Egenutgivning på väg att bli rumsrent

CIMG0380Det handlar mycket om egenutgivning just nu. Bonniers funderar på att skapa en tjänst för författare som vill ge ut böcker på egen hand, bokutgivningsföretaget Vulkan startar hybridförlaget Lava, som vänder sig till egenutgivare och, som det ser ut på förhand, kopierar Hoi:s modell att låta författarna betala för publicering och samtidigt behålla den största delen av en eventuell vinst. I affären ingår samtidigt professionell hjälp med lektör, redaktör, formgivare och så vidare.

Och i dag startar Hoi en sajt som också vänder sig till egenutgivare. Än så länge är den mest ett tomt skal och tillför inget som inte redan finns på marknaden. Vi får väl se hur det blir i fortsättningen. Viktigast är att egenutgivare tas på allvar nu. Eller är det bara våra pengar de olika aktörerna vill åt? Oavsett vilket är det bra att det pratas kvalitet. Men det är inte helt okomplicerat. Bara för att jag betalar ett antal tusenlappar för en tjänst finns det inga garantier för att jobbet blir proffsigt utfört. När jag skulle ge ut min första roman på Grim anlitade jag en respekterad och uppskattad redaktör, det var i alla fall den tjänsten jag beställde, men jag var inte nöjd med jobbet utan fick själv fullfölja det hen, i mina ögon, bara påbörjat.

Mer om bristande redaktörsjobb blir det i mitt nästa inlägg, en recension av en roman som jag nyligen läst ut.

Annonser

En bunt recensioner

Jag har läst några böcker av egenutgivarkolleger och eftersom våra möjligheter att bli omnämnda i stora sammanhang är begränsade gäller det att stötta varandra och försöka nämna varandra i små sammanhang i stället. Små förresten, jag vet egentligen inget större sammanhang än internet. Fast då gäller det förstås att man har gott om besökare.

Första boken jag vill skriva några rader om är Desirée Fredlunds härliga feelgoodroman My, som författaren lät göra en inbunden version av och dela ut till läsvänner från norr till söder. Det går även att köpa en häftad upplaga av boken via nätbokhandel, utgiven av Desirées förlag Giggi Hill förlag.

My är en sådan där person som många av oss önskar att vi hade lite mer av inom oss. En sådan som vågar göra saker vi andra bara drömmer (mardrömmar) om. Hon flyttar in i ett hus på landet och snart börjar det hända saker. En polis blir en återkommande besökare hos My, han dyker upp både i tjänsten och frivilligt. Läsaren får vara med om både ålafiske, lammfödsel, en talande hund, spektakulära bokrecensioner och middagsbjudningar. Och romantik, en hel del romantik.

Romanen har ett bra driv, är svår att släppa (jag läste den samtidigt som jag lagade mat) och gör att man blir på gott humör. Den är inte trovärdig för fem öre och det är inte heller intentionen. Här erbjuds läsaren en stunds flykt från vardagen och det är bara att tacka och ta emot. Flera gånger under läsningen tänker jag på Marianne Cederwalls böcker om Hervor och Mirjam, det finns flera likheter.

Språkligt har boken sina brister, den hade mått bra av en rejäl omgång med en sträng redaktör. Förhoppningsvis får uppföljaren vara med om en sådan omgång: Desirée skriver på andra boken om My.

Som någon annan bäddar av Hanna Lans (Berghem förlag) är så långt från feelgood man kan komma. Den handlar om en kvinna som förälskar sig och gifter sig med en amerikansk man, får barn och bosätter sig (tillfälligt) i USA i väntan på att mannen ska avsluta sin utbildning så att de kan flytta till Sverige.

Snart upptäcker hon att mannen inte alls tänker uppfylla sitt löfte. Hon inser också att kärleken är över, men det är inte bara att ta ut skilsmässa och flytta tillbaka till Sverige med sonen. Mannen har inga planer på att släppa varesig henne eller sonen.

Det är en otäck skildring av en människa som hamnar mitt emellan två länders lagstiftning, en rävsax som det är näst intill omöjligt att ta sig ur.

