Mest trädgård just nu

Jag blev i princip klar med inlagan till boken om Cayenne strax före påsk. Nu återstår bara förord och sista kapitlet, som jag ett tag befarade skulle bli det sämsta tänkbara: en död huvudperson. Men efter att Cayenne varit inlagd på djurklinik ett par dygn och fått dropp kom han hem som en delvis ny katt. Problemen fortsatte när han började kräka av sitt torrfoder, men nu ser det ut som om även de bekymren är över.

Äntligen kan jag slappna av och börja njuta av min tid. Då får jag ångest av att det är så fruktansvärt mycket jag ska göra i trädgården. Ändå är det inget revolutionerande, jag ska bara försöka få ordning överallt. Jag kommer aldrig att hinna, tänker jag och spanar mot regnhimlen. Så kommer några dagar med lätt solsken och ångesten släpper. I dag när jag städade i en liten rabatt njöt jag för första gången. Det blir nog bra, och jag ska nog hinna.

Att jobba i trädgården är som att skriva en roman. Det finns stunder då jag tvivlar på allting. Och det finns stunder då jag vet att jag är på rätt väg och att jag kommer att slutföra projektet precis som jag tänkt mig.

I maj ska jag börja jobba med min kommande roman igen. Då blir det bara trädgårdsjobb på eftermiddagarna. Det ser jag fram emot.

Av klent virke

Sedan tidigare har jag bestämt att Cayenne blir den sista katten i mitt liv. Jag har aldrig haft hjärta att lämna någon av mina katter på pensionat när jag åkt bort, och det finns inte många människor i min omgivning som kan åta sig att passa en katt. Men i går kväll tänkte jag för första gången att kanske kanske kanske … jag skulle kunna vänja en liten kattunge vid att må gott på pensionat de gånger jag inte är hemma, det är ju trots allt inte så värst ofta jag beger mig iväg.

I dag när jag kom upp möttes jag inte av Cayenne. Han kommer ALLTID och möter mig, snor runt benen och kräver att få en portion kokt fisk. I dag låg han vid ett element i vardagsrummet, tittade inte upp, nosade inte på maten när jag bar fram den till honom.

Nej, jag ska inte ha fler katter efter Cayenne. Jag är av så klent virke att jag inte klarar av när de blir sjuka. Det är illa nog när han blivit biten av en annan katt, men då vet jag åtminstone var problemet ligger. När han är så här håglös och inte äter, inte dricker och inte spinner sätter jag mig i soffan och gråter. Jag klarar inte av det.

Så här vill jag att hans blick ska vara. När han mår bra, mår jag också bra.

Stående på ett ben

Just nu känns det som om jag står på ett ben i väntan på … någonting. Eller ingenting.

Jag har skickat beställning till tryckeriet på pocketböckerna, jag har tillfälligt fått ge upp tanken på att förstå mig på tekniken bakom en epub-fil och överlåtit till expertis på distributören Elib att lösa det åt mig (men jag har en plan för hur jag i framtiden ska kunna åtgärda ”typsnitt som ligger och skräpar”).

Det finns ingenting i min agenda just nu. Egentligen finns det ingenting där förrän i april. Men så länge orkar jag inte stå på ett ben, så jag gör raskt om i planeringen. Flyttar fram produktionen av kåserisamlingen om Cayenne, inleder arbetet med inlagan redan nästa vecka och bestämmer samtidigt att det ska få ta tid att göra inlagan.

Men hur länge jag än segar och gnetar och petar lär jag inte kunna hålla på med den längre än till april, när jag egentligen skulle ha jobbat med den. Så då flyttar jag väl fram det fortsatta arbetet med mitt nästa romanmanus, Mellan raderna, några månader också och börjar skriva om det, med lektörsutlåtanden och kompisläsaråsikter att stödja mig mot.

Någon enstaka dag är det skönt att stå där på ett ben och sova (höns kan stå på ett ben och sova, grisar i motvind har för många ben att hålla reda på för att klara detta) men det får verkligen inte vara stiltje för länge.

Nå, jag kan alltid läsa medan jag väntar. Jag har några böcker som jag bytt till mig av andra egenutgivare. Ett par har jag läst ut, en har jag kommit till mitten av medan den sista ligger på tur. Jag återkommer med mina synpunkter och intryck.

Nöden är uppfinningarnas moder

När jag eldar i kaminen i vardagsrummet blir det varmt och skönt, men värmen når inte alltid ända in i hörnet i biblioteket där jag sitter och jobbar vid datorn. Framför allt är det om handlederna jag fryser. Jag vill inte påstå att jag befinner mig i nöd, men jag saknade handledsvärmarna som jag har på jobbet. Först tänkte jag leta upp värmare på nätet och beställa, sedan slog innovationslusten till: jag har ju massor av så kallade termostrumpor med hål på häl och under foten. Ett par av dem tvättade jag i går, de låg fortfarande på torkställningen, torra, rena och trasiga.

Jag fick fram saxen och klippte av foten på dem, trädde dem över handlederna och blev genast varm och snäll.

Härmed vidarebefordrar jag tipset till alla stillasittande människor som fryser.

Medan jag skriver det här blogginlägget sitter jag i vardagsrummet och tittar på grannen tvärs över gatan, som kör sin snöslunga. Jag har aldrig sett en snöslunga i aktion tidigare, och när jag nu ser en fattar jag ett snabbt beslut att aldrig kasta lystna blickar på en sådan. Det ser jättefånigt ut och verkar inte vara det minsta effektivt.

Till slut, innan jag återgår till korrekturläsningen igen (de sista 50–60 sidorna kvar) konstaterar jag att Cayenne, även om han längtar till barmark och vår, inte mår direkt dåligt. I själva verket har han det ganska bra.