Varför jag är så dålig på att städa

IMG_0312Jag har sagt det förut och nu kommer det igen. Jag är usel på att städa. Det tar dubbelt så lång tid som det skulle behöva göra. I somras skrev jag flera inlägg om mitt förrådsröjarprojekt. Det är FORTFARANDE inte klart, men idag SKA det bli färdigt.

Här är anledningen till att det tar sådan tid: jag ägnar mig åt en massa annat samtidigt som jag röjer/städar. Exempel: på arbetsbänken i förrådet stod en mugg med stockrosfröer i. Jag gick för att kasta ut dem i ett par rabatter. Då fick jag se att en av gardinlängderna i paviljongen slitit sig och låg på marken. Varpå jag bestämde mig för att plocka ner de andra gardinerna också. Typ sådant är vad som HELA tiden sinkar mig.

Det ligger lök på arbetsbänken också. Jag blir inte förvånad om jag plötsligt kommer på att jag måste laga löksoppa och baka bröd för att kunna skära skivor att lägga i soppan innan jag strör över ost och gratinerar den i ugnen.

Och nu bloggar jag. Också ett sätt att smita undan.

Förrådsstädning, del 4 – glasögonen

20140809-130746-47266753.jpgMitt evighetsprojekt, även kallat förrådsröjning, fortsätter efter några dagars paus. Man skulle kunna tro att jag har ett stort förråd, men det är inte större än tolv kvadratmeter och jag brukar röja ur det varje år. Skillnaden den här gången är att jag försöker gå på djupet. Sortera och organisera även i alla lådor som står anonyma och tigande på hyllorna.

På bilden syns några av alla de glasögon jag haft genom åren. De runda, som ligger längst fram, var de allra första. Jag fick dem när jag gick i sjunde klass och behövde dem bara när jag skulle se vad som stod på svarta tavlan. Alla i klassen, inklusive klassföreståndaren, ville prova dem och göra sig lite lustiga. En del människor är onekligen mer lättroade än andra. Professorn, kallade de mig, på grund av den runda formen.

Det enda jag har gemensamt med schablonbilden av en professor är min tankspriddhet.

Nu är det dags för nästa låda. Vad ska jag hitta där?

Röjning och struktur (och lite minnen)

20140801-100408-36248190.jpgJag skulle ha röjt i förrådet i våras. Det blev inte av. Jag skulle ha röjt i förrådet i början av juli, när jag kom hem från dagarna i Fridhem. Då kom ryssvärmen och lade ett lock över allting.

Men nu är det augusti och öven om det fortfarande är varmt finns det hopp om andra tider och jag hittar inte längre några ursäkter. Nu ska det röjas och hittas andra och bättre strukturer.

Boel i romanen Mellan raderna röjde också i förrådet. Där hittade hon, precis som jag, gamla kassettband med musik från en annan tid. Hon blev sentimental och grät, det gör inte jag. Jag nöjer mig med att läsa vilka låtar jag samlade ihop på mina blandband och påminner mig om att jag ska lyssna på dem vid något tillfälle.

Trots att Boels och min historia inte alls liknar varandras har jag givetvis plockat ett och annat, grävt i egna erfarenheter och vid behov skruvat några varv.

När jag var yngre konstaterade jag bestämt att det inte fanns ett uns sanning i det jag skrev. Allt var hämtat ur min fantasi. Så gällde nog för den allra första romanen, Och natten är lång och svår som är inspirerad av Anders F Rönnbloms låt Camillas sång från plattan Ramlösa kvarn. Jag hittade en hel värld i hans musik och behövde bara lägga till detaljer.

Det jag skriver nu för tiden är fortfarande påhittade historier. Men jag är smart nog att inte enbart iaktta min omgivning och tjuvlyssna på samtal (allt sådant som författare gör) utan även tjuvlyssna på mig själv. Samt hålla ögonen öppna för notiser i tidningen. Samla på mig material, helt enkelt.

Sedan får jag röja, strukturera och hitta smarta lösningar. Ungefär som vid en bättre förrådsstädning.