skulle kunna sätta ett vattenavtryck på mörk kartong. Alla har vi väl någon gång i livet lämnat våta fotavtryck efter oss (om inte annat när vi tvingats ur dusch eller bad för att det ringer). Jag hällde upp lite vatten i en skål, doppade Cayennes högra framtass i den och stämplade därefter på en bit kartong.

Det blev så där. Eller, rättare sagt, det flöt ut och blev inte alls bra.

Sedan löste Cayenne det själv. Han placerade tassarna på kartongen och drack upp vattnet ur skålen. När han var klar klev han bort från kartongen och lämnade efter sig ett avtryck som jag snabbt fyllde i med blyerts.

Nästa steg är att hitta material som jag kan föra över och skära ut tassavtrycket på.

Fånigt? Oerhört. Onödigt? Definitivt. Men trots allt lite kul.

Cayenneboken har landat

I går, precis tre månader innan Cayenne fyller tio år och boken om honom, Cayenne – kryddpojken med bett, har officiellt utgivningsdatum, kom böckerna hem till oss, förpackade i sex stora lådor och en mindre. Jag hade bråttom till jobbet och hade förberett mig för att snabbt transportera dem från gatan till huset genom att stå redo med min gula magasinkärra. ”Åh”, sade den ene postkillen imponerat, ”det var en fin kärra. Med gummihjul. Den kan du ha resten av livet”. Vi lastade hälften av lådorna på min kärra och resten på den som han plockade fram ur postbilen. Sedan drog vi kärrorna över den nylagda singeln fram till huset. Min kärra fungerade bäst på det mjuka underlaget. Fem minuter senare var jag på väg till jobbet.

Jag har alltid haft ett ganska osentimentalt förhållningssätt till mina böcker, som jag skrev i förra inlägget, därför blev jag en smula förvånad över att jag hyser så varma känslor för boken om Cayenne. Jag gillar att hålla i boken, titta på den, bläddra i den. Jag förmodar att det hänger ihop med att jag är väldigt förtjust i bokens huvudkaraktär, den lille tjocke drummeln som hängt med mig i snart tio år, och givit mig många skratt och tårar genom åren.

Drygt 700 böcker ligger i lådor på mitt verandagolv. För några månader sedan härbärgerade samma veranda 2000 pocketböcker. Det vore nog bra om de där böckerna snart bytte ägare, eftersom lagerutrymmet, en och en halv kubikmeter i ett lagerhotell, börjar bli fullt.

 

I stället för att regntjura

Jag hann precis bli klar med min kompostbehållare innan regnet kom. Men jag hann inte måla den innan nämnda regn föll. Således står den nu under en presenning och väntar på tre dagar utan regnrisk.

Både den och jag ser ut att få vänta ett tag. Men det finns annat jag kan ägna mig åt. Jag har samlat in synpunkter och lektörsutlåtanden om manuset till nästa roman, och snart är det dags att börja redigera och skriva om.

Innan dess vore det en god idé att göra klart det där lilla sista på kåserisamlingen om Cayenne. Omslaget, exempelvis, som finns i en slarvversion men måste göras på riktigt. Ett förord – och sista kapitlet, det som jag ett tag befarade skulle sluta riktigt sorgligt. Men Cayenne blev frisk och nu är han tillbaka i gammalt gott slag.

Jag har inte suttit många minuter vid datorn de senaste veckorna. Men i dag, när regnet strilade stillsamt utanför rutan, tog jag itu med omslaget och gjorde klart nästan allt utom baksidestexten (jag sparar det svåraste till sist). Förordet ska jag putsa lite mer på och sista kapitlet ska färdigställas i morgon, om det fortsätter regna.

Trots att jag harvat på i trädgården och byggt kompost och kämpat, var det först i dag, efter ett par timmar framför datorn, som jag kände att jag gjort lite nytta. Jag är nog en typisk kontorsråtta.

En listig typ

Jag är en listig typ. Inte så att jag tror att jag är smartare än någon annan, utan mer det faktum att jag gärna låter mig styras av listor. Efter att ha varit tjänstledig i tre veckor och mest irrat omkring och duttat lite här och där i trädgården tog jag till ett beprövat knep och skrev en lista över vad som ska uträttas varje dag.

Lugnet var omedelbart. Allt blev konkret, det var bara att följa listan och stryka efterhand som jag blev klar. I dag finns bara tre punkter på listan och den första (och viktigaste) har jag redan klarat av. Medan jag suttit inne och skrivit veckans tv-krönika har molnen börjat skingras och solen, lite blek om nosen men trots allt en sol, har visat sig.

Nästa punkt på listan är att fylla släpkärran och köra till tippen. Sedan ska jag plantera tomater och kryddor. Och sedan? Kanske skriver jag till ytterligare något litet på listan. Som att skriva sista kapitlet i boken om Cayenne. Eller samla ihop mina åsikter kring de fyra böcker av mina egenutgivarkolleger som jag läst, och göra en bloggpost om.

När dagens lista är avverkad får jag se vad det blir.