Jag hade stora problem att ta mig in i berättelsen. Den är skriven på ett mycket avskalat sätt, nästan helt utan dialog och gestaltning vilket gör att jag känner distans till huvudpersonen. När jag väntat i över hundra sidor på att berättelsen ska börja inser jag att jag är mitt i den. Den är skriven så här, det finns en avsikt med det avskalade och bara för att jag inte tycker om det behöver det inte vara fel.

Slutet av romanen är fruktansvärt spännande och jag blev tvungen att offra några timmars nattsömn för att nå sista sidan.

Precis som Desirée har Hanna givit ut boken på eget förlag. I Desirées fall önskade jag mig en redaktör, här saknas en korrekturläsare. Jag stör mig på den stora mängden avstavningsfel, ofta flera på varje sida. Att Hanna löst problemet med så kallade horungar, ensamstående korta rader överst på en sida, på ett ovanligt sätt ser jag snarast som lite gulligt, även om en och annan typograf säkert skulle vänt sig i sin grav.

Jakten på den perfekta puben är titeln på Kristina Svenssons bok (GML förlag). Det är en fartfylld skildring av författarens årslånga sejour i Wales, där hon arbetar, dricker ale och utforskar omgivningarna. Hennes namne, deckarförfattaren Kristina Ohlsson, vill att läsarna ska få mycket pang för pengarna. I Kristina Svenssons bok är det mycket ord, många upplevelser, anekdoter och ale för pengarna. Det är lättläst, vilket är lite problematiskt eftersom man snabbt slukar lite för många sidor och får sin hjärna sprängfylld med både värdefullt och värdelöst vetande.

Boken  är välskriven, rapp och humoristisk, och skulle jag önska mig något vore det en begränsning av flödet. Å andra sidan behöver man inte läsa mer än vad man klarar av på en kväll, även om boken inbjuder till det. Däremot är jag inte övertygad om att jag skulle vågat ta med mig boken som en reseguide – då är risken uppenbar att jag skulle hamnat helt vilse. Fast pubar finns det gott om så jag hade knappast riskerat att bli torrlagd även om jag hamnat på en helt annan pub än dem Kristina tipsar om.

Joanna Björkqvists debutroman Nära dig är utgiven på egna förlaget Ordvändan förlag. Det är en stillsam skildring av ett år i Sagas liv. Som nybliven mor får hon tre dagböcker av sin moster. Dagböckerna har skrivits av Sagas mamma, som dog när Saga var femton år, och skildrar första året i Sagas liv, från tre månaders ålder och framåt. Mötet med mamman, och sig själv som bebis, är först enbart sorgligt och tungt, men efterhand förstår Saga att hon och mamman hade mycket mer gemensamt än vad hon kunnat ana, och i de dagliga stunderna med dagboken hittar hon både lugn, styrka och goda råd.

Som sagt, det är en stillsam skildring, stundtals på gränsen till stillastående, men om man ger sig själv, och romanen, tid och tålamod är den väl värd det. För nyblivna mammor kan den säkert bli en ny bästa vän, och även pappor i motsvarande situation kan må bra av att läsa. Mycket mat är det på sidorna, mycket trivsel och värme, men svärtan finns som en  ton i bakgrunden och skapar nödvändig friktion. Det är bra språk och inte fler korrekturfel än vad som är acceptabelt.

En listig typ

Jag är en listig typ. Inte så att jag tror att jag är smartare än någon annan, utan mer det faktum att jag gärna låter mig styras av listor. Efter att ha varit tjänstledig i tre veckor och mest irrat omkring och duttat lite här och där i trädgården tog jag till ett beprövat knep och skrev en lista över vad som ska uträttas varje dag.

Lugnet var omedelbart. Allt blev konkret, det var bara att följa listan och stryka efterhand som jag blev klar. I dag finns bara tre punkter på listan och den första (och viktigaste) har jag redan klarat av. Medan jag suttit inne och skrivit veckans tv-krönika har molnen börjat skingras och solen, lite blek om nosen men trots allt en sol, har visat sig.

