Första versionen klar

CIMG0132Vad vore jag utan deadline? En halv människa, tror jag. Jag älskar projekt och jag älskar att sätta press på mig själv. Inom rimliga gränser, då. Mest älskar jag känslan av att bli klar i tid, hålla deadline.

Allt det där försvann när jag slutade jobba på tidningen. Där jobbade jag mot en tidsgräns varje kväll. Perfekt! Varje dag en ny produkt, den gamla kunde vi glömma, lägga till handlingarna.

Men det går att sätta upp deadline även utan att jobba på tidning. Jag bestämde att jag skulle bli klar med första versionen av min nya roman, som ska komma ut sista helgen i november, i slutet av februari. Ett tag verkade det omöjligt. Jag skrev varje dag men tyckte inte att jag kom någonstans. Ändå lades ord till ord och någon enstaka gång fick jag luft under vingarna och kände att det bar.

Och i dag nådde jag fram till slutet. Jag hade den här historien i mig även om jag inte visste om det när jag började skriva. Det blev inte den roman jag trodde att jag skulle skriva, den som tog avstamp i en dröm jag hade för många år sedan och inte kunde glömma. Kanske kommer de avsnitten inte ens att vara med i slutversionen. Troligen kommer de att vara det i någon form men inte alls på det sätt jag inbillade mig.

Jag gillar när berättelsen får eget liv. När den var väldigt nära slutet reste den sig och visade vem den var. Det blev ett par vändningar som jag inte hade anat tidigare. Jag litar på berättelsen i sådana lägen eftersom jag vet att det högst troligt är jag, eller mitt undermedvetna, som ligger bakom. Och som har bearbetat och jobbat i det tysta.

Nu ligger manushögen där, utskriven, och väntar på att läsas. Jag har inte läst igenom ens delar av manuset tidigare, och kommer säkert att både skämmas och förvånas. I början av mars börjar jag skriva om. Hoppas att nästa vecka går fort så att det snart blir mars!

Sur och grinig – slutet på historien

3D-Smileys-Waallpapers-11Jag har utvecklats till en äkta surkart de senaste dagarna. Det går att skylla en del på HBO Nordic, som har gjort livet trist för mig genom att förse mig med olika typer av teknikproblem. Men nu har jag sagt upp den tjänsten så allt borde vara gott och väl.

Så är det inte. Jag är sur när jag somnar och inte mycket gladare på morgonen. Det gäller att identifiera problemet och jag tror att jag i alla fall är det på spåren: jag har snart skrivit klart första versionen av min nya roman.

Självklart borde jag vara glad i stället för sur, men så enkelt är inte livet. Jag började skriva på manuset 13 november och har haft drygt 70 skrivdagar sedan dess. Få av dem har varit lätta, men jag har lärt mig leva med motståndet. Eftersom jag är deadlinestyrd och jag har satt deadline på första versionen till slutet av den här veckan kommer det att bli så. I nästa vecka ska jag jobba med annat och sedan ska jag närma mig manuset igen och börja skriva om det. Det ser jag fram emot. Den här veckan har jag rensat undan allt annat för att kunna koncentrera mig på skrivandet och jag kämpar, sliter och kämpar igen för att inte rusa mot slutet och få det gjort. Jag tror att det är DÄR jag hittar grunden till min frustration.

Att skriva slutet är det svåraste som finns. Många författare säger att man ska skriva slutet när man befinner sig ungefär vid mitten. För min del hade det varit omöjligt eftersom jag inte visste hur slutet skulle vara när jag var vid mitten. Nu vet jag. Och jag vill skynda mig dit men jag får inte skynda, jag måste ta det lugnt och låta allting ha sin gång.

Det är bara fyra dagar kvar av den här veckan, så jag får väl försöka leva med den där frustrationen som bubblar under ytan. Snart är den över. Fast då hittar jag säkert något nytt att vara sur över. Bara för att jag kan.

Sakta framåt – ord för ord

skrivaJag har skrivit ungefär 60 A4-sidor av mitt nya manus. I går nådde jag fram till en svårskriven nyckelscen, som jag gick och gruvade mig för ett tag innan jag bestämde mig för att bara skriva den och få det överstökat.

Lättnaden efteråt var stor och jag kände mig nöjd i vetskapen om att jag är på väg dit jag vill. Men det är en roman som sannerligen inte skriver sig själv. Jag kommer att tvingas kämpa hela vägen. Det som gör att jag inte tappar sugen är vetskapen om att allt bara kan bli bättre och lättare i nästa skede, den av mig så omhuldade redigeringen.

I slutet av februari ska första versionen vara klar och eftersom jag är van vid att hålla deadline är jag inte speciellt bekymrad för att inte lyckas med det. Att kämpa är också att skriva. Och om mitt tålamod brister på alla områden är jag, när det kommer till skrivande, en envis jäkel.Än så länge känns det som om den här romanen har förutsättningar att bli det bästa jag har skrivit. Då spelar det ingen roll om vägen dit är en smula mödosam.

Annat än redigering

Jag är glad att det inte finns någon deadline för min roman inom de närmaste månaderna, för redigeringen går inte fort. Manusbunten ligger på bordet och jag har börjat dissekera kapitlen och sammanfatta scenerna, men min koncentration ligger för tillfället på helt andra saker.

Egentligen skulle jag inte ha börjat jobba med manuset förrän till hösten men när jag inte har något levande skrivprojekt i gång mår jag pyton. Då är det bättre att ha ett som jag inte ägnar speciellt stort intresse för tillfället. Jag vet att det finns där, och jag vet att jag snart kommer att börja arbeta på allvar.

Än så länge är det trädgård som gäller. Jag har flera projekt igång, och är på väg att slutföra somliga, påbörja andra och ha några flytande. En liten äng, cirka tio kvadratmeter stor, har jag fixat till. Inte helt och hållet på egen hand, jag har anlitat hjälp för att gräva bort den gamla sand- och jordmassan, som mest bestod av sådant man inte vill ha i en äng, och nu ligger en blandning av jord och sand på plats, med en nysådd blandning lämpad för kalkfattig torräng.

En sumpväxtrabatt har jag också fått klar. Jag kom på det förra året, att jag skulle gräva en rabatt, lägga dammduk i botten, fylla på med jord och plantera sådana växter som egentligen trivs bäst i strandkanten där det oftast är fuktigt.

Och i dag har jag tömt min lilla damm, flyttat bort en stor iris till sumprabatten och väntar nu bara på att trädgårdsbutikerna ska få hem vattenväxter. Näckrosor, kaveldun och förgätmigej är planen. De två förstnämnda i dammen, den sistnämnda ska få sprida sig i sumprabatten.

Några ton byasten ska bort från uteplatsen, och ersättas av singel. Jag har åtagit mig att plocka bort stenen. Det är bra träning: varje sten väger fyra kilo, jag tar en sten i var hand, böjer mig, plockar upp stenen, reser mig och går till släpkärran. Uthållighetsstyrka, kallas det.

Sedan är det nog inga större projekt där jag är personligen inblandad. Jag har gott hopp om att hinna bli klar före maj månads utgång. I annat fall fortsätter förhoppningsvis livet även i juni, och jag får göra klart det jag inte hunnit med. Det måste finnas tid även för stilla kontemplation. Sådan sker med fördel i växthuset, där jag njuter av att se tomaterna skena iväg och bli kraftiga och fina.

På det hela taget mår jag rätt bra. Och till redigeringen av manuset återkommer jag.