Nästa punkt på listan är att fylla släpkärran och köra till tippen. Sedan ska jag plantera tomater och kryddor. Och sedan? Kanske skriver jag till ytterligare något litet på listan. Som att skriva sista kapitlet i boken om Cayenne. Eller samla ihop mina åsikter kring de fyra böcker av mina egenutgivarkolleger som jag läst, och göra en bloggpost om.

När dagens lista är avverkad får jag se vad det blir.

Första dagen

Jag tar min smörgås och min temugg och går ut i växthuset för att äta frukost. Det är något med oss svenskar, så fort solen visar sig på våren vill vi ut. Än är det för kallt att sitta på trappan utanför köksdörren, och i hammocken. Jag längtar efter morgnarna då jag kan sitta i hammocken och äta frukost samtidigt som jag stillsamt gungar min själ.

Växthuset duger gott tills vidare. Jag sitter på en caféstol, dricker te, tittar på den automatiska fönsteröppnaren (som fungerar på ett tillfredsställande sätt) och läser Bodil Malmstens nya bok, Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag. Egentligen har jag inte tid att läsa den nu, men när jag hittade den på jobbet i går kväll kände jag att det var just den boken som skulle bli min läskompis i växthuset.

Jag har två recensionböcker som väntar. Den ena har jag snart nått halvvägs in i, recensionen ska publiceras 3 april. Den andra var försenad från tryckeriet och har ingen första recensionsdag.

Sedan har jag några böcker av egenutgivarkolleger, som jag läser när jag inte har recensionsböcker. Jag tänkte samla ihop dem och skriva om dem, jämföra, peka på vilken bredd det finns, vilken kvalitet. Ett par av böckerna har jag läst ut, en är jag nästan klar med och en har jag nyligen påbörjat. Den sista ligger kvar på nattygsbordet, jag har kommit fyrtio sidor in i den men inte vidare. Kanske kan den bli mitt frukostsällskap i hammocken, jag tror att den behöver lite gung för att komma till sin rätt.

Det är första dagen av min drygt nio veckor långa tjänstledighet. Jag ska avsluta ett projekt – kåserisamlingen, och fortsätta med ett annat – romanen som ska komma ut nästa vår. Men först och främst tänker jag njuta av våren och befinna mig i trädgården så mycket som möjligt. För första gången komma undan stressen över allt som ska göras när det plötsligt börjar grönska, och all tid jag inte har.

I år har jag köpt mig den tiden. Det blir nog bra. Jag ska läsa ett avsnitt till ur Bodil Malmstens bok, sedan börjar jag.

Stående på ett ben

Just nu känns det som om jag står på ett ben i väntan på … någonting. Eller ingenting.

Jag har skickat beställning till tryckeriet på pocketböckerna, jag har tillfälligt fått ge upp tanken på att förstå mig på tekniken bakom en epub-fil och överlåtit till expertis på distributören Elib att lösa det åt mig (men jag har en plan för hur jag i framtiden ska kunna åtgärda ”typsnitt som ligger och skräpar”).

Det finns ingenting i min agenda just nu. Egentligen finns det ingenting där förrän i april. Men så länge orkar jag inte stå på ett ben, så jag gör raskt om i planeringen. Flyttar fram produktionen av kåserisamlingen om Cayenne, inleder arbetet med inlagan redan nästa vecka och bestämmer samtidigt att det ska få ta tid att göra inlagan.

Men hur länge jag än segar och gnetar och petar lär jag inte kunna hålla på med den längre än till april, när jag egentligen skulle ha jobbat med den. Så då flyttar jag väl fram det fortsatta arbetet med mitt nästa romanmanus, Mellan raderna, några månader också och börjar skriva om det, med lektörsutlåtanden och kompisläsaråsikter att stödja mig mot.

Någon enstaka dag är det skönt att stå där på ett ben och sova (höns kan stå på ett ben och sova, grisar i motvind har för många ben att hålla reda på för att klara detta) men det får verkligen inte vara stiltje för länge.

Nå, jag kan alltid läsa medan jag väntar. Jag har några böcker som jag bytt till mig av andra egenutgivare. Ett par har jag läst ut, en har jag kommit till mitten av medan den sista ligger på tur. Jag återkommer med mina synpunkter och intryck.